Sólo un siete
Det finns bara ett sätt att ta sig an en kväll som den här.
Ödmjukhet.
Raúl är så fullständigt briljant. I Champions League är han i sitt rätta element. Det verkligen glöder om honom och man vet att han kommer spela en avgörande roll.
Framspelningen från Jurado är fin, men därefter är det Raúl i dess renaste form. Han vrider lite på kroppen och vänder åt andra hållet, Júlio César är helt borta och han har bara att rulla in ledningsmålet. Hur många gånger har man inte sett den 33-årige spanjoren runda målvakten, exakt sådär?
Och så framspelningen. En nätt liten lobb och en frustande, pustande och löpande Benedikt Höwedes får ett friläge som han utnyttjar maximalt. Det är som att han inte gjort annat, den 22-årige mittbacken när han dundrar in 2-1.
Har ingen talat om för honom att han inte ska kunna sånt? Han är ju mittback. Vad gör han ens där uppe? Fantastisk sekvens.
Kvartsfinalerna i Champions League blev gamlingarnas revansch. Ryan Giggs har spelat fram till Uniteds fyra senaste mål. Raúl gjorde två och spelade fram till ett när Inter sänktes.
Det är mina älskade legendarer det där. I semifinalen möts dem. Senast Raúl och Ryan Giggs stod på varsin sida av planen blev jag kär. I spanjoren med nummer sju på ryggen.
Det kommer bli en invärtes strid mellan två kärlekar när en finalist ska koras.
* * *
Ralf Rangnick!
Vilken start han har fått i Schalke. Fyra matcher, fyra segrar och en semifinal i Champions League. De spelar med en helt annan glädje och energi än under Magath. Schalke kommer vara ett helt annat lag nästa säsong.
Vill man konkretisera förändringen kan vi vända oss till den vindsnabbe peruanen Jefferson Farfán, som sätter ord på det hela rätt bra:
- Jag hugger hellre sten än spelar för Magath.
* * *
Om Nemanja Vidic gråter till The Notebook så är det sånt här som får mig på fall.
** * *
Jasmin Sudic får nytt kontrakt, kommer det fram nu. Det har han förtjänat, det är fruktansvärt vilken otur han haft.
Sista dagen på Eurosport imorgon. Känns vemodigt, jag har haft fantastiskt roligt här.