Jag måste växa upp
Inom två veckor kommer jag flytta till en ny stad. Till ett nytt liv, ett liv där jag inte känner någon. Det börjar slå mig nu, att det faktiskt inte är långt kvar.
Att skaffa en egen lägenhet i en helt okänd stad betyder många intjänade vuxenpoäng för min del, men helt ärligt, jag måste fan ta och växa upp. Jag ska bo tre år i Jönköping, skaffa nya kontakter och samtidigt skaffa mig en utbildning att luta mig tillbaks på i resten av mitt liv.
Hittills har jag haft det mesta uppdukat framför mig, en utstakad väg att gå och föräldrar och kompisar som alltid står bakom en när det behövs. De två sista kommer förhoppningsvis inte avbrytas tvärt i och med att jag styr kosan mot annat håll, men jag inser nu att jag måste lära mig att klara mig själv. Helt själv.
Nej nu ska jag koka lite kaffe, somna till en trött dansk deckare och åka till biblioteket och låna Krig och Fred. För det är väl sånt som gör en vuxen?
* * *
Wernbloom, Toivonen, Lustig är de tre nya namnen i Lagerbäcks trupp mot Finland. Jag är inte nöjd.
Vart är Bajrami? Jag tycker det är bra att några nya namn får chansen att pröva vingarna, men att den spelaren som verkligen skulle vara med i truppen utesluts är oacceptabelt. Han har gjort stora framtid, har ett internationellt löpsteg och en irrationell spelstil, dessutom spelar han på en position vi desperat behöver fylla.
Att han inte finns med är inget annat än en skandal.
* * *
Elvan som stal mitt hjärta
Central mittfältare 2: Francesc Fábregas
Egentligen finns det ingenting som talar för att jag ska gilla Fábregas. Han är fostrad i Barcelona, jag håller på Real Madrid och han är den som bär mitt älskade Uniteds nemesis Arsenal framåt.
Ändå kan jag inte låta bli att älska den unge spanjoren. Han slog igenom tidigt med buller och bång och han gjorde det med en sällan skådad mogenhet. Han var som en gammal gubbe i en fjunis kropp.
Hans spelförståelse är briljant, passningsspelet världsklass och skottet är matchvinnande. Men det som imponerar mest på mig är att mannen ta mig fan aldrig gör fel. Han vet precis vad han ska göra när han får bollen och han upptäcker saker den där lilla hundradelen före alla andra. Det är det som gör honom så förbannat bra.
Han har allt som en fotbollsspelare behöver för att bli en världsstjärna...utom snabbheten. Den behöver han inte. Han ligger alltid steget före motståndarna i tanken, även om det ser ut som han ska bli ikappsprungen och bli av med bollen så hinner han göra någon vändning, hitta passningsvägar som inte finns eller skapa en målchans ur tomma intet. Han är helt enkelt så mycket snabbare i tanken än sina motståndare, något som väl kompletterar hans brist på snabbhet.
Egentligen borde jag avsky Fábregas. Det gör jag inte. Jag kan inte med ord förklara varför, men det är något med honom som får mig att älska allt han gör, även om han gör det i en röd tröja med fel märke på bröstet.
Att skaffa en egen lägenhet i en helt okänd stad betyder många intjänade vuxenpoäng för min del, men helt ärligt, jag måste fan ta och växa upp. Jag ska bo tre år i Jönköping, skaffa nya kontakter och samtidigt skaffa mig en utbildning att luta mig tillbaks på i resten av mitt liv.
Hittills har jag haft det mesta uppdukat framför mig, en utstakad väg att gå och föräldrar och kompisar som alltid står bakom en när det behövs. De två sista kommer förhoppningsvis inte avbrytas tvärt i och med att jag styr kosan mot annat håll, men jag inser nu att jag måste lära mig att klara mig själv. Helt själv.
Nej nu ska jag koka lite kaffe, somna till en trött dansk deckare och åka till biblioteket och låna Krig och Fred. För det är väl sånt som gör en vuxen?
* * *
Wernbloom, Toivonen, Lustig är de tre nya namnen i Lagerbäcks trupp mot Finland. Jag är inte nöjd.
Vart är Bajrami? Jag tycker det är bra att några nya namn får chansen att pröva vingarna, men att den spelaren som verkligen skulle vara med i truppen utesluts är oacceptabelt. Han har gjort stora framtid, har ett internationellt löpsteg och en irrationell spelstil, dessutom spelar han på en position vi desperat behöver fylla.
Att han inte finns med är inget annat än en skandal.
* * *
Elvan som stal mitt hjärta
Central mittfältare 2: Francesc Fábregas
Egentligen finns det ingenting som talar för att jag ska gilla Fábregas. Han är fostrad i Barcelona, jag håller på Real Madrid och han är den som bär mitt älskade Uniteds nemesis Arsenal framåt.
Ändå kan jag inte låta bli att älska den unge spanjoren. Han slog igenom tidigt med buller och bång och han gjorde det med en sällan skådad mogenhet. Han var som en gammal gubbe i en fjunis kropp.
Hans spelförståelse är briljant, passningsspelet världsklass och skottet är matchvinnande. Men det som imponerar mest på mig är att mannen ta mig fan aldrig gör fel. Han vet precis vad han ska göra när han får bollen och han upptäcker saker den där lilla hundradelen före alla andra. Det är det som gör honom så förbannat bra.
Han har allt som en fotbollsspelare behöver för att bli en världsstjärna...utom snabbheten. Den behöver han inte. Han ligger alltid steget före motståndarna i tanken, även om det ser ut som han ska bli ikappsprungen och bli av med bollen så hinner han göra någon vändning, hitta passningsvägar som inte finns eller skapa en målchans ur tomma intet. Han är helt enkelt så mycket snabbare i tanken än sina motståndare, något som väl kompletterar hans brist på snabbhet.
Egentligen borde jag avsky Fábregas. Det gör jag inte. Jag kan inte med ord förklara varför, men det är något med honom som får mig att älska allt han gör, även om han gör det i en röd tröja med fel märke på bröstet.
Kommentarer
Trackback
