jnjfootball

För mig är natten timmar av inspiration. Det är en tidpunkt då man antingen sömdrucken lever sig in i drömmarnas värld, eller då man som i trans tänker klarare som aldrig förr. Klarare och djupare.

* * *
Egentligen borde jag inte vara vaken nu. Jag har litteraturseminarium kl.10 på Olof Lagercrantz - Om konsten att läsa och skriva. Jag vet inte vad jag ska tycka om den boken. Den blandar och ger, men en stor del av den kommer för mig vara fortsatt höljd i dunkel. Oförståelig.

Jag försökte sova. Men min gode vän Anton hade andra planer och tankar att utbyta. Han låg ute och kollade på stjärnorna. Funderade. Riktigt så filosofisk tänker inte jag vara, det hela fortsatte med att jag spelade in ett långt, flummigt och totalt osammanhängande meddelande på min diktafon.

* * *
Jag vet inte varför, men av någon anledning så finner jag det lättare att uppskatta ett vackert språk  nattetid. Jag sitter och lyssnar på Winnerbäck. Den mannen är en språklig konstnär. Han målar upp bilder och sätter ord på känslor som bara en mästare kan. Lyssna bara.

Anna, det är ett timglas som bara rinner
det finns inget att förstå
När himlen är blodröd och brinner
är det natten som tränger sig på
och jag drömmer så konstigt igen
Anna håll mig hårt
För jag skakar av alla denna meningslöshet
jag förstår bara det som är vårt

Vackert.

Till och med Lagercrantz, min svurne fiende den här natten, kan faktiskt konsten att föra sig med orden. Det måste man ge honom.

* * *
Klockan 10 var det ja. Men jag är inte trött. Sängen intresserar mig inte. Anton tittade upp mot stjärnorna och funderade. Jag tänker tillbaka på min gamla klass. Hur vårt Orions bälte bröts av och spreds över himlen. Jag tänker på Emilia i Tyskland, på Ozzy och Gert i Frankrike, och på Ida och Sofia som även de snart ska prova vingarna utanför landets gränser.

Det är ganska konstigt ändå. För bara tre och en halv månad sedan sprang vi allihop runt i Rudbecks korridorer, glada i hågen och entusiastiskt talandes om framtiden. Framtiden som låg för oss. Inte en tanke på att vi alla skulle spridas för vinden, och kanske inte träffas på en lång, lång tid.

Nu är jag inte den som ska vara sentimental och inviga mina forna klasskamrater i depressionens tecken, men jag tycker det ändå är lustigt. Hur fort det kan gå.

* * *
45 minuters seminarie, om en bok jag inte riktigt fått grepp om. Hur ska det gå? Vad ska man säga?

Det första kapitlet är briljant. Det fick mig att fundera och verkligen reflektera över min egen läsning. Hur uppträder huvudpersonerna i mitt inre? Jag kom fram till att jag har en klar bild över hur kroppen ser ut, hur den är byggd, vad karaktären har för kläder och hur hans hållning. Ansiktet dock är blankt. Jag föreställer mig hur håret ser ut, vilken sorts färg ögonen har. I övrigt är det helt blankt.

I övrigt ligger mycket bortom vad jag kan greppa. Jag förstår inte, känner ingen koppling. Ingenting. Kanske använder jag inte rätt studieteknik, eller kanske tillhör jag den del av läsarskalan som inte är klok nog för att ta till sig texten. Jag vet inte. Förstår inte.

* * *
Jag skrev till Anton att jag också ville ligga ute, nedanför stjärnorna och prata med en god vän. Prata om allt och inget. Om dåtid och framtid.

Det var inte sant.

Det kanske var min känsla då. Men nu vill jag inget hellre än att plocka upp en serietidning, en gammal Kalle Anka-pocket och bekymmerslöst bläddra sida ut och sida in. Kolla på bilderna. Tänka mig bort. Bekymmerslöst.
Tills dess jag faller i sömn.

Då återkommer de igen. Grubblerier och mysterier att lösa i drömmarnas värld.

* * *
Nu vill jag sova. Jag är redo.

My mind is set on overdrive
The clock is laughing in my face
A crooked spine
My sense is dulled
Passed the point of delirium
On my own... here we go