Sneijder var min man
Guldbollen är utdelad och världens bäste Lionel Messi fick hämta ut det ärofyllda priset. Helt fel säger jag.
Från början blev jag topp tunnor rasande när jag insåg ett den slutgiltiga trion som skulle tävla om priset alla var Barcelona-spelare. Xavi, Iniesta och Messi. Ingen Wesley Sneijder. Ingen Diego Forlán.
Att den sistnämnde inte kom med köper jag, han hamnar en liten bit efter topptrion, men jag hade Wesley Sneijder som solklar vinnare. Han var den enskild starkast bidragande orsaken (efter José Mourinho)till Inters succéartade säsong. De vann ligan, de vann cupen och de vann Champions League. Till råga på allt tog han mot alla odds sitt Holland till en VM-final, där Spanien blev för tuffa.
Han hade en fullständigt magisk säsong. I mina ögon fanns det ingen annan pristagare.
Men det fanns det tydligen i andras ögon.
Både Xavi och Iniesta förtjänar att nomineras bland de tre främsta. Xavi var som vanligt briljant i Barcelona och han var kuggen i det Spanien som plockade hem VM-guldet. Iniesta hade en skadedrabbad säsong men hann ändå med att under de sex matcher han spelade i VM bli utsedd till planens främste i aktör i tre av dessa, och dessutom avgöra VM-finalen.
Lionel Messi är världens kanske bästa fotbollsspelare, men under ett VM-år ska insatsen i mästerskapet väga tungt för att plocka hem Guldbollen. Med den släta insats Messi bidrog med i Sydafrika tycker jag inte han kvalificerar sig som segrare.
Jag ville ha Wesley Sneijder som segrare. Det vill jag fortfarande. Efter honom håller jag Xavi och strax därefter är det jämnt skägg mellan Iniesta och Messi.
Men det kanske bara är jag.
* * *
Edinson Cavani!
Vilken form han är i. Vem kunde tro det? Han är makalöst bra just nu, gör mål på alla sätt och drar ett jättelass i ligatvåan Napolis anfall.
* * *
Felipe Melo. Ska ingen lära honom att bete sig snart? Ett fasansfullt överfall.
* * *
När vi ändå är inne på busarna. Har inte de gamla engelska bråkstakarna börjat trumma igång igen? Lee Bowyers attacker på Bacary Sagna och i Newcastle verkar både Joey Barton och Alan Smith visa lite av sina gamla jag.
* * *
Och den värste busen av de alla, Stevenage-supportern som slog ned sin egen spelare, en av hjältarna efter den makalösa bedriften när div 4-laget besegrade självaste Newcastle.
Nu har han förklarat varför. "Han var en player - och då menar jag inte på planen".
Från början blev jag topp tunnor rasande när jag insåg ett den slutgiltiga trion som skulle tävla om priset alla var Barcelona-spelare. Xavi, Iniesta och Messi. Ingen Wesley Sneijder. Ingen Diego Forlán.
Att den sistnämnde inte kom med köper jag, han hamnar en liten bit efter topptrion, men jag hade Wesley Sneijder som solklar vinnare. Han var den enskild starkast bidragande orsaken (efter José Mourinho)till Inters succéartade säsong. De vann ligan, de vann cupen och de vann Champions League. Till råga på allt tog han mot alla odds sitt Holland till en VM-final, där Spanien blev för tuffa.
Han hade en fullständigt magisk säsong. I mina ögon fanns det ingen annan pristagare.
Men det fanns det tydligen i andras ögon.
Både Xavi och Iniesta förtjänar att nomineras bland de tre främsta. Xavi var som vanligt briljant i Barcelona och han var kuggen i det Spanien som plockade hem VM-guldet. Iniesta hade en skadedrabbad säsong men hann ändå med att under de sex matcher han spelade i VM bli utsedd till planens främste i aktör i tre av dessa, och dessutom avgöra VM-finalen.
Lionel Messi är världens kanske bästa fotbollsspelare, men under ett VM-år ska insatsen i mästerskapet väga tungt för att plocka hem Guldbollen. Med den släta insats Messi bidrog med i Sydafrika tycker jag inte han kvalificerar sig som segrare.
Jag ville ha Wesley Sneijder som segrare. Det vill jag fortfarande. Efter honom håller jag Xavi och strax därefter är det jämnt skägg mellan Iniesta och Messi.
Men det kanske bara är jag.
* * *
Edinson Cavani!
Vilken form han är i. Vem kunde tro det? Han är makalöst bra just nu, gör mål på alla sätt och drar ett jättelass i ligatvåan Napolis anfall.
* * *
Felipe Melo. Ska ingen lära honom att bete sig snart? Ett fasansfullt överfall.
* * *
När vi ändå är inne på busarna. Har inte de gamla engelska bråkstakarna börjat trumma igång igen? Lee Bowyers attacker på Bacary Sagna och i Newcastle verkar både Joey Barton och Alan Smith visa lite av sina gamla jag.
* * *
Och den värste busen av de alla, Stevenage-supportern som slog ned sin egen spelare, en av hjältarna efter den makalösa bedriften när div 4-laget besegrade självaste Newcastle.
Nu har han förklarat varför. "Han var en player - och då menar jag inte på planen".
Dom tomma stegen
Dagen innan FA-Cup-mötet med värsta rivalen Manchester United kom beskedet. Roy Hodgson och Liverpool går skilda vägar och gamla hjälten Kenneth "Kenny" Dalglish tar över tills vidare.
Det är ingen optimal lösning för någon sida.
Jag var ganska negativ till Hodgsons val att ta över tränarsysslan på Anfield Road från början. Truppen var inte imponerande, spelarna kändes inte harmoniska och klubben överlag var i ett stort kaos med protester mot ägarparet Hicks och Gillett som till slut böts ut mot New England Sports Ventures med affärsmannen John W. Henry i spetsen. Det var kort och gott inte ett bra läge att ersätta Rafa Benitez.
Det visste Hodgson. Men chansen att träna Liverpool kommer bara en gång i livet. Han tog den.
Här uppe i Sverige känner vi extra med Roy Hodgson en dag som denna. Vi minns allt han har gjort för fotbollen här, men kan ändå inte blunda för de dåliga resultaten. 35 % vinster så här långt under säsongen är inte imponerande.
Han var en minor-club-manager som utförde stordåd med ett Fulham som tog sig till framskjutna placeringar i ligan och till final i Europa League. Han tog över en storklubb vars supportrar trodde de var en toppklubb. En klubb vars trupp inte längre bestod av spelare som John Barnes, Glenn Hysén, Jan Mölby, Bruce Grobbelaar, Alan Hansen, Peter Beardsley eller Ian Rush. Det hette den senaste gången Liverpool vann ligan. Då hette tränaren Kenny Dalglish.
I stället fick den gode gentlemannen ärva ett lag där Fernando Torres var en skugga av sitt forna jag, där Steven Gerrard inte var härförare för en legion utan snarare för ett förband auxiliärer bestående av spelare som Paul Konchesky, Lucas Leiva, Christian Poulsen, Sotirios Kyrgiakos och Milan Jovanovic.
Han lyckades aldrig sätta sin prägel på laget. När väl medgångarna började komma avbröts de abrupt av förluster mot Stoke, eller Spurs, eller Newcastle. Dessutom hade han en tendens att i stormens öga göra det ännu svårare för sig, som att åka ut i tredje rundan av ligacupen genom en löjeväckande förlust mot Northampton. Roy Hodgson är en tränare jag beundrar mycket, men Liverpool var aldrig hans lag. Det blev aldrig hans lag.
Efter en misslyckad inledning sa Hodgson: "Döm mig efter tio omgångar". Efter 20 omgångar föll både domen och yxan och Liverpool och Roy Hodgson säger farväl. Det var tvunget.
Du vet att verkligheten
är inte alltid så verklig
Den här gången visade sig verkligheten vara precis lika verklig som den tycktes. Roy Hodgson vandrar dom tomma stegen. Frågan är vart de går härnäst.
* * *
Kenny Dalglish som ersättare då? Supportrarna jublar i alla fall över sin hjältes återkomst. Senast han var i Liverpool blev han en knäckt man, en förstörd man. Han drogs med sviterna efter Hillsbrough-katastrofen och eftermälet förgjorde honom. Han försökte finnas där för alla. För alla utom för sig själv.
Dalglish kan klubben utan och innan, men det var ett tiotal år sedan han själv satt ner på tränarbänken som ansvarig. har han levt med i utvecklingen?
Jag tror lösningen kommer vara ytterst tillfällig. Jag tror inte att Dalglish kommer föra klubben tillbaka till toppen där de hör hemma. Problemen i Liverpool är bra mycket mer omfattande och fundamentala än vad ett tränarbyte kan ordna.
Frågan är om de hittar stabiliteten, kontinuiteten och lugnet de behöver för att bygga upp vad som raserats. Jag hoppas det.
* * *
Det pågår ju ett Asiatiskt mästerskap också. Där går det vilt till. Mellan Kuwait och Kina pågick ett vansinnigt pungsparkskrig.
Det är ingen optimal lösning för någon sida.
Jag var ganska negativ till Hodgsons val att ta över tränarsysslan på Anfield Road från början. Truppen var inte imponerande, spelarna kändes inte harmoniska och klubben överlag var i ett stort kaos med protester mot ägarparet Hicks och Gillett som till slut böts ut mot New England Sports Ventures med affärsmannen John W. Henry i spetsen. Det var kort och gott inte ett bra läge att ersätta Rafa Benitez.
Det visste Hodgson. Men chansen att träna Liverpool kommer bara en gång i livet. Han tog den.
Här uppe i Sverige känner vi extra med Roy Hodgson en dag som denna. Vi minns allt han har gjort för fotbollen här, men kan ändå inte blunda för de dåliga resultaten. 35 % vinster så här långt under säsongen är inte imponerande.
Han var en minor-club-manager som utförde stordåd med ett Fulham som tog sig till framskjutna placeringar i ligan och till final i Europa League. Han tog över en storklubb vars supportrar trodde de var en toppklubb. En klubb vars trupp inte längre bestod av spelare som John Barnes, Glenn Hysén, Jan Mölby, Bruce Grobbelaar, Alan Hansen, Peter Beardsley eller Ian Rush. Det hette den senaste gången Liverpool vann ligan. Då hette tränaren Kenny Dalglish.
I stället fick den gode gentlemannen ärva ett lag där Fernando Torres var en skugga av sitt forna jag, där Steven Gerrard inte var härförare för en legion utan snarare för ett förband auxiliärer bestående av spelare som Paul Konchesky, Lucas Leiva, Christian Poulsen, Sotirios Kyrgiakos och Milan Jovanovic.
Han lyckades aldrig sätta sin prägel på laget. När väl medgångarna började komma avbröts de abrupt av förluster mot Stoke, eller Spurs, eller Newcastle. Dessutom hade han en tendens att i stormens öga göra det ännu svårare för sig, som att åka ut i tredje rundan av ligacupen genom en löjeväckande förlust mot Northampton. Roy Hodgson är en tränare jag beundrar mycket, men Liverpool var aldrig hans lag. Det blev aldrig hans lag.
Efter en misslyckad inledning sa Hodgson: "Döm mig efter tio omgångar". Efter 20 omgångar föll både domen och yxan och Liverpool och Roy Hodgson säger farväl. Det var tvunget.
Du vet att verkligheten
är inte alltid så verklig
Den här gången visade sig verkligheten vara precis lika verklig som den tycktes. Roy Hodgson vandrar dom tomma stegen. Frågan är vart de går härnäst.
* * *
Kenny Dalglish som ersättare då? Supportrarna jublar i alla fall över sin hjältes återkomst. Senast han var i Liverpool blev han en knäckt man, en förstörd man. Han drogs med sviterna efter Hillsbrough-katastrofen och eftermälet förgjorde honom. Han försökte finnas där för alla. För alla utom för sig själv.
Dalglish kan klubben utan och innan, men det var ett tiotal år sedan han själv satt ner på tränarbänken som ansvarig. har han levt med i utvecklingen?
Jag tror lösningen kommer vara ytterst tillfällig. Jag tror inte att Dalglish kommer föra klubben tillbaka till toppen där de hör hemma. Problemen i Liverpool är bra mycket mer omfattande och fundamentala än vad ett tränarbyte kan ordna.
Frågan är om de hittar stabiliteten, kontinuiteten och lugnet de behöver för att bygga upp vad som raserats. Jag hoppas det.
* * *
Det pågår ju ett Asiatiskt mästerskap också. Där går det vilt till. Mellan Kuwait och Kina pågick ett vansinnigt pungsparkskrig.
