Ingen frenesi, bara frustration
Fan. Det är det enda ordet jag verkligen kan relatera till just nu. "Fan". Jag orkar inte ens vara besviken. Jag känner bara en stor tomhet.
För att undvika missförstånd så är det alltså Champions League-finalen jag talar om, inte det faktum att betygen är satta och skolan så gott som slut. Nepps, 2-0 slutade matchen och faktum är att Barcelona var väl värda segern. De var överlägsna. Fan.
Manchester öppnade klart bäst, de spelar precis som de ska och radar upp målchans efter målchans. Ronaldo pangar på en av sina patenterade frisparkar och returen är så när på att sparkas in av framrusande vitklädda. Det står 5-0 i skott efter 10 minuter, Barca har knappt rört bollen. Det var självklart då det händer, Vidic av alla går bort sig i straffområdet och killer som han är, den där Eto'o, hänger han 1-0 med en klassisk tåfjutt nere i Van der Sars främre hörn. Inte helt otagbart va?
Vad som händer sedan är att Barcelona fullständigt tar över tillställningen, de är överlägsna i allt. Det som såg så lovande ut slutade i pannkaka, eller kanske snarare som Rinkens morotskaka, de glömde vetemjölet. Eller i det här fallet energin, viljan och glöden. De förlorade kort och gott det som krävs för att vinna en final på den här nivån.
Iniesta, Xavi och Messi var bäst. Pique och Puyol var bra. Giggs, Carrick och Ronaldo var det inte. De såg chockade ut efter Barcas mål, som att de inte riktigt trodde vad som faktiskt hade hänt. Mittfältet var statiskt, ingen ville ha boll och det fanns ingen kreativitet. Ronaldo öppnade bra men föll sedan bort totalt för att i slutändan endast visa sig genom att frustrerat göra regelbrott efter regelbrott. Hela United visade i slutändan bara upp frustration, och frenesin infann sig endast under matchens första 10.
Det finns inget annat efter en sådan här dag än att gratulera Barcelona. En värdig vinnare!
* * *
...Men tänk ändå, om det hade blivit mål på Ronaldos frispark, då hade de vitklädda lyft bucklan. Det sätter jag mina kalsonger på!
* * *
Hade annars en riktigt trevlig kväll med pojkarna från klassen. Vi åt alldeles för onyttigt (jag mår fruktansvärt illa just nu), och ändå finns 2/3 av allt snacks kvar. Förutom gott käk och matchtitt begav vi oss efter att ha blivit utslängda från Ervallas eminenta grusplan till Lyckevallen. Med några ficklampor och pannlampor som utrustning utspelades en hejdundrande fotbollsmatch, precis som i gamla goda dar: 2 man i varje lag, ett mål, flest mål vinner. Självklart slutade det med seger för mig och Jacob...
* * *
Scholes tackling...Aouch, Mild-flashbacks säger jag bara!
* * *
Fan...
* * *
It's okey to eat fish, 'cause they don't have any feelings. Skönt citat från en skön låt. Vi gillar't.
* * *
Nu ska jag lägga mig och bli av med illamåendet, tror jag ska knäppa ett par avsnitt av Smallville. Allt för att förhindra tankarna från att vandra tillbaks till den där ödesdigra kvällen i Rom.
Godnatt!
...Fan!
För att undvika missförstånd så är det alltså Champions League-finalen jag talar om, inte det faktum att betygen är satta och skolan så gott som slut. Nepps, 2-0 slutade matchen och faktum är att Barcelona var väl värda segern. De var överlägsna. Fan.
Manchester öppnade klart bäst, de spelar precis som de ska och radar upp målchans efter målchans. Ronaldo pangar på en av sina patenterade frisparkar och returen är så när på att sparkas in av framrusande vitklädda. Det står 5-0 i skott efter 10 minuter, Barca har knappt rört bollen. Det var självklart då det händer, Vidic av alla går bort sig i straffområdet och killer som han är, den där Eto'o, hänger han 1-0 med en klassisk tåfjutt nere i Van der Sars främre hörn. Inte helt otagbart va?
Vad som händer sedan är att Barcelona fullständigt tar över tillställningen, de är överlägsna i allt. Det som såg så lovande ut slutade i pannkaka, eller kanske snarare som Rinkens morotskaka, de glömde vetemjölet. Eller i det här fallet energin, viljan och glöden. De förlorade kort och gott det som krävs för att vinna en final på den här nivån.
Iniesta, Xavi och Messi var bäst. Pique och Puyol var bra. Giggs, Carrick och Ronaldo var det inte. De såg chockade ut efter Barcas mål, som att de inte riktigt trodde vad som faktiskt hade hänt. Mittfältet var statiskt, ingen ville ha boll och det fanns ingen kreativitet. Ronaldo öppnade bra men föll sedan bort totalt för att i slutändan endast visa sig genom att frustrerat göra regelbrott efter regelbrott. Hela United visade i slutändan bara upp frustration, och frenesin infann sig endast under matchens första 10.
Det finns inget annat efter en sådan här dag än att gratulera Barcelona. En värdig vinnare!
* * *
...Men tänk ändå, om det hade blivit mål på Ronaldos frispark, då hade de vitklädda lyft bucklan. Det sätter jag mina kalsonger på!
* * *
Hade annars en riktigt trevlig kväll med pojkarna från klassen. Vi åt alldeles för onyttigt (jag mår fruktansvärt illa just nu), och ändå finns 2/3 av allt snacks kvar. Förutom gott käk och matchtitt begav vi oss efter att ha blivit utslängda från Ervallas eminenta grusplan till Lyckevallen. Med några ficklampor och pannlampor som utrustning utspelades en hejdundrande fotbollsmatch, precis som i gamla goda dar: 2 man i varje lag, ett mål, flest mål vinner. Självklart slutade det med seger för mig och Jacob...
* * *
Scholes tackling...Aouch, Mild-flashbacks säger jag bara!
* * *
Fan...
* * *
It's okey to eat fish, 'cause they don't have any feelings. Skönt citat från en skön låt. Vi gillar't.
* * *
Nu ska jag lägga mig och bli av med illamåendet, tror jag ska knäppa ett par avsnitt av Smallville. Allt för att förhindra tankarna från att vandra tillbaks till den där ödesdigra kvällen i Rom.
Godnatt!
...Fan!
Kommentarer
Trackback
