"Han är den största för mig"
Pust.
Vilken pärs! I min trodde jag att jag skulle kunna undvika det inkommande regnet genom att paddla på extra hårt på min rosa racer-cykel.
...Dum idé.
Regnet hann självklart komma, jag blev genomblöt och nu dessutom så var det jobbigt på köpet? Nä, inte min mest genomtänkta idé.
Till skillnad från Ekwall hade jag inte ens svåra cykelkläder, det hade jag inte...
* * *
Annars har dagen gått ut på att bekanta mig med staden Jönköping; en småtrevlig, lagom stor och faktiskt ganska fin stad verkar det vara, baserat på de första intrycken alltså...
* * *
Återstoden av denna dag ska jag spendera i min fåtölj, spela xbox 360 och kolla på entourage, som jag för övrigt blivit rikigt inbiten i. Jäkla bra serie det där faktiskt!
* * *
Jag och min ständige vapendragare Jacob satt och bollade idéer under en enslig bussfärd här om dagen. För en gångs skull lyckades vi dessutom komma fram till något vettigt;
När man flyttar till en ny stad kan man bli vem man vill.
Det kanske låter konstigt. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur sant det är. Jag kan bli vem fan jag vill här nere. Ingen känner mig, jag kan börja om på ett tomt blad om jag så vill.
Eller Tabula rasa som John Locke och Sara Björnmor skulle sagt....
Jag tror jag ska skaffa mig ett eget entourage. Det vore väl rätt coolt?
Nej det här tål att tänkas på, jag behöver ju faktiskt inte bestämma mig vem jag ska vara förrän imorgon.
* * *
Idag har jag för övrigt bytt ut nöjespaketet på kabel-tvn, hejdå 3an och 5an, och istället beställt Sportpaketet. En mycket bra deal enligt mig själv. Nu har jag i alla fall lite fotboll till förfogande, Championship får duga tills la liga drar igång.
* * *
Elvan som stal mitt hjärta.
Anfallare 2: Raúl Gonzalez Blanco
Någon som höjer på ögonbrynen? Nä, tänkte väl det.
Raúl är sann kärlek för mig. Det finns ingen människa på den här jorden som jag beundrar, idoliserar och ser upp till som Raúl. Mannen är så jäkla stor.
Han är anledningen till att jag bär tröja nummer 7, inte David Beckham, inte Cristiano Ronaldo, Raúl är anledningen.
Det är särskilt en match jag minns. Jag tror det var Kvartsfinal i Champions League i april 2003, Real Madrid-Manchester United. Jag höll förstås intensivt på Man United den här matchen, men det var en spanjor som stal showen. Raúl gjorde två mål och var briljant under hela matchen. Jag var mållös. Jag kunde inte ens vara ledsen över Uniteds förlust (ni som känner mig vet hur mycket det betyder...). Till och med sir Alex kunde inte göra annat än att hylla den mästerliga insatsen.
Det var den här dagen jag lyfte Raúl till skyarna. Han var nu gudomlig. Ingen kunde bli större.
Något som också alltid fascinerat mig är hur korrekt han lyckas bete sig, både på och utanför planen. Han har aldrig fått ett rött kort, och trots att han är en av världens största stjärnor lever han ett vanligt, lugnt och stilla liv med sin fru Mamen och deras fyra pojkar (en till på väg). En rolig anekdot, som samtidigt väl beskriver Raúl är att hans största dröm som ungdom var att bli en lastbilschaufför. Det säger en del. Tycker jag...
Jag gillar också starkt hans målgest, där han kysser sin vigselring för att bevisa sin kärlek till Mamen. Vackert, elegant men ändå enkelt.
Jag kan sitta i timmar och surfa runt på youtube och kolla på klipp från Raúls alla mål. Jag är alldeles hänförd varje gång. Hur kan man vara så bra? I mina ögon är han världens smartaste anfallare, han gör inte bara en jäkla massa mål, han gör dessutom uppoffringar för laget genom sitt ständiga slit och löpningar som öppnar upp ytor för medspelarna. Han är helt enkelt så jäkla bra. Han är som sir Alex en gång beskrev honom; Raúlär inte 10/10 på något, man han är istället 9/10 på precis allt. Någon bättre förklaring av Raúl har jag aldrig hört.
Jag fullkomligt älskar sättet han chippar över målvakterna. Det är fulländad fotbollskonst!
Äsch, jag känner mig givmild idag. Jag bjuder på ett klipp som nästan får mig falla i gråt varje gång jag ser det. Väldigt vackert. Raúl & Morientes, A love that will never grow old.
Raúl Gonzalez Blanco är ren kärlek för mig. En fulländad fotbollsspelare och en fantastisk person. För mig är han den största; En gud bland oss vanliga dödliga.
Raúl är för alltid störst.
Vilken pärs! I min trodde jag att jag skulle kunna undvika det inkommande regnet genom att paddla på extra hårt på min rosa racer-cykel.
...Dum idé.
Regnet hann självklart komma, jag blev genomblöt och nu dessutom så var det jobbigt på köpet? Nä, inte min mest genomtänkta idé.
Till skillnad från Ekwall hade jag inte ens svåra cykelkläder, det hade jag inte...
* * *
Annars har dagen gått ut på att bekanta mig med staden Jönköping; en småtrevlig, lagom stor och faktiskt ganska fin stad verkar det vara, baserat på de första intrycken alltså...
* * *
Återstoden av denna dag ska jag spendera i min fåtölj, spela xbox 360 och kolla på entourage, som jag för övrigt blivit rikigt inbiten i. Jäkla bra serie det där faktiskt!
* * *
Jag och min ständige vapendragare Jacob satt och bollade idéer under en enslig bussfärd här om dagen. För en gångs skull lyckades vi dessutom komma fram till något vettigt;
När man flyttar till en ny stad kan man bli vem man vill.
Det kanske låter konstigt. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur sant det är. Jag kan bli vem fan jag vill här nere. Ingen känner mig, jag kan börja om på ett tomt blad om jag så vill.
Eller Tabula rasa som John Locke och Sara Björnmor skulle sagt....
Jag tror jag ska skaffa mig ett eget entourage. Det vore väl rätt coolt?
Nej det här tål att tänkas på, jag behöver ju faktiskt inte bestämma mig vem jag ska vara förrän imorgon.
* * *
Idag har jag för övrigt bytt ut nöjespaketet på kabel-tvn, hejdå 3an och 5an, och istället beställt Sportpaketet. En mycket bra deal enligt mig själv. Nu har jag i alla fall lite fotboll till förfogande, Championship får duga tills la liga drar igång.
* * *
Elvan som stal mitt hjärta.
Anfallare 2: Raúl Gonzalez Blanco
Någon som höjer på ögonbrynen? Nä, tänkte väl det.
Raúl är sann kärlek för mig. Det finns ingen människa på den här jorden som jag beundrar, idoliserar och ser upp till som Raúl. Mannen är så jäkla stor.
Han är anledningen till att jag bär tröja nummer 7, inte David Beckham, inte Cristiano Ronaldo, Raúl är anledningen.
Det är särskilt en match jag minns. Jag tror det var Kvartsfinal i Champions League i april 2003, Real Madrid-Manchester United. Jag höll förstås intensivt på Man United den här matchen, men det var en spanjor som stal showen. Raúl gjorde två mål och var briljant under hela matchen. Jag var mållös. Jag kunde inte ens vara ledsen över Uniteds förlust (ni som känner mig vet hur mycket det betyder...). Till och med sir Alex kunde inte göra annat än att hylla den mästerliga insatsen.
Det var den här dagen jag lyfte Raúl till skyarna. Han var nu gudomlig. Ingen kunde bli större.
Något som också alltid fascinerat mig är hur korrekt han lyckas bete sig, både på och utanför planen. Han har aldrig fått ett rött kort, och trots att han är en av världens största stjärnor lever han ett vanligt, lugnt och stilla liv med sin fru Mamen och deras fyra pojkar (en till på väg). En rolig anekdot, som samtidigt väl beskriver Raúl är att hans största dröm som ungdom var att bli en lastbilschaufför. Det säger en del. Tycker jag...
Jag gillar också starkt hans målgest, där han kysser sin vigselring för att bevisa sin kärlek till Mamen. Vackert, elegant men ändå enkelt.
Jag kan sitta i timmar och surfa runt på youtube och kolla på klipp från Raúls alla mål. Jag är alldeles hänförd varje gång. Hur kan man vara så bra? I mina ögon är han världens smartaste anfallare, han gör inte bara en jäkla massa mål, han gör dessutom uppoffringar för laget genom sitt ständiga slit och löpningar som öppnar upp ytor för medspelarna. Han är helt enkelt så jäkla bra. Han är som sir Alex en gång beskrev honom; Raúlär inte 10/10 på något, man han är istället 9/10 på precis allt. Någon bättre förklaring av Raúl har jag aldrig hört.
Jag fullkomligt älskar sättet han chippar över målvakterna. Det är fulländad fotbollskonst!
Äsch, jag känner mig givmild idag. Jag bjuder på ett klipp som nästan får mig falla i gråt varje gång jag ser det. Väldigt vackert. Raúl & Morientes, A love that will never grow old.
Raúl Gonzalez Blanco är ren kärlek för mig. En fulländad fotbollsspelare och en fantastisk person. För mig är han den största; En gud bland oss vanliga dödliga.
Raúl är för alltid störst.
Kommentarer
Trackback
