jnjfootball

Semestern blev kort. Nu till desto sorgligare saker.

* * *
Jag har stålsatt  mig för det i månader. När beskedet ändå kom mitt under en fest hos Snygg-Erik kunde jag ändå inte kontrollera chocken. Jag blev tvungen att stänga in mig själv på ett rum under en dryg halvitmme för att lugna ner mig själv.

Det är lite lustigt hur pass påverkad man ändå blir. Jag ser inte mig själv som en speciellt känslosam person, men när det ändå stod klart svämmade känslorna över. När vi stod utanför Satin där kvällen skulle fortsättas hände det igen. Händelsen kom på tal och jag bröt återigen ut i gråt för att i nästa sekund tröstas av ett gäng kamrater som slängde sig runt halsen på mig utan att tycka det var ett dugg konstigt att jag började gråta över en spelare som bytt klubb. Det är sanna vänner.

Det är lustigt ändå. Att gråta två gånger på samma dag, inom några timmars intervall. Jag som aldrig gråter.

Raúl Gonzalez Blanco lämnar Real Madrid.

Jag tror inte jag förstår det ännu.

Idag hölls presskonferensen och om jag för en sekund trodde att jag kunde hålla känslorna stången så hade jag otroligt fel. Så fort Raúl gick upp på podiet med en tår i ögat så brast det återigen och i nära två timmar grät jag mig igenom min hjältes farväl till en publik han älskat, en publik som älskat honom och en klubb som tillhört honom lika mycket som han tillhört den. Raúl Gonzalez Blanco är Real Madrid för mig.

Känslorna om Raúl utvecklar jag i en krönika på sourze, håll utkik efter den.

Tankarna har irrat runt i mitt innanmäle ett tag nu; älskar jag verkligen Real Madrid? Jag har levt med i glädje och sorg, känt mig som en del av den stora klubben. Men när spelare efter spelare av de som fått mig att bli förälskad i Real Madrid nu lämnar har jag blivit allt mer tveksam.

Ett Real Madrid utan Raúl och Guti är inte mitt Real Madrid.

Det är inte det Real Madrid jag en gång älskat och nu börjar det allt mer framstå som att min kärlek till Real Madrid inte satt i väggarna på Santiago Bernabeu, utan i spelarna som beträdde dess gräs.

Kanske kan kärleken återigen blomstra för spelare som Higuaín och Cristiano Ronaldo. Men just nu känns det inte som Real Madrid är min klubb.

* * *
Jag tycker de gör ett stort misstag som säljer ut sin 'själ' så lättvindigt. Raúl och Guti har kämpat och slitit för klubben i decennier och har båda mycket kvar att ge. Det ska dock sägas att Real som klubb skött det hela snyggt när de för lång och trogen tjänst inte kräver någon transfersumma och jag förstår även Raúl och Guti som båda vill prova på något nytt.

Ändå är det vemodigt.

15 säsonger, 549 ligamatcher och 322 mål. Det kommer aldrig finnas någon större för mig.

Real Madrid blir av med sin vackre kapten, sin ängel. Raúl kommer för alltid vara den ende nummer 7. Den ende kaptenen.

Hala Raúl!

Det här inlägget borde kommit i samma stund som slutsignalen blåstes på Soccer City, ett tappert försök slutade med en dator utan batteri och en Jimmy som surmulet smällde igen laptopen och slängde sig i sängen.

Vi gör ett nytt, något kortare försök.

Eftersom frekvensen av mina inlägg har minskat betänkligt tänkte jag att det är lika bra att ta en ordentlig paus, vältra mig i hängmattan någon vecka och ladda batterierna. Men räkna med att jag kommer tillbaka i augustis slutfas som en duracellkanin fulltankad på dunderhonung, redo att skriva om höstens alla förväntningar och förhoppningar.

Men tills dess; en riktigt god sommar på er alla och heja sport!

/

Eder tillgivne, Jimmy

Lite sen som alltid. Min bästa elva för fotbolls-VM 2010 har ju faktiskt varit klar redan innan semifalerna. Hur som, håll till godo!

Manuel Neuer

Jorge Fucile - Lúcio - Diego Lugano - Fábio Coentrão

Bastian Schweinsteiger - Sami Khedira

Thomas Müller - Diego Forlán - Wesley Sneijder

David Villa

Bänken: Iker Casillas, Xavi, Iniesta, Asamoah Gyan, Carles Puyol, Miroslav Klose, Anthony Annan

* * *

Motivering? Vi kör en kort då.

Manuel Neuer har varit VM:s klart stabilaste målvakt. Enyeama var ett monster mot Argentina och bra i övrigt, men tre matcher räcker inte. Förutom lite fladder i höjdspelet har han stått för en utomordentlig insats. Vackre Iker har varit kritiserad för att ha blivit distraherad av flickvännen Sara Carbonero, men har ändå varit stabil mästerskapet igenom och stod dessutom för ett flertal avgörande räddningar i finalen.

Backlinjen var den enklaste lagdelen att ta ut. Fucile har varit enorm på sin högerbacksplats och bidrog stort till Uruguays stabila försvar, han var dessutom bäst i laget i semifinalen mot Holland. Likadant med kapten Lugano som varit säkerheten själv så länge han varit hel. Lúcio må vara en överjävlig filmare, men också en jäkligt duktig fotbollsspelare. Så länge Brasilien blomstrade blomstrade även Lúcio. Någon som verkligen slog ut i blom var 22:årige Fábio Coenträo som var relativt okänd för den stora publiken, men gjorde ett stort intryck med sitt offensiva flödande spel.

En 4-2-3-1-uppställning i detta fotbolls-VM kan inte spelas utan de bästa pivotes som finns. Tyskland var ett ifrågasatt lag inför mästerskapet som skeppades ner till Sydafrika med två riktiga innermittfältare i truppen. Det behövdes inte mer. Schweinsteiger var mästerskapets bästa spelare med sin mångsidighet. Bredvid sig hittade Jogi Löw den perfekte parhästen i unge Sami Khedira. Tillsammans byggde de grunden i mästerskapets mest imponerande lag och visade upp en fantastisk dynamik och spelintelligens med djupledslöpningar och passningsskicklighet. Xavi och Iniesta får ursäkta, men tyskarna förpassar världsmästarna till bänken.

Framför en stabil duo låter vi kreativiteten flöda, guldskovinnaren Müller får agera klok farbror bredvid fantastiske Forlán och mannen som kunde få den perfekta säsongen, men fick nöja sig med nästan; Wesley Sneijder. Tre av mästerskapets allra främsta aktörer och ingen kunde så klart frångås.

Anfallet? Skojar du. Det är klart att det är grande Villa som tar den platsen. Simply cause' he's brilliant. Skapar målchanser från allt och gör mål på det mesta.

* * *
Tycker du annorlunda? Berätta det då.

* * *
Det här är inte så snyggt, Pique. Även i berusningens grepp så bör en världsmästare bete sig bättre.



... Desto snyggare av vackre Iker Casillas:

Ni får den några timmar tidigare i alla fall. Min VM-krönika som imorgon bitti dyker upp på sourze.se slänger jag upp i sin helhet här. Den är inte helt färdigställd, så påpeka gärna eventuella felaktigheter. Bästa läsare, mycket nöje!

* * *

Det var Afrikas tur och dansa en sommar till dånet av miljoner vuvuzelor. När Fotbolls-VM 2010 ska summeras är det dock ett gäng spanska tjurfäktare som höll den övriga världen stången, som lyfte VM-pokalen mot Johannesburgs natthimmel.

En lång och tung utandning. Axlarna sänks och handflatan skakar bort de sista svettdropparna i ur pannan. Den sista slutsignalen i fotbolls-VM 2010 har precis dränkts i ljudet av en ömsom euforisk och en ömsom sörjande publik. De spanska spelarna har rusat runt i segeryra, världens vackraste Iker Casillas har gråtit okontrollerat, mäktiga Carles Puyol har tröstat gamle kamraten Gio Van Bronckhorst i dennes sista fotbollsmatch och omringat av ett fyrverkeriexploderande Soccer City har pokalen lyfts mot himlen och kyssts om och om igen av representanterna för ett land som inte längre är världens bästa förlorare.

Spanien är mästare 2010, en historiskt ny sådan. De är värda segern. Spanien är världens bästa fotbollslag, men de var aldrig den här turneringens bästa lag.

En fantastisk fotbollssommar

Under en månad har vi slitits mellan hopp och förtvivlan, mellan glädje och sorg och sett några fullständigt galna fotbollsmatcher emellanåt. Vi har fått se ett England fallera traditionsenligt med en famlande Robert Green och en Lampard-boll som studsade en halvmeter innanför mållinjen som största nationssymbol, vi har sett Svennis elefanter utmanövreras av en handbollande Luis Fabiano och en campingklädd Lasse Lagos åka ut med mästerskapets största individuella misstag (Yakubu)i ryggsäcken. Vi har till och med sett bäraren av världens häftigaste namn, Siphiwe Tshabalala, höja Sydafrika till skyarna genom en fantastisk vänsterslägga i öppningsmatchen.

Det har varit en fantastisk fotbollssommar, men en annorlunda sådan. Vi svenskar fick chansen att höja blicken, ta av oss våra solglasögon och se världen. Se ett mästerskap som en helhet, i stället för som blågula fanbärare. Jag har njutit varje sekund.

Det bästa med mästerkapet: Känslorna i upplop, historierna som skapas

Filmningarna må vara fler, kvaliteten kanske inte alltid varit så hög som förväntat och trots att Jubilani-bollen blivit bespottad från världens alla hörn så är det ett minnesvärt mästerskap, och framför allt två lag har etsat sig fast i mitt medvetande: Tyskland och Ghana.

Jag har alltid varit tveksam till Tyskland, respekten har varit hög men några varma känslor har aldrig varit i närheten av att infinna sig. Inte innan år 2009. Det var året då Sverige besöktes av ett vinstsuget tyskt lag med Sami Khedira, Manuel Neuer och Mesut Özil som förgrundsfigurer. År 2009 såddes ett frö, under juni månad blomstrade den som den vackraste solros. Tyskland kom till Sydafrika med mästerskapets yngsta lag, utan sin viktige kapten och med ett flertal oprövade kort som stöttepelare. Man åker därifrån med en bronspeng, mästerskapets bästa spelare (Schweinsteiger), en guldskovinnare (Müller) och med en tro som bådar minst sagt gott för framtiden.

Ghana, å andra sidan, stod stolt kvar som Afrikas hopp när Elfenbenskusten och Nigeria misslyckats. Med en snabbhet, fysik och teknik kombinerat i en mördande dans såg man ut att kunna segla sig ända fram till en historisk semifinal. Sedan; en Suárez-hand, en självsäker Asamoah Gyan och en ribba som aldrig ville sluta dallra. Straffläggningen mot Uruguay var över innan den ens börjat, ändå vann hann Ghana charma mig tillräckligt mycket för att låta fälla en tår när Gyan låg fastnaglad i gräset, otröstlig och med kapten John Mensah som desperat försökte rycka upp honom. Det är precis det jag älskar med mästerskapen, känslorna i utlopp, historier som ständigt skapas och vävs samman. Det här var Afrikas mästerskap, ändå har Afrika ännu sitt stora mästerskap framför sig.

Allt är fullkomligt logiskt

Däremellan hann vi dessutom med att se Heinze svinga vilt mot en kamera, nya stjärnor födas (Müller, Khedira), något äldre spelare blomstra (Forlán, Klose), ett Frankrike skämma ut sig och kapten Van Bronckhorst dundra in vackraste målet. En hel månads intryck och upplevelser fick sitt klimax i en sönderryckt match där Holland gjorde det fult (både De Jong och den smått fantastiske ärkegrisen Van Bommel skulle varit utvisade innan halvtid) men länge väldigt bra. Spelmässigt var det inte speciellt tillfredsställande men sett till spänningen så fick vi till slut vår stora final, med chanser i båda riktningar och två heroiska målvakter i vackre, vackre Casillas och Stekelenburg.

När vi i mästerskapets döende minuter får se en liten Andrés Iniesta peta in guldmålet, ta en rusch längs kortsidan och rycka av sig sin tröja i den finaste av gester till den framlidne Dani Jarque; ”Dani Jarque, siempre con nosotros” – Dani Jarque för alltid med oss – är allt ändå fullständigt logiskt. Spanien var aldrig mästerskapets bästa lag, men de är världens bästa lag och är väl värda segrare. Grattis Spanien!

 

 

En vansinnig hands, ett rött kort och en ribba i vägen. Där var matchen förlorad och straffarna var i det närmaste förutbestämda. Till och med att 'El Loco, Sebastian Abreu, skulle chippa var så självklart att det kunde stått i gårdagens tidning.

Det var fusk, det var en regelvidrighet men det var också ett genidrag. Den där förbannade handen som i ett sista desperat försök till räddning for upp mot bollen gjorde Luis Suarez till hjälte i Uruguay. Jag gillar Suarez, men tycker det han gjorde var rent ut sagt vidrigt.

Så mitt Ghana fick alltså respass i kvartsfinalen. Laget jag följt noggrannt under de senaste två åren, laget jag levt mig in i och lärt att älska, spelaröden jag initierat mig i och följt. Ute.

Alla tidigare mästerskap har det varit Spanien som varit favoritlaget, det är det kanske nu med, men det har ändå fått stå tillbaka av konkurrensen från det dansanta, kvicka och fysiska Ghana som charmat mig likt en flörtig blondin en het sommarkväll.

Favoriten Dedé Ayew, monstret John Mensah, vettvillingen Sulley Muntari och den stackars, stackars Asamoah Gyan. Alla ute.

Jag har alltid varit kluven i fråga om straffsparkar, jag tycker det kan vara en fantastisk underhållning om man som en partisk åskådare kan följa det som avslutning på en rafflande match, likt mellan Paraguay och Japan. Jag tycker också det är ett alldeles hemskt sätt att avgöra en match på; orättvist, slumpartat och med en tendens att tilldra allt för stora konsekvenser till spelare som inte förtjänar det.

Likt Asamoah Gyan. Nu missade han visserligen straffen under ordinarie tid, men när den sista straffen var inchippad, och han låg där på marken. Otröstlig. Ensam. Förstörd. Det kändes som min själ bröts itu, det är ett öde som ingen spelare förtjänar, ändå står det alltid en syndabock där när matchen är slut, en syndabock att bli bespottad på av alla.

Konsekvenserna blir för stora.

Jag tippade Ghana till semi, de åkte ut i kvarten. Även om sättet som Uruguay tog sig dit på var ovärdigt, så förtjänar de ändå sin plats. I mångt och mycket, när gråten i halsen lagt sig och kvällen ändå inte blev förstörd, så är jag ändå glad att Uruguay är där, som en reinkarnation av sig själva i fornstora dagar.

* * *
Jönköpingsresa med fotboll som main target var gårdagens mål där det bjöds på lite Brasilien-Holland (Jag förstår fortfarande inte att Brasilien är ute och jag förstår fortfarande inte vad denne Felipe Melo, denne underlige man höll på med), lite Svenska Cupen mellan J-Södra och Örebro SK och lite Ghana-Uruguay alltså.

Mitt ibland allt detta hann vi med att göra en "Resans floskeltopp", med citaten som uppstod:

Avd. Hon fyller inte så ofta: "Vi var där sist hon fyllde, jag tror det var fem år sen..." - Jimmy har stenkoll på det där med födelsedagar.

Avd. Filip behöver omvärdera sin sexualitet: Mackan - "Jag ska inte ligga"; Filip - "Jo! Jag vill se dig ligga med en tjej!"

Avd. Dagens snurrigaste: "Vill du ha dricka? Nej - Ingen dricka alltså? - Jo!" - Jimmy till biträdet på McDonalds.

Avd. Logiken har slutligen segrat: "Ju längre ner man kommer, desto mindre blir det att dricka" - Filip förklarar funktionen av öldrickande.

Avd. Kroppens anatomi behöver studeras ytterligare: Anton - Jag blir trött i hjärnan. Filip - Jaa men det är ju det som är ögonlocken." - Filip visar upp sina nyvunna kunskaper om sin kropp.

Avd. Önskelista till jul: "Jag vill ha en stjärt i ett skåp som man kan ta på" - Mackan planerar önskelistan tidigt.

Avd. Språkförmågan är på topp på morgonkvisten: "Men vafan, ni läser ju innantill era dyslexiser!" - Mackan...

* * *
Det är klasskillnad mellan Allsvenskan och Superettan. Även om J-Södra hängde med bra till en början och lyckades ta ut ÖSK:s mittfält fint så sken ändå klassen igenom till slut och Örebro kunde vinna ganska komfortabelt.

Precis som det ska vara.

* * *
Dagens matcher då, höjdaren Tyskland-Argentina och Spanien-Paraguay.

Spanien bör klara sig relativt enkelt, oavsett om Torres hittar formen eller ej, och jag tror de vinner med minst två måls marginal. Tyskland-Argentina är lite värre, men jag är villig att sätta mina pengar på tyskarna. Visserligen blir det tufft att hålla koll på Argentinas fantastiska anfall, men som lag är jag övertygad om att Tyskland är bättre och det kvicka omställningsspelet kan komma väl till pass mot ett lite småsegt försvar.

2-1 Tyskland.