Vart finns rättvisan i detta?
Finns det någon rättvisa inom sporten egentligen? Det är en fråga som vi alla bör ställa oss efter att ha sett ishockey-finalen i JVM under natten. Kanada-Sverige slutade till slut 5-1 i Scotia Bank Place i Ottawa, efter en mörk tillställning från de flesta synvinklar sett. Såhär i efterhand så vägrar jag utropa Kanada som värdiga vinnare, jag vägrar utse dem till rättvisa segrare, det här var helt enkelt inte en rättvis match. Det fanns verkligen ingen rättvisa där!
På förhand visste vi om förutsättningarna, Kanada skulle ha alla 20.000 galet enögda och fruktansvärt cyniska och högljudda åskådare på sin sida och dessa skulle göra allt i deras makt för att stötta sina hemmaspelare, det här var den värsta underdrift någonsin. Den här matchen var det värsta och mest vedervärdiga jag någonsin sett utspelas under en idrottsmatch, alla kategorier! Kanadickerna beter sig som svin på isen, det visste vi innan men att kalla "världsmästarna" för svin är helt enkelt inte starkt nog, de var helt fruktansvärda. Och det som är än värre är det faktum att de kommer undan med i stort sett allt de gör. Den här texten skulle kunna bli mil lång om man skulle nämna alla vidriga regelbrott utförda av kanadensare matchen igenom, istället nöjer jag mig med att omnämna de flertaliga överfallen på målvakten Markström och klubban i ansiktet på Hedman. Dessa överfall förblev alltså ostraffade, och tro mig, det fanns betydligt fler. Det är för dåligt, det är på ren svenska så förbannat jävla dåligt att jag mår illa bara jag tänker på det.
Hela den här matchen var en våldtäkt på allt vad den rena och rättvisa sporten står för. Att ett lag kan agera så respektlöst och komma undan med det och faktiskt kunna vara "stolta" över det är för mig helt obeskrivligt. Kanada är diktator i ishockeyns värld, de gör precis vad fan de själva vill och förstör så mycket det bara går för motståndarna som helt enkelt får rätta sig efter reglerna uppspikade av "hockeyns hemland". Det måste till en förändring här, Kanada kan inte längre få diktera så som de gör, det måste finnas någon som vågar sätta stopp och sätta ner foten, domarna idag klarade inte av detta. De föll för det bastanta trycket från världens mest enögda hemmapublik och detta drabbade Sverige något oerhört i form av uteblivna utvisningar och fruktansvärda överfall som hör bättre hemma under idrottspassen i fängelset.
Jag vet att det här är någonting som har berört något oerhört runt om i stugorna i Sverige och tror knappast att någon som såg finalen gick därifrån oberörda. Det var ett flertal tillfällen då jag måste erkänna att jag stod upp framför teven högröd i ansiktet och spottade ur mig svordomar och glåpord åt det ohyggliga som inträffade på planen. Till och med efter matchen när prisceremonien var i full gång så hade dessa hidösa och gräsliga supportrar mage att bua när en spelare som Markström skulle ta emot pris. Att man som människa kan göra så,och att göra det till och med i ett segerns ögonblick får mig att förblindas av vrede, det är så ynkligt och patetiskt!
För att sammanfatta denna tillställning så använder jag två formuleringar, till själva matchen så känner jag bara ett ohämmat raseri, man är så fruktansvärt förbannad samtidigt som man vet att ingenting kan göras åt saken, känslorna efteråt får symboliseras av en stark tomhet. En tomhet dels av att ha blivit bestulna på ett guld för tro mig, vi är ta mig fan ett bättre hockeylag än Kanada, guldet skulle varit i svensk ägo! Men framför allt känner en tomhet för vad som har hänt med sporten när sådant här får inträffa. Det fyller mig med sorg och vredesmod, förändring krävs!
En afton som denna när fokus inte låg på själva ishockeyn utan på det avskyvärda och motbjudande som ägde rum på isen av Scotia Bank Place så vinner alltså Kanada sitt femte guld. Även om de må vara det bättre laget sett över tre perioder så är det inget guld att känna stolthet över, åtminstone skulle inte jag kunna känna stolthet över något som vunnits på ett sådant antipatiskt sätt. Nu måste vi stå upp, och kämpa för en rättvis sport!
Foto: Aftonbladet
På förhand visste vi om förutsättningarna, Kanada skulle ha alla 20.000 galet enögda och fruktansvärt cyniska och högljudda åskådare på sin sida och dessa skulle göra allt i deras makt för att stötta sina hemmaspelare, det här var den värsta underdrift någonsin. Den här matchen var det värsta och mest vedervärdiga jag någonsin sett utspelas under en idrottsmatch, alla kategorier! Kanadickerna beter sig som svin på isen, det visste vi innan men att kalla "världsmästarna" för svin är helt enkelt inte starkt nog, de var helt fruktansvärda. Och det som är än värre är det faktum att de kommer undan med i stort sett allt de gör. Den här texten skulle kunna bli mil lång om man skulle nämna alla vidriga regelbrott utförda av kanadensare matchen igenom, istället nöjer jag mig med att omnämna de flertaliga överfallen på målvakten Markström och klubban i ansiktet på Hedman. Dessa överfall förblev alltså ostraffade, och tro mig, det fanns betydligt fler. Det är för dåligt, det är på ren svenska så förbannat jävla dåligt att jag mår illa bara jag tänker på det.
Hela den här matchen var en våldtäkt på allt vad den rena och rättvisa sporten står för. Att ett lag kan agera så respektlöst och komma undan med det och faktiskt kunna vara "stolta" över det är för mig helt obeskrivligt. Kanada är diktator i ishockeyns värld, de gör precis vad fan de själva vill och förstör så mycket det bara går för motståndarna som helt enkelt får rätta sig efter reglerna uppspikade av "hockeyns hemland". Det måste till en förändring här, Kanada kan inte längre få diktera så som de gör, det måste finnas någon som vågar sätta stopp och sätta ner foten, domarna idag klarade inte av detta. De föll för det bastanta trycket från världens mest enögda hemmapublik och detta drabbade Sverige något oerhört i form av uteblivna utvisningar och fruktansvärda överfall som hör bättre hemma under idrottspassen i fängelset.
Jag vet att det här är någonting som har berört något oerhört runt om i stugorna i Sverige och tror knappast att någon som såg finalen gick därifrån oberörda. Det var ett flertal tillfällen då jag måste erkänna att jag stod upp framför teven högröd i ansiktet och spottade ur mig svordomar och glåpord åt det ohyggliga som inträffade på planen. Till och med efter matchen när prisceremonien var i full gång så hade dessa hidösa och gräsliga supportrar mage att bua när en spelare som Markström skulle ta emot pris. Att man som människa kan göra så,och att göra det till och med i ett segerns ögonblick får mig att förblindas av vrede, det är så ynkligt och patetiskt!
För att sammanfatta denna tillställning så använder jag två formuleringar, till själva matchen så känner jag bara ett ohämmat raseri, man är så fruktansvärt förbannad samtidigt som man vet att ingenting kan göras åt saken, känslorna efteråt får symboliseras av en stark tomhet. En tomhet dels av att ha blivit bestulna på ett guld för tro mig, vi är ta mig fan ett bättre hockeylag än Kanada, guldet skulle varit i svensk ägo! Men framför allt känner en tomhet för vad som har hänt med sporten när sådant här får inträffa. Det fyller mig med sorg och vredesmod, förändring krävs!
En afton som denna när fokus inte låg på själva ishockeyn utan på det avskyvärda och motbjudande som ägde rum på isen av Scotia Bank Place så vinner alltså Kanada sitt femte guld. Även om de må vara det bättre laget sett över tre perioder så är det inget guld att känna stolthet över, åtminstone skulle inte jag kunna känna stolthet över något som vunnits på ett sådant antipatiskt sätt. Nu måste vi stå upp, och kämpa för en rättvis sport!
Foto: Aftonbladet
Kommentarer
Trackback
