Nattens inbrott hjälpte föga dåsigheten
Jag gjorde ett försök med mobilen i natt, det misslyckades. Men här slänger jag i alla fall iväg nattens inlägg.
* * *
Då var man fast där igen. Liggandes, sömnlös och klarvaken med en utläst VM-bibel bredvid sig. Det börjar närma sig nu, mästerskapet som får alla att skaka, folket på plats av avsaknaden av värme och vi hemma i tv-soffan av upphetsningen av att kunna följa ett mästerskap utan att bära det svenska landslagets dans mellan hopp, förtvivlan och misär. Det här är faktiskt det första riktigt medvetna mästerskapet där jag kan lyfta min blick från svensk fotboll, ta av mig mina blågula brillor och bara njuta.
Det känns förjävla bra.
* * *
Dagen tisdag har spenderats på stan med min ständige vapendrragare Jacob. Vi har smitt planer inför nästa vecka då vi styr kosan mot Nice för att ha 'the time of our life'. Jag har redan förklarat för mitt resesällskap att jag på grund av diverse aktiviteter kommer vara indisponibel varje dag mellan 13:30 och 22:30, men att jag all övrig tid finns att tillgå. Detta uppskattades tydligen inte och resulterade i stället i ett slag på mina fortfarande ledbrutna ben av Fröken Grå.
Själva resan ska dock bli ofantligt rolig och jag ser fram emot den något enormt.
* * *
Efter snabbt susande på våra svenska vägar dundrade jag genom dörren till lägenheten framåt halv elva, med skurborsten i hand och ett städsug som aldrig förr.
Knappa två timmar senare kunde jag utmattad slå mig ned i sängen för att läsa om hemska öden (Palacios), halvt okända öden (Di Natale), mäktigt problematiska öden (Drogba), förhoppningsfulla öden (Vidic) och öden om kärlek och uppskattning men också om en förtvivlan av att inte älskas likafullt i sitt hemland (Messi).
Och ändå sitter jag här, klockan tre på morgonkvisten och dundrar iväg ett blogginlägg.
* * *
Opponering imorgon, sen säger jag farväl till Jönköping för den här våren och laddar om batterierna i gamla fina Ervalla.
* * *
Nehe, på't igen bara.
* * *
Då var man fast där igen. Liggandes, sömnlös och klarvaken med en utläst VM-bibel bredvid sig. Det börjar närma sig nu, mästerskapet som får alla att skaka, folket på plats av avsaknaden av värme och vi hemma i tv-soffan av upphetsningen av att kunna följa ett mästerskap utan att bära det svenska landslagets dans mellan hopp, förtvivlan och misär. Det här är faktiskt det första riktigt medvetna mästerskapet där jag kan lyfta min blick från svensk fotboll, ta av mig mina blågula brillor och bara njuta.
Det känns förjävla bra.
* * *
Dagen tisdag har spenderats på stan med min ständige vapendrragare Jacob. Vi har smitt planer inför nästa vecka då vi styr kosan mot Nice för att ha 'the time of our life'. Jag har redan förklarat för mitt resesällskap att jag på grund av diverse aktiviteter kommer vara indisponibel varje dag mellan 13:30 och 22:30, men att jag all övrig tid finns att tillgå. Detta uppskattades tydligen inte och resulterade i stället i ett slag på mina fortfarande ledbrutna ben av Fröken Grå.
Själva resan ska dock bli ofantligt rolig och jag ser fram emot den något enormt.
* * *
Efter snabbt susande på våra svenska vägar dundrade jag genom dörren till lägenheten framåt halv elva, med skurborsten i hand och ett städsug som aldrig förr.
Knappa två timmar senare kunde jag utmattad slå mig ned i sängen för att läsa om hemska öden (Palacios), halvt okända öden (Di Natale), mäktigt problematiska öden (Drogba), förhoppningsfulla öden (Vidic) och öden om kärlek och uppskattning men också om en förtvivlan av att inte älskas likafullt i sitt hemland (Messi).
Och ändå sitter jag här, klockan tre på morgonkvisten och dundrar iväg ett blogginlägg.
* * *
Opponering imorgon, sen säger jag farväl till Jönköping för den här våren och laddar om batterierna i gamla fina Ervalla.
* * *
Nehe, på't igen bara.
Kommentarer
Trackback
