Kan Simon Bank så kan jag
Nej. Nu räcker det. Det är dags att återigen styra kosan mot biosalongen, för tredje (!) gången på bara några veckor. Är det biosommar så är det. Den här gången har väntetiden blivit utdragen till tortyr. En lång, mässande, hjärteskärande och never-ending tortyr. Jag ser ljuset i tunneln.
Så, vem hänger med på Transformers II?
* * *
När jag ändå är igång och sätter ord på mina mörka känslor måste jag bara skriva med dessa enkla rader:
Parkeringshus byggdes
Ett litet steg för människan
Ett stort steg för betongen
och den rotlösa känslan
Som ännu ett hinder
på vägen mot den råa romantiken
och gitarren i butiken
och flykten över taken
No more, no less. Lars Winnerbäck skapar poesi i dess vackraste former, adderar lite instrumental förmåga och vips har han kreerat en öronorgasm tillräcklig för att fylla landets alla musiktörstande själar.
Vackert.
* * *
Det var länge sen jag tipsade om nåt intressant blogginlägg eller klipp nu. Kanske eftersom de flesta skribenter jag bevakar har gått på semester, men några hänger allt jämt i.
Väntetiden mellan Ekwall och Dahlqvists inlägg har blivit längre, men de håller fortfarande hög klass. Jag gillade beskrivning av sin tuffa cykeletapp. Han avslutar med dessa pricksäkra ord:
"Men jag hade rätt svåra cykelkläder, det hade jag."
Kalla mig kappvändare. Jag må ha förändrats och mognat som människa, men jag har i och med detta också insett storheten med den gode Ekwall. Han är mer än halv-bögiga utstyrslar, slemmigt hår och en självförälskelse som gjort självaste Narcissus avundsjuk.
Bakom allt detta finns det, tro det eller ej, en hel del kunskap som jag gladeligen tar del av. Tro det eller ej...
* * *
...Apropå Winnerbäck så är nog detta min favoritlåt. Eller möjligtvis Hon kommer från främmande vidder. Briljanta är de båda två i alla fall!
* * *
...Tro det eller ej, men jag var faktiskt på väg någonstans innan jag började svamla och Ekwall, hans karaktär och hur mitt tycke för honom har förändrats. För att hitta dit måste vi dock förflytta oss till konkurrenten Sportbladet och till krönikör/bloggare/fotbollsoraklet Simon Bank huserar.
Hans pågående serie Manly Men handlar om elva spelare han älskat på gränsen till det osunda. Den är riktigt vass och det är intressant att se vilka spelare det är som format mannen som i mina ögon är Sveriges bästa fotbollskrönikör.
Lite mycket Italien för min smak, men å andra sidan är det ju inte min lista. Jag kanske borde börja göra en likadan?
Här är länken i alla fall.
* * *
Äh, va fasen. Kan Simon Bank så kan jag. Här är första avsnittet av elva där jag beskriver de fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda. Om det blir ett avsnitt om dagen återstår att se, elva ska det bli i alla fall.
Jag orkar inte komma på något avancerat namn som Bank, det får helt enkelt bli "De elva som stal mitt hjärta".
* * *
De elva som stal mitt hjärta I
Målvakt: Peter Schemiechel.
Vad finns det att säga? Den hiskeligt stora dansken som dessutom hade en exta stor tröja i syfte att skrämma motståndarna hade allt. Han hade attityd, talang och som grädde på moset spelade han i Manchester United när de genomgick den stora höjdpunkten i mitt liv som red devil.
Jag fullkomligen älskar hur han skäller ut sina försvarare efter missar som han själv varit vållande till. När man som yngling dessutom såg den bastante danske göra mål kunde jag inte bli mer säker. Det blir inte större än så. Schmeichel var den enda som fick mig uthärda pärsen att ställa sig mellan stolparna i Ervallas p91-lag, trots att man visste att matchen skulle sluta 15-0.
Peter Schmeichel, större målvakt finns inte i mina ögon. Inte ens Casillas är i närheten.
/ Jimmy
Så, vem hänger med på Transformers II?
* * *
När jag ändå är igång och sätter ord på mina mörka känslor måste jag bara skriva med dessa enkla rader:
Parkeringshus byggdes
Ett litet steg för människan
Ett stort steg för betongen
och den rotlösa känslan
Som ännu ett hinder
på vägen mot den råa romantiken
och gitarren i butiken
och flykten över taken
No more, no less. Lars Winnerbäck skapar poesi i dess vackraste former, adderar lite instrumental förmåga och vips har han kreerat en öronorgasm tillräcklig för att fylla landets alla musiktörstande själar.
Vackert.
* * *
Det var länge sen jag tipsade om nåt intressant blogginlägg eller klipp nu. Kanske eftersom de flesta skribenter jag bevakar har gått på semester, men några hänger allt jämt i.
Väntetiden mellan Ekwall och Dahlqvists inlägg har blivit längre, men de håller fortfarande hög klass. Jag gillade beskrivning av sin tuffa cykeletapp. Han avslutar med dessa pricksäkra ord:
"Men jag hade rätt svåra cykelkläder, det hade jag."
Kalla mig kappvändare. Jag må ha förändrats och mognat som människa, men jag har i och med detta också insett storheten med den gode Ekwall. Han är mer än halv-bögiga utstyrslar, slemmigt hår och en självförälskelse som gjort självaste Narcissus avundsjuk.
Bakom allt detta finns det, tro det eller ej, en hel del kunskap som jag gladeligen tar del av. Tro det eller ej...
* * *
...Apropå Winnerbäck så är nog detta min favoritlåt. Eller möjligtvis Hon kommer från främmande vidder. Briljanta är de båda två i alla fall!
* * *
...Tro det eller ej, men jag var faktiskt på väg någonstans innan jag började svamla och Ekwall, hans karaktär och hur mitt tycke för honom har förändrats. För att hitta dit måste vi dock förflytta oss till konkurrenten Sportbladet och till krönikör/bloggare/fotbollsoraklet Simon Bank huserar.
Hans pågående serie Manly Men handlar om elva spelare han älskat på gränsen till det osunda. Den är riktigt vass och det är intressant att se vilka spelare det är som format mannen som i mina ögon är Sveriges bästa fotbollskrönikör.
Lite mycket Italien för min smak, men å andra sidan är det ju inte min lista. Jag kanske borde börja göra en likadan?
Här är länken i alla fall.
* * *
Äh, va fasen. Kan Simon Bank så kan jag. Här är första avsnittet av elva där jag beskriver de fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda. Om det blir ett avsnitt om dagen återstår att se, elva ska det bli i alla fall.
Jag orkar inte komma på något avancerat namn som Bank, det får helt enkelt bli "De elva som stal mitt hjärta".
* * *
De elva som stal mitt hjärta I
Målvakt: Peter Schemiechel.
Vad finns det att säga? Den hiskeligt stora dansken som dessutom hade en exta stor tröja i syfte att skrämma motståndarna hade allt. Han hade attityd, talang och som grädde på moset spelade han i Manchester United när de genomgick den stora höjdpunkten i mitt liv som red devil.
Jag fullkomligen älskar hur han skäller ut sina försvarare efter missar som han själv varit vållande till. När man som yngling dessutom såg den bastante danske göra mål kunde jag inte bli mer säker. Det blir inte större än så. Schmeichel var den enda som fick mig uthärda pärsen att ställa sig mellan stolparna i Ervallas p91-lag, trots att man visste att matchen skulle sluta 15-0.
Peter Schmeichel, större målvakt finns inte i mina ögon. Inte ens Casillas är i närheten.
/ Jimmy
Kommentarer
Trackback
