En sorgens dag
Det är en mörk dag, en sorgens dag.
Regnet har forsat ner under större delen av dagen. Kanske är det himlens sätt att säga farväl. Farväl till en sann gentleman som slutligen tagit det sista steget och lämnat jordelivet.
Sir Bobby Robson var populär som få, och han kommer bli ihågkommen för att vara en revolutionär i en zon av konservatism. Han kommer bli ihågkommen som en av de mest framgångsrika av de engelska tränarna och han kommer bli ihågkommen som en av de sista engelska gentlemännen vid tränarposten.
Sir Bobby blev 76 år. Han insomnade lugnt och stilla i sitt hem under morgonen. Kroppsligen må han ha vandrat vidare, men fotbollsvärlden glömmer inte. Vi glömmer dig inte.
Vila i frid sir Bobby Robson
* * *
Som om det inte vore nog med att vi berövas en legendar, dessutom fick en tillräckligt plågad man utstå ytterligare en motgång. Yunus Ismail har drabbats av en stroke.
Det vrider sig i magen på mig. Det är så orättvist att han av alla människor ska behöva råka ut för något sånt här. Jag hoppas innerligt att han överlever detta och att hans ständiga motgångar slutligen är till ända.
* * *
Själv har jag spenderat dagen med att springa runt på stan i diverse ärenden och hos Snygg-Erik där vi kollat på Transformers. Bra grejor det där.
Megan Fox är fortfarande snygg.
Apropå henne så pratade Snygg-Erik i telefon under filmen. Ungefär så här lät det: "Vi kollar på transformers, nu håller hon Megan Fox på att laga bilen, så du vet. Det är lite hårt!..."
Ibland vet han inte själv vad han säger.
* * *
Elvan som stal mitt hjärta.
Högermittfält: Joaquín Sanchez Rodriguez
Här har vi en av mina allra största förälskelser i fotbollsvärlden. Joaquín. En renodlad ytter från den gamla skolan med en exceptionell snabbhet, spelförståelse och teknik. Han forsar fram längs sin högerkant, ostoppbar och bara glider förbi sina motståndare. Elegant, enkelt och stilfullt.
Min egen fascination över Joaquín inleddes under hans år i Real Betis. Jag kunde inte förstå hur en enda spelare kunde betyda så mycket för sitt lag. Joaquin var Real Betis. Han gjorde precis som han ville med motståndarna, oavsett märke på bröstet och namn på ryggen. Och allt detta gjorde han med den här enkelheten som på något sätt blivit synonymt för mig med Joaquins sätt att spela fotboll.
Att han dessutom hade hjärta nog för klubben att stanna år efter år, trots att betydligt större uppgifter låg och väntade runt hörnet fick min tidigare så simpla förälskelse att övergå i extas. Och då hade mina känslor inte ens uppnått klimax.
23 Juni, 2002. Jag minns det som om det vore igår. Kvartsfinal, Spanien-Sydkorea. Joaquín var magisk. Han lyckades med precis allt han företog sig. Han var briljant och jag nästan grät av glädje framför min lilla teven i husvagnen under en av familjens sommarsemester över vad min nya stjärna uträttade på planen.
Hur det slutade? Spanien förlorade på straffar, Joaquin missade och blev syndabock. Jag var bedrövad i en vecka. Mitt lag hade åkt ut och min Joaquín hade missat att avgöra efter att ha gjort sitt livs match. Ibland skrattar ödet en rätt upp i ansiktet.
Joaquin har för alltid förtjänat en speciell plats i mitt hjärta. Titta på det här och njut. Konster som får mig att fullständigt smälta.
Joaquin är magnifik.
* * *
Efter regn kommer solsken.
/ Jimmy
Regnet har forsat ner under större delen av dagen. Kanske är det himlens sätt att säga farväl. Farväl till en sann gentleman som slutligen tagit det sista steget och lämnat jordelivet.
Sir Bobby Robson var populär som få, och han kommer bli ihågkommen för att vara en revolutionär i en zon av konservatism. Han kommer bli ihågkommen som en av de mest framgångsrika av de engelska tränarna och han kommer bli ihågkommen som en av de sista engelska gentlemännen vid tränarposten.
Sir Bobby blev 76 år. Han insomnade lugnt och stilla i sitt hem under morgonen. Kroppsligen må han ha vandrat vidare, men fotbollsvärlden glömmer inte. Vi glömmer dig inte.
Vila i frid sir Bobby Robson
* * *
Som om det inte vore nog med att vi berövas en legendar, dessutom fick en tillräckligt plågad man utstå ytterligare en motgång. Yunus Ismail har drabbats av en stroke.
Det vrider sig i magen på mig. Det är så orättvist att han av alla människor ska behöva råka ut för något sånt här. Jag hoppas innerligt att han överlever detta och att hans ständiga motgångar slutligen är till ända.
* * *
Själv har jag spenderat dagen med att springa runt på stan i diverse ärenden och hos Snygg-Erik där vi kollat på Transformers. Bra grejor det där.
Megan Fox är fortfarande snygg.
Apropå henne så pratade Snygg-Erik i telefon under filmen. Ungefär så här lät det: "Vi kollar på transformers, nu håller hon Megan Fox på att laga bilen, så du vet. Det är lite hårt!..."
Ibland vet han inte själv vad han säger.
* * *
Elvan som stal mitt hjärta.
Högermittfält: Joaquín Sanchez Rodriguez
Här har vi en av mina allra största förälskelser i fotbollsvärlden. Joaquín. En renodlad ytter från den gamla skolan med en exceptionell snabbhet, spelförståelse och teknik. Han forsar fram längs sin högerkant, ostoppbar och bara glider förbi sina motståndare. Elegant, enkelt och stilfullt.
Min egen fascination över Joaquín inleddes under hans år i Real Betis. Jag kunde inte förstå hur en enda spelare kunde betyda så mycket för sitt lag. Joaquin var Real Betis. Han gjorde precis som han ville med motståndarna, oavsett märke på bröstet och namn på ryggen. Och allt detta gjorde han med den här enkelheten som på något sätt blivit synonymt för mig med Joaquins sätt att spela fotboll.
Att han dessutom hade hjärta nog för klubben att stanna år efter år, trots att betydligt större uppgifter låg och väntade runt hörnet fick min tidigare så simpla förälskelse att övergå i extas. Och då hade mina känslor inte ens uppnått klimax.
23 Juni, 2002. Jag minns det som om det vore igår. Kvartsfinal, Spanien-Sydkorea. Joaquín var magisk. Han lyckades med precis allt han företog sig. Han var briljant och jag nästan grät av glädje framför min lilla teven i husvagnen under en av familjens sommarsemester över vad min nya stjärna uträttade på planen.
Hur det slutade? Spanien förlorade på straffar, Joaquin missade och blev syndabock. Jag var bedrövad i en vecka. Mitt lag hade åkt ut och min Joaquín hade missat att avgöra efter att ha gjort sitt livs match. Ibland skrattar ödet en rätt upp i ansiktet.
Joaquin har för alltid förtjänat en speciell plats i mitt hjärta. Titta på det här och njut. Konster som får mig att fullständigt smälta.
Joaquin är magnifik.
* * *
Efter regn kommer solsken.
/ Jimmy
Kommentarer
Trackback
