Farväl Raúl
Semestern blev kort. Nu till desto sorgligare saker.
* * *
Jag har stålsatt mig för det i månader. När beskedet ändå kom mitt under en fest hos Snygg-Erik kunde jag ändå inte kontrollera chocken. Jag blev tvungen att stänga in mig själv på ett rum under en dryg halvitmme för att lugna ner mig själv.
Det är lite lustigt hur pass påverkad man ändå blir. Jag ser inte mig själv som en speciellt känslosam person, men när det ändå stod klart svämmade känslorna över. När vi stod utanför Satin där kvällen skulle fortsättas hände det igen. Händelsen kom på tal och jag bröt återigen ut i gråt för att i nästa sekund tröstas av ett gäng kamrater som slängde sig runt halsen på mig utan att tycka det var ett dugg konstigt att jag började gråta över en spelare som bytt klubb. Det är sanna vänner.
Det är lustigt ändå. Att gråta två gånger på samma dag, inom några timmars intervall. Jag som aldrig gråter.
Raúl Gonzalez Blanco lämnar Real Madrid.
Jag tror inte jag förstår det ännu.
Idag hölls presskonferensen och om jag för en sekund trodde att jag kunde hålla känslorna stången så hade jag otroligt fel. Så fort Raúl gick upp på podiet med en tår i ögat så brast det återigen och i nära två timmar grät jag mig igenom min hjältes farväl till en publik han älskat, en publik som älskat honom och en klubb som tillhört honom lika mycket som han tillhört den. Raúl Gonzalez Blanco är Real Madrid för mig.
Känslorna om Raúl utvecklar jag i en krönika på sourze, håll utkik efter den.
Tankarna har irrat runt i mitt innanmäle ett tag nu; älskar jag verkligen Real Madrid? Jag har levt med i glädje och sorg, känt mig som en del av den stora klubben. Men när spelare efter spelare av de som fått mig att bli förälskad i Real Madrid nu lämnar har jag blivit allt mer tveksam.
Ett Real Madrid utan Raúl och Guti är inte mitt Real Madrid.
Det är inte det Real Madrid jag en gång älskat och nu börjar det allt mer framstå som att min kärlek till Real Madrid inte satt i väggarna på Santiago Bernabeu, utan i spelarna som beträdde dess gräs.
Kanske kan kärleken återigen blomstra för spelare som Higuaín och Cristiano Ronaldo. Men just nu känns det inte som Real Madrid är min klubb.
* * *
Jag tycker de gör ett stort misstag som säljer ut sin 'själ' så lättvindigt. Raúl och Guti har kämpat och slitit för klubben i decennier och har båda mycket kvar att ge. Det ska dock sägas att Real som klubb skött det hela snyggt när de för lång och trogen tjänst inte kräver någon transfersumma och jag förstår även Raúl och Guti som båda vill prova på något nytt.
Ändå är det vemodigt.
15 säsonger, 549 ligamatcher och 322 mål. Det kommer aldrig finnas någon större för mig.
Real Madrid blir av med sin vackre kapten, sin ängel. Raúl kommer för alltid vara den ende nummer 7. Den ende kaptenen.
Hala Raúl!
* * *
Jag har stålsatt mig för det i månader. När beskedet ändå kom mitt under en fest hos Snygg-Erik kunde jag ändå inte kontrollera chocken. Jag blev tvungen att stänga in mig själv på ett rum under en dryg halvitmme för att lugna ner mig själv.
Det är lite lustigt hur pass påverkad man ändå blir. Jag ser inte mig själv som en speciellt känslosam person, men när det ändå stod klart svämmade känslorna över. När vi stod utanför Satin där kvällen skulle fortsättas hände det igen. Händelsen kom på tal och jag bröt återigen ut i gråt för att i nästa sekund tröstas av ett gäng kamrater som slängde sig runt halsen på mig utan att tycka det var ett dugg konstigt att jag började gråta över en spelare som bytt klubb. Det är sanna vänner.
Det är lustigt ändå. Att gråta två gånger på samma dag, inom några timmars intervall. Jag som aldrig gråter.
Raúl Gonzalez Blanco lämnar Real Madrid.
Jag tror inte jag förstår det ännu.
Idag hölls presskonferensen och om jag för en sekund trodde att jag kunde hålla känslorna stången så hade jag otroligt fel. Så fort Raúl gick upp på podiet med en tår i ögat så brast det återigen och i nära två timmar grät jag mig igenom min hjältes farväl till en publik han älskat, en publik som älskat honom och en klubb som tillhört honom lika mycket som han tillhört den. Raúl Gonzalez Blanco är Real Madrid för mig.
Känslorna om Raúl utvecklar jag i en krönika på sourze, håll utkik efter den.
Tankarna har irrat runt i mitt innanmäle ett tag nu; älskar jag verkligen Real Madrid? Jag har levt med i glädje och sorg, känt mig som en del av den stora klubben. Men när spelare efter spelare av de som fått mig att bli förälskad i Real Madrid nu lämnar har jag blivit allt mer tveksam.
Ett Real Madrid utan Raúl och Guti är inte mitt Real Madrid.
Det är inte det Real Madrid jag en gång älskat och nu börjar det allt mer framstå som att min kärlek till Real Madrid inte satt i väggarna på Santiago Bernabeu, utan i spelarna som beträdde dess gräs.
Kanske kan kärleken återigen blomstra för spelare som Higuaín och Cristiano Ronaldo. Men just nu känns det inte som Real Madrid är min klubb.
* * *
Jag tycker de gör ett stort misstag som säljer ut sin 'själ' så lättvindigt. Raúl och Guti har kämpat och slitit för klubben i decennier och har båda mycket kvar att ge. Det ska dock sägas att Real som klubb skött det hela snyggt när de för lång och trogen tjänst inte kräver någon transfersumma och jag förstår även Raúl och Guti som båda vill prova på något nytt.
Ändå är det vemodigt.
15 säsonger, 549 ligamatcher och 322 mål. Det kommer aldrig finnas någon större för mig.
Real Madrid blir av med sin vackre kapten, sin ängel. Raúl kommer för alltid vara den ende nummer 7. Den ende kaptenen.
Hala Raúl!
Kommentarer
Trackback
