jnjfootball

Alla har vi någon gång blivit påverkade av något, en kändis, en person i vår närhet eller kanske till och med en händelse. Men något som påverkat mer än annat genom historien är idrotten. Den framkallar både glädje och sorg men framför allt kärlek och hat. Hur många gånger har vi inte läst i tidningarna om bråk på läktaren, stenkastning, slagsmål, idrottsstjärnor som missköter sig såväl på planen som utanför? Men hur mycket påverkas vi egentligen av allt det vi läser, allt vi ser och allt man hör om i idrottens underbara värld?

I artikeln "Att få in ett slag är så jävla skönt" från Dagens Nyheter intervjuas två ungdomar om fighter och slagsmål som de deltagit i samband med fotbollsmatcher. I texten framgår det som att de båda ungdomarna mer är ute efter själva slagsmålet och att det egentligen inte har så mycket att göra med själva idrotten. Pablo, en av killarna ger också en förklaring på varför våld är så starkt förknippat med idrott. "Det är mycket känslor under en match. Man vrålar och adrenalinnivån är ganska hög. Som en av många supportergäng behöver man inte heller ta ansvar för sina egna handlingar, man kan försvinna i kollektivet". Våldet i och med matcherna blir alltså ett sätt att få utlopp för sina känslor, få ur sig all besvikelse eller all adrenalin som pumpas ut i kroppen när ens favoritlag vinner. Hur som helst så hör inte våld ihop med idrotten, men hur kommer det sig då att det ingår naturligt i sporter som t.ex. Ishockey? Är det verkligen rätt?

Om ett slagsmål likt de som ofta uppstår under hockeymatcher skulle utbryta mitt på stan skulle det knappast komma undan ostraffat. Hur kommer det sig? Jag själv är ett stort fan av ishockey och det är framför allt det hårda spelet, adrenalinet och de många tacklingarna som gjort det så populärt, och jag tror också att de här faktorerna bidrar till att slagsmålet blivit en mer eller mindre "accepterad" del av sporten. Dock tror jag inte fighterna inom ishockeyn bidrar till ungdomars utförande av våld i större utsträckning än andra idrotter. Det är säkerligen en anledning till varför slagsmålet lever kvar inom ishockeyn, men jag tror knappast att ungdomar som ser en hockeyfight går ut och startar ett slagsmål bara för att ens idol gjort det i matchen. Det är helt enkelt så att idrotten uppbringar så mycket känslor att det rinner över för vissa och att slagsmål och bråk då växer fram ur detta.

Jag tror istället att ett större problem är det med idrottsstjärnor som "missköter" sig. Tänk er en liten kille på ungefär 8 år som avgudar säg, Cristiano Ronaldo. Han kommer självklart försöka imitera sin idol och sin förebilds varenda rörelse och det är ju en viktig del i ett barns uppväxt och utveckling. Nu kanske inte Ronaldo är en dålig förebild, tvärtom är han ett väldigt bra föredöme förutom att han kan råka göra en och annan filmning. Tänk er istället att den här killen hade haft Joey Barton som idol  . Nyss utkommen från fängelset har han en lång meritlista som inte hör hemma hos en person som barn och ungdomar avundas och vill vara som. Han har slagit lagkamrater sönder och samman, fimpat cigaretter i deras ansikten, åkt dit för rattfylla och nu senast alltså blivit dömd till 6 månaders fängelse för att ha misshandlat en 16-åring mitt på Liverpools gator. Vi förstår att det är en människa med stora problem och skulle aldrig komma på tanken att köra rattfull bara för att han har gjort det. Men ett barn som inte är i närheten av färdigutvecklad intellektuellt skulle mycket väl kunna få uppfattningen om att det är okey att göra sådana saker, hans idol gör ju det. Eftersom barn har en minimerad egenskap att uppfatta vad som är rätt och fel i jämförelse med en vuxen människa så kan de redan i tidig ålder få felaktiga värderingar som kan leda till stora problem . Just därför är det ett oerhört ansvar för de personer där ute med folk som ser upp till dem att vara just bra förebilder.

Idrotten är ju som sagt en aktivitet som involverar och berör fruktansvärt många människor. Men det är troligen också den i särklass mest "hatbildande" aktiviteten i världen, det är i alla fall tror jag. Tänk er bara hur mycket hat som är i upplopp under en match, oavsett vilken idrott det handlar om. Men är verkligen allt hat i samband med idrotten dåligt?

Nu påstår jag inte på något sätt att jag stödjer den minoritet som startar slagsmål och jag tycker det är absolut fruktansvärt när publiken skriker ut rasistiska glåpord och gör t.ex. ap-ljud mot en enskild spelare på planen, det är totalt oförsvarbart! Det jag istället menar är att man måste kunna skilja på hat och hat och att det i vissa fall till och med kan vara bra för idrotten. Hade en SM-final i ishockey varit lika intressant om spelarna och publiken vore likgiltiga mot det andra laget? Självklart inte, hatet gör ofta att matchernas underhållningsvärde ökar, tempot blir högre och allting blir med andra ord bättre och roligare att bevittna. Hatet tror jag också är en omöjlig faktor att få bort från idrotten, de är så nära sammanvuxna att i alla fall inte jag skulle vilja få bort det. Det är istället det som går över gränsen som måste bort, rasismen är oacceptabel och jag tror knappast jag är ensam om att gnissla tänder och bli rejält förbannad när publiken kastar bananer mot en mörkhyad spelare i motståndarlaget, det är sådant här som vi måste gå samman om. Vi måste visa oss starka, visa att vi inte accepterar att den här minoriteten förstör för en så stor mängd människor.

Nu när jag ägnat så lång tid åt att prata om det mörka och dåliga inom idrotten tänkte jag avsluta med att visa det vackra och underbara med sporten. Det är ett eget minne från sommarens fotbolls-EM i Österrike innan Sveriges öppningsmatch mot Grekland. Stämningen i Salzburg var fantastisk och det fanns inte ens någon tillstymmelse till hat, inte någon stans. Över hela staden var det sång och glädje. Alla pratade med alla, såväl greker som svenskar stämde upp i sång och dans och alla respekterade verkligen varandra. Trots att de höll på motståndarlaget. Då såg man hur mycket kärlek och glädje som idrotten faktiskt bidrar till hos människor runt om i världen, och samhörigheten man känner kring evenemangen. Det är något fantastiskt och unikt. Det är idrott när den är som bäst!