Elmander tog på sig fötterna på fel fot
Nyss hemkommen från Emilia, en förfest som jag och min vapendragare Jacob lämnade i förtid och någon utgång blev det därmed icke. Kanske lika bra det, jag är faktiskt trött. Det får bli ett inlägg här istället, kanske orkar vi med en stunds fm-spelande? Jarråsatte!
* * *
Hur kan man vara trött när man går upp klockan 14? Jo det ska jag tala om för er. Man kilar iväg till David framåt kvällen, det ska inte bli så sent. Anton och Jens drar tidigt som vanligt, man spelar lite fm, tar ett par omgångar guitar hero, som jag för övrigt är exceptionellt usel på. Man spelar lite till, tar en titt på klockan, vad ser man? 04:47.
Sommarlov är fan inte bra alla gånger.
* * *
Apropå trött. Såg ni Sverige-Finland idag? Ni som säger nej, bra beslut.
Är det någon som finner något intressant att rapportera från den här matchen är jag idel öra. Det mest uppseendeväckande (?) jag lyckades hitta var Elmanders 1½ omöjliga missar. Det är nästan komiskt hur dåliga avslut det faktiskt är. Jag tror nästan på allvar att han tog på sig fötterna på fel fot när han gick ut från omklädningsrummet...
* * *
Flytten kommer allt närmre, 2 dagar kvar nu, Jag är kvar på chill-stadiet, jag tror jag borde närma mig panik snart men än så länge tar jag det hela med ro trots att schemat börjar bli rätt fullmatat.
* * *
Elvan som stal mitt hjärta.
Anfallare 1: Wayne Rooney
Jag ska börja med mitt allra första minne från Wayne Rooney, ett minne jag knappast är ensam om. Det var den 19 Oktober 2002, jag satt i tv-rummet på övervåningen för att se ytterligare en match med de oövervinnerliga Arsenal, laget som verkligen inte kunda förlora för tillfället. Ända fram tills en 16-åring klev in i händelserna.
Ett långskott senare av en köttnackad Merseyside-kille med kropp som en boxare och hela världen stod still. Arsenal hade förlorat och en liten Shrek-kopia världen aldrig tidigare hört talas om gjorde målet. Jag fullständigt älskade det hela.
Sedan dess har mina känslor för Rooney bara blivit starkare, inte minst i och med att han skrev på för Red Devils. Idag har han hunnit fylla 23 år, ingen ålder för en fotbollsspelare, men han har redan en lång radda rekord och titlar på sitt CV, däribland bland annat den yngste målskytten i engelsk landslagshistoria.
Men det är inte bara det faktum att "Wazza" är en starkt bidragande orsak till Uniteds senaste framgångar genom sina mål som får mig att gilla honom så oerhört. Det är hans fantastiska engagemang. Hans vilja att vinna till varje pris, det finns inget som stoppar Wayne Rooney.
Att det här engagemanget nu ibland kan gå överstyr och medföra den ena vansinniga aktionen efter den andra är något man vant sig vid numera, även om han lugnat sig något på senare år. Men i mina ögon är Wayne Rooney inte Wayne Rooney om han inte är så förbannad att det ryker ur örona på honom, det är helt enkelt då han är som bäst.
Ingen kan i alla fall påstå att Rooney inte brinner för det han gör...
Jag älskar Rooney, han är för mig Man Uniteds absolut viktigaste spelare, och han kommer vara det i en lång tid framöver. Han är exceptionell på så många sett, hans engagemang är oslagbart, ingen spelare på den här nivån är villiga att ge upp den egna äran för lagets bästa på samma sätt som Rooney gör.
Rooney är exceptionell. Han är enastående. Han är ta mig fan helt underbar, jag skulle inte byta ut honom mot någon. Inte någon, inte ens en Maradona i toppslag eller Ronaldinho för 5 år sen.
Rooney är...Rooney. No more to say.
* * *
Jag har för övrigt köpt en ny dator, en bärbar. Jag har hela livet levt med stationär, men nu när jag vidgar mina vyer inser jag en sak. Jäklar vad svårt det är att skriva.!
Felskrivningarna avlöser varandra och jag blir vansinnig när knapparna inte sitter där jag vill. Äsch, jag lär mig snart. Men tills dess så skyller jag alla eventuella stavfel på datorn..
Äh, vafan, jag skyller alla fel på datorn. Faktafel, dålig svenska, dåliga ämnen. Ingen kan väl ligga på topp i i en sån miljö?
* * *
Hur kan man vara trött när man går upp klockan 14? Jo det ska jag tala om för er. Man kilar iväg till David framåt kvällen, det ska inte bli så sent. Anton och Jens drar tidigt som vanligt, man spelar lite fm, tar ett par omgångar guitar hero, som jag för övrigt är exceptionellt usel på. Man spelar lite till, tar en titt på klockan, vad ser man? 04:47.
Sommarlov är fan inte bra alla gånger.
* * *
Apropå trött. Såg ni Sverige-Finland idag? Ni som säger nej, bra beslut.
Är det någon som finner något intressant att rapportera från den här matchen är jag idel öra. Det mest uppseendeväckande (?) jag lyckades hitta var Elmanders 1½ omöjliga missar. Det är nästan komiskt hur dåliga avslut det faktiskt är. Jag tror nästan på allvar att han tog på sig fötterna på fel fot när han gick ut från omklädningsrummet...
* * *
Flytten kommer allt närmre, 2 dagar kvar nu, Jag är kvar på chill-stadiet, jag tror jag borde närma mig panik snart men än så länge tar jag det hela med ro trots att schemat börjar bli rätt fullmatat.
* * *
Elvan som stal mitt hjärta.
Anfallare 1: Wayne Rooney
Jag ska börja med mitt allra första minne från Wayne Rooney, ett minne jag knappast är ensam om. Det var den 19 Oktober 2002, jag satt i tv-rummet på övervåningen för att se ytterligare en match med de oövervinnerliga Arsenal, laget som verkligen inte kunda förlora för tillfället. Ända fram tills en 16-åring klev in i händelserna.
Ett långskott senare av en köttnackad Merseyside-kille med kropp som en boxare och hela världen stod still. Arsenal hade förlorat och en liten Shrek-kopia världen aldrig tidigare hört talas om gjorde målet. Jag fullständigt älskade det hela.
Sedan dess har mina känslor för Rooney bara blivit starkare, inte minst i och med att han skrev på för Red Devils. Idag har han hunnit fylla 23 år, ingen ålder för en fotbollsspelare, men han har redan en lång radda rekord och titlar på sitt CV, däribland bland annat den yngste målskytten i engelsk landslagshistoria.
Men det är inte bara det faktum att "Wazza" är en starkt bidragande orsak till Uniteds senaste framgångar genom sina mål som får mig att gilla honom så oerhört. Det är hans fantastiska engagemang. Hans vilja att vinna till varje pris, det finns inget som stoppar Wayne Rooney.
Att det här engagemanget nu ibland kan gå överstyr och medföra den ena vansinniga aktionen efter den andra är något man vant sig vid numera, även om han lugnat sig något på senare år. Men i mina ögon är Wayne Rooney inte Wayne Rooney om han inte är så förbannad att det ryker ur örona på honom, det är helt enkelt då han är som bäst.
Ingen kan i alla fall påstå att Rooney inte brinner för det han gör...
Jag älskar Rooney, han är för mig Man Uniteds absolut viktigaste spelare, och han kommer vara det i en lång tid framöver. Han är exceptionell på så många sett, hans engagemang är oslagbart, ingen spelare på den här nivån är villiga att ge upp den egna äran för lagets bästa på samma sätt som Rooney gör.
Rooney är exceptionell. Han är enastående. Han är ta mig fan helt underbar, jag skulle inte byta ut honom mot någon. Inte någon, inte ens en Maradona i toppslag eller Ronaldinho för 5 år sen.
Rooney är...Rooney. No more to say.
* * *
Jag har för övrigt köpt en ny dator, en bärbar. Jag har hela livet levt med stationär, men nu när jag vidgar mina vyer inser jag en sak. Jäklar vad svårt det är att skriva.!
Felskrivningarna avlöser varandra och jag blir vansinnig när knapparna inte sitter där jag vill. Äsch, jag lär mig snart. Men tills dess så skyller jag alla eventuella stavfel på datorn..
Äh, vafan, jag skyller alla fel på datorn. Faktafel, dålig svenska, dåliga ämnen. Ingen kan väl ligga på topp i i en sån miljö?
Kommentarer
Trackback
