jnjfootball

Om Michael Owens 4-3-mål förra säsongen var det perfekta sättet att avgöra ett derby på så var Wayne Rooneys mål idag det vackraste sättet att avgöra ett derby.

Jag har alltid tyckt det är något speciellt med cykelsparksmål. Det är något med symmetrin i rörelsen (vad fan nu det ska betyda). Ända sedan man var liten har det bankats in i huvudet att cykelsparkar minsann ska vara det vackraste och snyggaste man kan göra på en fotbollsplan.

Jag minns själv hur jag spenderade timme efter timme med att träna cykelsparkar. På fritids tjatade jag gång efter annan på att lärarna skulle låsa upp till gymnastiksalen, väl där gick tog jag plats på en tjock matta och kastade upp bollen i luften och försöka träffa den på brassevis.

Var det inte i idrottshallen så var det på Lyckevallen där jag och min kompis Jocke turades om att slå bollar och att försöka träffa dem. Tänk om man spenderat den tiden att nöta passningsspel i stället? Nej, det skulle prompt vara cykelsparkar.

Att efter en usel säsong, både på och utanför planen, där självförtroendet säkerligen fått sig en törn, ändå ha modet när läget väl dyker upp, det tyder på storhet. Att se bollen segla mot sig i perfekt höjd, matchen är oavgjord, och att våga dra till med en liggande cykelspark och dessutom få till en så perfekt pendelrörelse, en så perfekt bollträff att bollen seglar som en projektil in i nätet. Det är storhet för mig.