En sorgens dag
Det är en mörk dag, en sorgens dag.
Regnet har forsat ner under större delen av dagen. Kanske är det himlens sätt att säga farväl. Farväl till en sann gentleman som slutligen tagit det sista steget och lämnat jordelivet.
Sir Bobby Robson var populär som få, och han kommer bli ihågkommen för att vara en revolutionär i en zon av konservatism. Han kommer bli ihågkommen som en av de mest framgångsrika av de engelska tränarna och han kommer bli ihågkommen som en av de sista engelska gentlemännen vid tränarposten.
Sir Bobby blev 76 år. Han insomnade lugnt och stilla i sitt hem under morgonen. Kroppsligen må han ha vandrat vidare, men fotbollsvärlden glömmer inte. Vi glömmer dig inte.
Vila i frid sir Bobby Robson
* * *
Som om det inte vore nog med att vi berövas en legendar, dessutom fick en tillräckligt plågad man utstå ytterligare en motgång. Yunus Ismail har drabbats av en stroke.
Det vrider sig i magen på mig. Det är så orättvist att han av alla människor ska behöva råka ut för något sånt här. Jag hoppas innerligt att han överlever detta och att hans ständiga motgångar slutligen är till ända.
* * *
Själv har jag spenderat dagen med att springa runt på stan i diverse ärenden och hos Snygg-Erik där vi kollat på Transformers. Bra grejor det där.
Megan Fox är fortfarande snygg.
Apropå henne så pratade Snygg-Erik i telefon under filmen. Ungefär så här lät det: "Vi kollar på transformers, nu håller hon Megan Fox på att laga bilen, så du vet. Det är lite hårt!..."
Ibland vet han inte själv vad han säger.
* * *
Elvan som stal mitt hjärta.
Högermittfält: Joaquín Sanchez Rodriguez
Här har vi en av mina allra största förälskelser i fotbollsvärlden. Joaquín. En renodlad ytter från den gamla skolan med en exceptionell snabbhet, spelförståelse och teknik. Han forsar fram längs sin högerkant, ostoppbar och bara glider förbi sina motståndare. Elegant, enkelt och stilfullt.
Min egen fascination över Joaquín inleddes under hans år i Real Betis. Jag kunde inte förstå hur en enda spelare kunde betyda så mycket för sitt lag. Joaquin var Real Betis. Han gjorde precis som han ville med motståndarna, oavsett märke på bröstet och namn på ryggen. Och allt detta gjorde han med den här enkelheten som på något sätt blivit synonymt för mig med Joaquins sätt att spela fotboll.
Att han dessutom hade hjärta nog för klubben att stanna år efter år, trots att betydligt större uppgifter låg och väntade runt hörnet fick min tidigare så simpla förälskelse att övergå i extas. Och då hade mina känslor inte ens uppnått klimax.
23 Juni, 2002. Jag minns det som om det vore igår. Kvartsfinal, Spanien-Sydkorea. Joaquín var magisk. Han lyckades med precis allt han företog sig. Han var briljant och jag nästan grät av glädje framför min lilla teven i husvagnen under en av familjens sommarsemester över vad min nya stjärna uträttade på planen.
Hur det slutade? Spanien förlorade på straffar, Joaquin missade och blev syndabock. Jag var bedrövad i en vecka. Mitt lag hade åkt ut och min Joaquín hade missat att avgöra efter att ha gjort sitt livs match. Ibland skrattar ödet en rätt upp i ansiktet.
Joaquin har för alltid förtjänat en speciell plats i mitt hjärta. Titta på det här och njut. Konster som får mig att fullständigt smälta.
Joaquin är magnifik.
* * *
Efter regn kommer solsken.
/ Jimmy
Regnet har forsat ner under större delen av dagen. Kanske är det himlens sätt att säga farväl. Farväl till en sann gentleman som slutligen tagit det sista steget och lämnat jordelivet.
Sir Bobby Robson var populär som få, och han kommer bli ihågkommen för att vara en revolutionär i en zon av konservatism. Han kommer bli ihågkommen som en av de mest framgångsrika av de engelska tränarna och han kommer bli ihågkommen som en av de sista engelska gentlemännen vid tränarposten.
Sir Bobby blev 76 år. Han insomnade lugnt och stilla i sitt hem under morgonen. Kroppsligen må han ha vandrat vidare, men fotbollsvärlden glömmer inte. Vi glömmer dig inte.
Vila i frid sir Bobby Robson
* * *
Som om det inte vore nog med att vi berövas en legendar, dessutom fick en tillräckligt plågad man utstå ytterligare en motgång. Yunus Ismail har drabbats av en stroke.
Det vrider sig i magen på mig. Det är så orättvist att han av alla människor ska behöva råka ut för något sånt här. Jag hoppas innerligt att han överlever detta och att hans ständiga motgångar slutligen är till ända.
* * *
Själv har jag spenderat dagen med att springa runt på stan i diverse ärenden och hos Snygg-Erik där vi kollat på Transformers. Bra grejor det där.
Megan Fox är fortfarande snygg.
Apropå henne så pratade Snygg-Erik i telefon under filmen. Ungefär så här lät det: "Vi kollar på transformers, nu håller hon Megan Fox på att laga bilen, så du vet. Det är lite hårt!..."
Ibland vet han inte själv vad han säger.
* * *
Elvan som stal mitt hjärta.
Högermittfält: Joaquín Sanchez Rodriguez
Här har vi en av mina allra största förälskelser i fotbollsvärlden. Joaquín. En renodlad ytter från den gamla skolan med en exceptionell snabbhet, spelförståelse och teknik. Han forsar fram längs sin högerkant, ostoppbar och bara glider förbi sina motståndare. Elegant, enkelt och stilfullt.
Min egen fascination över Joaquín inleddes under hans år i Real Betis. Jag kunde inte förstå hur en enda spelare kunde betyda så mycket för sitt lag. Joaquin var Real Betis. Han gjorde precis som han ville med motståndarna, oavsett märke på bröstet och namn på ryggen. Och allt detta gjorde han med den här enkelheten som på något sätt blivit synonymt för mig med Joaquins sätt att spela fotboll.
Att han dessutom hade hjärta nog för klubben att stanna år efter år, trots att betydligt större uppgifter låg och väntade runt hörnet fick min tidigare så simpla förälskelse att övergå i extas. Och då hade mina känslor inte ens uppnått klimax.
23 Juni, 2002. Jag minns det som om det vore igår. Kvartsfinal, Spanien-Sydkorea. Joaquín var magisk. Han lyckades med precis allt han företog sig. Han var briljant och jag nästan grät av glädje framför min lilla teven i husvagnen under en av familjens sommarsemester över vad min nya stjärna uträttade på planen.
Hur det slutade? Spanien förlorade på straffar, Joaquin missade och blev syndabock. Jag var bedrövad i en vecka. Mitt lag hade åkt ut och min Joaquín hade missat att avgöra efter att ha gjort sitt livs match. Ibland skrattar ödet en rätt upp i ansiktet.
Joaquin har för alltid förtjänat en speciell plats i mitt hjärta. Titta på det här och njut. Konster som får mig att fullständigt smälta.
Joaquin är magnifik.
* * *
Efter regn kommer solsken.
/ Jimmy
Bedrövligt är ordet
Blogguppdateringen går inte på högvarv för tillfället. Trots sommarlov och egentligen ingenting vettigt att göra om dagarna så finner man inte tiden att slå sig ner framför dumburken och plinka in några väl valda fraser om vad som händer.
Bedrövligt är ordet.
* * *
I övrigt har jag fyllt min vardag med fotbollsträningar som får min kropp att känna sig ledbruten och i ett skick ungefär jämförbart med en 40-åring.
Men ljumskarna känns bra. Det gör de.
* * *
Strömpis igår. Första utgången sen studenten och premiär för Jossan och Joel. Vår ständige side-kick Jens, som för övrigt idag skrev på för Ervalla (!), var också med. En väldigt trevlig kväll där vi stötte på den ena sköningen efter den andre och självklart också några Ervalla-spelare som förgyllde kvällen.
Mycket bra.
* * *
Elfsborgs tunga vinst mot Braga ger rättmätiga efterskalv. Det är större än folk tror.
* * *
Valencia målar och imponerar i första United-matchen. Skönt att han kommer igång direkt, pressen som Ronaldos efterträdare lär inte vara den enklaste att leva med. Själv missade jag både matchen mot Boca och finalen mot Bayern som de torskade på straffar. Men jag har tydligen inte gått miste om någon högoktanig underhållning enligt rapporterna...
* * *
ÖSK har förstärkt truppen inför hösten. Brassen Adriano, 31, som för övrigt beskrevs i Sportbladet som talang, ska konkurrera med Olsen om platsen som centertank. Känns skönt med lite alternativ på den positionen då "superdansken" sannerligen inte imponerat den senaste tiden.
* * *
Har ni glömt elvan som stal mitt hjärta? Det hade jag nästan. Här kommer i alla fall nästa del.
Vänsterback: Roberto Carlos
Krutdurken till vänsterback for fram som en huvudlös höna, speedad på red bull. Kort men bastant, välbyggd och otroligt atletisk. Ungefär så kan man beskriva brassen som under elva säsonger var en viktig del i Real Madrids lagbygge som skördade stora framgångar som t.ex. 4 ligatitlar och 3 Champions League-titlar.
Min egen förälskelse i Roberto Carlos låg självklart i hans vänsterfot.
För några månader sedan hittade min kamrat Måns ett försvunnet anteckningsblock i mitt rum. I det här blocket hade jag rankat mina 300 favoritspelare, men i slutet av blocket fanns det även en annan lista. Nämligen den med "Världens bästa vänsterfötter". Jag får ständigt återkommande gliringar om den här listan, eftersom jag av någon anledning placerade mig själv på en hedrande tredjeplats, framför bland andra Kim Källström. Gissa vem som stod högst upp på listan? Just det. Grande Carlos.
Varför? Låt mig friska upp ert minne med ett klipp.
I rest my case your honour. Fantastiskt.
// Jimmy
Bedrövligt är ordet.
* * *
I övrigt har jag fyllt min vardag med fotbollsträningar som får min kropp att känna sig ledbruten och i ett skick ungefär jämförbart med en 40-åring.
Men ljumskarna känns bra. Det gör de.
* * *
Strömpis igår. Första utgången sen studenten och premiär för Jossan och Joel. Vår ständige side-kick Jens, som för övrigt idag skrev på för Ervalla (!), var också med. En väldigt trevlig kväll där vi stötte på den ena sköningen efter den andre och självklart också några Ervalla-spelare som förgyllde kvällen.
Mycket bra.
* * *
Elfsborgs tunga vinst mot Braga ger rättmätiga efterskalv. Det är större än folk tror.
* * *
Valencia målar och imponerar i första United-matchen. Skönt att han kommer igång direkt, pressen som Ronaldos efterträdare lär inte vara den enklaste att leva med. Själv missade jag både matchen mot Boca och finalen mot Bayern som de torskade på straffar. Men jag har tydligen inte gått miste om någon högoktanig underhållning enligt rapporterna...
* * *
ÖSK har förstärkt truppen inför hösten. Brassen Adriano, 31, som för övrigt beskrevs i Sportbladet som talang, ska konkurrera med Olsen om platsen som centertank. Känns skönt med lite alternativ på den positionen då "superdansken" sannerligen inte imponerat den senaste tiden.
* * *
Har ni glömt elvan som stal mitt hjärta? Det hade jag nästan. Här kommer i alla fall nästa del.
Vänsterback: Roberto Carlos
Krutdurken till vänsterback for fram som en huvudlös höna, speedad på red bull. Kort men bastant, välbyggd och otroligt atletisk. Ungefär så kan man beskriva brassen som under elva säsonger var en viktig del i Real Madrids lagbygge som skördade stora framgångar som t.ex. 4 ligatitlar och 3 Champions League-titlar.
Min egen förälskelse i Roberto Carlos låg självklart i hans vänsterfot.
För några månader sedan hittade min kamrat Måns ett försvunnet anteckningsblock i mitt rum. I det här blocket hade jag rankat mina 300 favoritspelare, men i slutet av blocket fanns det även en annan lista. Nämligen den med "Världens bästa vänsterfötter". Jag får ständigt återkommande gliringar om den här listan, eftersom jag av någon anledning placerade mig själv på en hedrande tredjeplats, framför bland andra Kim Källström. Gissa vem som stod högst upp på listan? Just det. Grande Carlos.
Varför? Låt mig friska upp ert minne med ett klipp.
I rest my case your honour. Fantastiskt.
// Jimmy
Äntligen Transformers - The revenge of the fallen
Nyss hemkommen från ett biobesök som det fortfarande osar succé om. 6 man stark var gruppen som begav sig för att inta salongen för att äntligen få njuta av Transformers 2 - The revenge of the fallen. Jag blev i alla fall inte besviken.
2h och 30 minuter hejdlös action från start till mål där dessa fantastiska robotar, konstverk och monster drabbar samman i slagsmål utan dess like. Det får inte bara adrenalinet att pumpa ut ur ådrorna, det är dessutom vackert. Så välgjort och så vackert.
Megan Fox var med...
Om vi ska plocka fram något negativt (ingen är perfekt) så är humorn och vissa av replikerna inte riktigt i min smak. Det blir nästan lite löjligt. Jag skulle gärna skippat den harige rumskamraten och några av "pajasscenerna". Till skillnad från många kritiker tycker jag dock att de två tvillingarna är riktigt sköna.
Grymt sevärd film i alla fall och jag ser den gärna igen. Bio imorgon någon?...
JnJ JnJ JnJ JnJ Jn av 5 möjliga.
* * *
Mårdhs minne var det idag också och jag spelade för Ervalla FF. En klart godkänd turnering där ett litet bottennap hindrade oss från vad som kunnat bli ett riktigt segertåg. 2 vinster, 1 oavgjord och 1 förlust blev facit, något som resulterade i en femteplats totalt.
Själv spelade jag vänsterback under hela turneringen, vilket gick ganska bra med tanke på omständigheterna. Ett mål lyckades jag mäkta med, med högern dessutom (!).
Vaderna mår inte bra nu och kommer inte må bra imorgon. Det är ett hårt liv.
* * *
Elvan som stal mitt hjärta del III kommer här.
Mittback: Paolo Maldini
Jag kom egentligen inte på några ordentliga utmanare till Maldini. Det skulle varit Ferdinand eller Vidic i så fall, men båda känns för fräscha och aktuella för att konkurrera på allvar.
Den stilige, å så stilige italienaren kan man inte annat än älska. Han är så ödmjuk, en sån gentleman och han är så elegant. För att inte tala om att han utför sina glidtacklingar med en sån stilfullhet och grace att man nästan smälter.
Han är sannerligen en idrottens fanbärare, sitt lags bandiera och ett föredöme. Det ger mig gåshud bara av att tänka på hur stor den här mannen är.
Större blir man bara inte.
2h och 30 minuter hejdlös action från start till mål där dessa fantastiska robotar, konstverk och monster drabbar samman i slagsmål utan dess like. Det får inte bara adrenalinet att pumpa ut ur ådrorna, det är dessutom vackert. Så välgjort och så vackert.
Megan Fox var med...
Om vi ska plocka fram något negativt (ingen är perfekt) så är humorn och vissa av replikerna inte riktigt i min smak. Det blir nästan lite löjligt. Jag skulle gärna skippat den harige rumskamraten och några av "pajasscenerna". Till skillnad från många kritiker tycker jag dock att de två tvillingarna är riktigt sköna.
Grymt sevärd film i alla fall och jag ser den gärna igen. Bio imorgon någon?...
JnJ JnJ JnJ JnJ Jn av 5 möjliga.
* * *
Mårdhs minne var det idag också och jag spelade för Ervalla FF. En klart godkänd turnering där ett litet bottennap hindrade oss från vad som kunnat bli ett riktigt segertåg. 2 vinster, 1 oavgjord och 1 förlust blev facit, något som resulterade i en femteplats totalt.
Själv spelade jag vänsterback under hela turneringen, vilket gick ganska bra med tanke på omständigheterna. Ett mål lyckades jag mäkta med, med högern dessutom (!).
Vaderna mår inte bra nu och kommer inte må bra imorgon. Det är ett hårt liv.
* * *
Elvan som stal mitt hjärta del III kommer här.
Mittback: Paolo Maldini
Jag kom egentligen inte på några ordentliga utmanare till Maldini. Det skulle varit Ferdinand eller Vidic i så fall, men båda känns för fräscha och aktuella för att konkurrera på allvar.
Den stilige, å så stilige italienaren kan man inte annat än älska. Han är så ödmjuk, en sån gentleman och han är så elegant. För att inte tala om att han utför sina glidtacklingar med en sån stilfullhet och grace att man nästan smälter.
Han är sannerligen en idrottens fanbärare, sitt lags bandiera och ett föredöme. Det ger mig gåshud bara av att tänka på hur stor den här mannen är.
Större blir man bara inte.
Striden är förlorad
Efter en dryg månads hård fajt så verkar striden slutligen vara över. Jag förlorade.
Efter en månad med snuva, irriterande hosta och halsont har sjukdomen slutligen besegrat mig och nu ligger jag kollapsad i min säng med huvudvärk, ont i hela kroppen, en helt igentäppt hals och en röst allt mer påminner om en kråkas.
* * *
Om ni trodde att detta skulle stoppa mig från att ge er nästa del i "Elvan som stal mitt hjärta" kan ni glömma det. 3-5-2 är systemet. Nu kör vi igång med backlinjen.
Högerback: Cafú
Jag funderade till en början på både Sergio Ramos och Gary Neville, två spelare som jag alltid uppskattat. Men på något sätt kändes det inte rätt. Jag funderade mig till min barndoms glada dagar och kom att tänka på min förälskelse för det brasilianska laget.
Valet stod numera utom tvivel, självklart ska Cafú vara högerbacken i mitt lag.
Han spelade visserligen aldrig i något av mina favoritlag (Brasilien borträknat), men jag kunde ändå inte låta bli att hysa enorm respekt för speedkulan från Sao Paolo. Han flög fram som ett jetplan längs sin högerflank, outtröttlig och snabb som en vessla. Han dominerade fullständigt sin kant och jag kommer ihåg de många gångerna jag frågade mig själv varför de egentligen brydde sig om att ha en högerytter. De hade ju Cafú.
Jag minns särskilt en träning när jag påminns av Cafú. Vi var i Lillåns inomhushall och skulle träna på överlappningar. Då kände jag mig som Cafú. En långsam, stor och osmidig Cafú som sprang fram och tillbaks i den lilla hallen och fötterna dunkade högljutt mot golvet.
* * *
Nu när jag klagat på alla mina krämpor och åkommor så finns det, tro det eller ej, ändå en del positiva inslag i min vardag. T.ex. fick jag idag min bok som jag skickat efter, "Byt namn och andra sätt att lyckas som journalist", så heter den och cirka 30 sidor in i den så verkar den kunna komma till nytta i mitt framtida liv.
Angående namnbytet har jag redan börjat fundera. Ska man göra en GW och lägga in några initialer? Klingar inte Jimmy B Ewertsson rätt okey?
Eller ska jag lämna mitt älskade släktnamn á la Claes Runheim? Vad tror vi om Jimmy Lingeria? Lite utlänskt, halv-spanskt sådär?
Nä, det tål att funderas på i alla fall...
Efter en månad med snuva, irriterande hosta och halsont har sjukdomen slutligen besegrat mig och nu ligger jag kollapsad i min säng med huvudvärk, ont i hela kroppen, en helt igentäppt hals och en röst allt mer påminner om en kråkas.
* * *
Om ni trodde att detta skulle stoppa mig från att ge er nästa del i "Elvan som stal mitt hjärta" kan ni glömma det. 3-5-2 är systemet. Nu kör vi igång med backlinjen.
Högerback: Cafú
Jag funderade till en början på både Sergio Ramos och Gary Neville, två spelare som jag alltid uppskattat. Men på något sätt kändes det inte rätt. Jag funderade mig till min barndoms glada dagar och kom att tänka på min förälskelse för det brasilianska laget.
Valet stod numera utom tvivel, självklart ska Cafú vara högerbacken i mitt lag.
Han spelade visserligen aldrig i något av mina favoritlag (Brasilien borträknat), men jag kunde ändå inte låta bli att hysa enorm respekt för speedkulan från Sao Paolo. Han flög fram som ett jetplan längs sin högerflank, outtröttlig och snabb som en vessla. Han dominerade fullständigt sin kant och jag kommer ihåg de många gångerna jag frågade mig själv varför de egentligen brydde sig om att ha en högerytter. De hade ju Cafú.
Jag minns särskilt en träning när jag påminns av Cafú. Vi var i Lillåns inomhushall och skulle träna på överlappningar. Då kände jag mig som Cafú. En långsam, stor och osmidig Cafú som sprang fram och tillbaks i den lilla hallen och fötterna dunkade högljutt mot golvet.
* * *
Nu när jag klagat på alla mina krämpor och åkommor så finns det, tro det eller ej, ändå en del positiva inslag i min vardag. T.ex. fick jag idag min bok som jag skickat efter, "Byt namn och andra sätt att lyckas som journalist", så heter den och cirka 30 sidor in i den så verkar den kunna komma till nytta i mitt framtida liv.
Angående namnbytet har jag redan börjat fundera. Ska man göra en GW och lägga in några initialer? Klingar inte Jimmy B Ewertsson rätt okey?
Eller ska jag lämna mitt älskade släktnamn á la Claes Runheim? Vad tror vi om Jimmy Lingeria? Lite utlänskt, halv-spanskt sådär?
Nä, det tål att funderas på i alla fall...
Kan Simon Bank så kan jag
Nej. Nu räcker det. Det är dags att återigen styra kosan mot biosalongen, för tredje (!) gången på bara några veckor. Är det biosommar så är det. Den här gången har väntetiden blivit utdragen till tortyr. En lång, mässande, hjärteskärande och never-ending tortyr. Jag ser ljuset i tunneln.
Så, vem hänger med på Transformers II?
* * *
När jag ändå är igång och sätter ord på mina mörka känslor måste jag bara skriva med dessa enkla rader:
Parkeringshus byggdes
Ett litet steg för människan
Ett stort steg för betongen
och den rotlösa känslan
Som ännu ett hinder
på vägen mot den råa romantiken
och gitarren i butiken
och flykten över taken
No more, no less. Lars Winnerbäck skapar poesi i dess vackraste former, adderar lite instrumental förmåga och vips har han kreerat en öronorgasm tillräcklig för att fylla landets alla musiktörstande själar.
Vackert.
* * *
Det var länge sen jag tipsade om nåt intressant blogginlägg eller klipp nu. Kanske eftersom de flesta skribenter jag bevakar har gått på semester, men några hänger allt jämt i.
Väntetiden mellan Ekwall och Dahlqvists inlägg har blivit längre, men de håller fortfarande hög klass. Jag gillade beskrivning av sin tuffa cykeletapp. Han avslutar med dessa pricksäkra ord:
"Men jag hade rätt svåra cykelkläder, det hade jag."
Kalla mig kappvändare. Jag må ha förändrats och mognat som människa, men jag har i och med detta också insett storheten med den gode Ekwall. Han är mer än halv-bögiga utstyrslar, slemmigt hår och en självförälskelse som gjort självaste Narcissus avundsjuk.
Bakom allt detta finns det, tro det eller ej, en hel del kunskap som jag gladeligen tar del av. Tro det eller ej...
* * *
...Apropå Winnerbäck så är nog detta min favoritlåt. Eller möjligtvis Hon kommer från främmande vidder. Briljanta är de båda två i alla fall!
* * *
...Tro det eller ej, men jag var faktiskt på väg någonstans innan jag började svamla och Ekwall, hans karaktär och hur mitt tycke för honom har förändrats. För att hitta dit måste vi dock förflytta oss till konkurrenten Sportbladet och till krönikör/bloggare/fotbollsoraklet Simon Bank huserar.
Hans pågående serie Manly Men handlar om elva spelare han älskat på gränsen till det osunda. Den är riktigt vass och det är intressant att se vilka spelare det är som format mannen som i mina ögon är Sveriges bästa fotbollskrönikör.
Lite mycket Italien för min smak, men å andra sidan är det ju inte min lista. Jag kanske borde börja göra en likadan?
Här är länken i alla fall.
* * *
Äh, va fasen. Kan Simon Bank så kan jag. Här är första avsnittet av elva där jag beskriver de fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda. Om det blir ett avsnitt om dagen återstår att se, elva ska det bli i alla fall.
Jag orkar inte komma på något avancerat namn som Bank, det får helt enkelt bli "De elva som stal mitt hjärta".
* * *
De elva som stal mitt hjärta I
Målvakt: Peter Schemiechel.
Vad finns det att säga? Den hiskeligt stora dansken som dessutom hade en exta stor tröja i syfte att skrämma motståndarna hade allt. Han hade attityd, talang och som grädde på moset spelade han i Manchester United när de genomgick den stora höjdpunkten i mitt liv som red devil.
Jag fullkomligen älskar hur han skäller ut sina försvarare efter missar som han själv varit vållande till. När man som yngling dessutom såg den bastante danske göra mål kunde jag inte bli mer säker. Det blir inte större än så. Schmeichel var den enda som fick mig uthärda pärsen att ställa sig mellan stolparna i Ervallas p91-lag, trots att man visste att matchen skulle sluta 15-0.
Peter Schmeichel, större målvakt finns inte i mina ögon. Inte ens Casillas är i närheten.
/ Jimmy
Så, vem hänger med på Transformers II?
* * *
När jag ändå är igång och sätter ord på mina mörka känslor måste jag bara skriva med dessa enkla rader:
Parkeringshus byggdes
Ett litet steg för människan
Ett stort steg för betongen
och den rotlösa känslan
Som ännu ett hinder
på vägen mot den råa romantiken
och gitarren i butiken
och flykten över taken
No more, no less. Lars Winnerbäck skapar poesi i dess vackraste former, adderar lite instrumental förmåga och vips har han kreerat en öronorgasm tillräcklig för att fylla landets alla musiktörstande själar.
Vackert.
* * *
Det var länge sen jag tipsade om nåt intressant blogginlägg eller klipp nu. Kanske eftersom de flesta skribenter jag bevakar har gått på semester, men några hänger allt jämt i.
Väntetiden mellan Ekwall och Dahlqvists inlägg har blivit längre, men de håller fortfarande hög klass. Jag gillade beskrivning av sin tuffa cykeletapp. Han avslutar med dessa pricksäkra ord:
"Men jag hade rätt svåra cykelkläder, det hade jag."
Kalla mig kappvändare. Jag må ha förändrats och mognat som människa, men jag har i och med detta också insett storheten med den gode Ekwall. Han är mer än halv-bögiga utstyrslar, slemmigt hår och en självförälskelse som gjort självaste Narcissus avundsjuk.
Bakom allt detta finns det, tro det eller ej, en hel del kunskap som jag gladeligen tar del av. Tro det eller ej...
* * *
...Apropå Winnerbäck så är nog detta min favoritlåt. Eller möjligtvis Hon kommer från främmande vidder. Briljanta är de båda två i alla fall!
* * *
...Tro det eller ej, men jag var faktiskt på väg någonstans innan jag började svamla och Ekwall, hans karaktär och hur mitt tycke för honom har förändrats. För att hitta dit måste vi dock förflytta oss till konkurrenten Sportbladet och till krönikör/bloggare/fotbollsoraklet Simon Bank huserar.
Hans pågående serie Manly Men handlar om elva spelare han älskat på gränsen till det osunda. Den är riktigt vass och det är intressant att se vilka spelare det är som format mannen som i mina ögon är Sveriges bästa fotbollskrönikör.
Lite mycket Italien för min smak, men å andra sidan är det ju inte min lista. Jag kanske borde börja göra en likadan?
Här är länken i alla fall.
* * *
Äh, va fasen. Kan Simon Bank så kan jag. Här är första avsnittet av elva där jag beskriver de fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda. Om det blir ett avsnitt om dagen återstår att se, elva ska det bli i alla fall.
Jag orkar inte komma på något avancerat namn som Bank, det får helt enkelt bli "De elva som stal mitt hjärta".
* * *
De elva som stal mitt hjärta I
Målvakt: Peter Schemiechel.
Vad finns det att säga? Den hiskeligt stora dansken som dessutom hade en exta stor tröja i syfte att skrämma motståndarna hade allt. Han hade attityd, talang och som grädde på moset spelade han i Manchester United när de genomgick den stora höjdpunkten i mitt liv som red devil.
Jag fullkomligen älskar hur han skäller ut sina försvarare efter missar som han själv varit vållande till. När man som yngling dessutom såg den bastante danske göra mål kunde jag inte bli mer säker. Det blir inte större än så. Schmeichel var den enda som fick mig uthärda pärsen att ställa sig mellan stolparna i Ervallas p91-lag, trots att man visste att matchen skulle sluta 15-0.
Peter Schmeichel, större målvakt finns inte i mina ögon. Inte ens Casillas är i närheten.
/ Jimmy
Michael Owen, first of many
Japp, ni hörde rätt. Michael Owen gjorde sitt första idag och det kommer säkerligen bli fler. Han må ha tappat den extrema kvickheten han besatt när han var som bäst, men han är alltid där när det händer. I ett lag som Man United kommer man långt på det.
Han är fortfarande snabb, ligger alltid i hasorna på den sista försvararen och när målchanserna kommer sätter han dit dem. Alltid. Han kanske inte kommer bli världsklass igen, men mål kommer han definitivt att göra. Jag tror han kommer bli en utmärkt fox-in-the-box och ett finfint komplement till förstavalet Berbatov-Rooney.
* * *
...Matchen i övrigt? Njää. Lite typisk försäsongsmatch. Mycket misstag från båda håll, passningsspelet sitter inte som det ska, tekniken sitter inte riktigt som det ska, Fosters fötter sitter inte riktigt som de ska. Men det är väl så det ska vara. En bra genomkörare för Sir Alex manskap och stora delar av truppen luftades.
Jag börjar också bli allt mer nöjd med hur truppen ser ut för tillfället. Vi har visserligen tappat både kvalité och stjärnstatus i och med Ronaldo och Tevez bortfall, men jag tror Valencia och Owen kan fylla luckan ganska bra. Dessutom finns det ju mängder av talang i truppen som bara väntar på en chans att explodera. Eller vad sägs om Tosic, Macheda, Welbeck, bröderna Da Silva m.m m.m? Nej, det här blir en bra säsong för United!
* * *
Annars då? Jodå.
I morse var jag, bror och far uppe och hjälpte farmor och farfar lite med gräsklippning och hämta ved vid sjön. Farfar och farmor har köpt en kamera som vi lärde dem använda. Farfar berättade vad han skulle ha den till:
"Nu kan jag ta kort på dig och lägga ut på en sån där porrsajt! Om du är snäll kan jag ta bak så de slipper se att det är du"
* * *
Zlatan till Barca? Det verkar onekligen vara på gång nu. Men vi ska ha klart för oss att det inte är någon enkel deal som ska genomföras. Inte nog med att ett monsterkontrakt ska ges till Zlatan som han accepterar, dessutom ska den ovetande Eto'o komma överens med Inter samtidigt som Hleb accepterar en flytt.
Går det igenom är det dock en vinst för alla. Zlatan får chansen att vinna "Det där jävla Champions" och han får nu dessutom chansen att bli Sveriges bästa fotbollsspelare genom alla tider i historieböckerna också, inte bara i praktiken. Inter gör en grym deal som får tvåan i skytteligan och en potentiell världsklasspelare som för tillfället är eftertraktad i truppen. Win-win-situation minst sagt!
Succé för Zlatan? Jodå det tror jag. Han kommer göra många mål som den centrala anfallaren och tillför dessutom en extra dimension i anfallsspelet i och med sin oerhörda fysik och styrka i huvudspelet.
Mer om detta finns i min krönika som kommer ut på sourze.se när som helst. Håll utkik!
* * *
Apropå farfar så hade vi någon sorts gymnastik där. Jag och min bror tävlade vem som kunde komma närmast golvet när man står med raka ben och har armarna hängandes neråt. Båda blev lite häpna när vi inte kom mycket längre än till knäna samtidigt som farmor visade upp sin smidighet genom att, utan problem dessutom, nå ner till golvet.
Farfar kommenterar från sin plats i en solstol bredvid: "Jag kan också komma ner till golvet, men då ramlar jag"
Han är gó den där farfar!
Farfar All mighty!
* * *
Mäktig arena de spelade på idag förresten. Undrar genom vilka evenemang Malaysierna fyller den? Riktigt skön stämning när de tiotusentals rödklädda supportrarna hejade fram Red Devils...Och Malaysia XI när det visade sig att de också kunde göra mål förstås.
* * *
Nu ska jag lyfta min rumpa från datorn, som jag för övrigt inte ens startat FM på idag (!) och gå ut och spöa min bror i en omgång Rapid Ball.
Ikväll beger vi oss till fröken Agnes Eriksson för grillning och trevligheter. Det ser vi fram emot!
Han är fortfarande snabb, ligger alltid i hasorna på den sista försvararen och när målchanserna kommer sätter han dit dem. Alltid. Han kanske inte kommer bli världsklass igen, men mål kommer han definitivt att göra. Jag tror han kommer bli en utmärkt fox-in-the-box och ett finfint komplement till förstavalet Berbatov-Rooney.
* * *
...Matchen i övrigt? Njää. Lite typisk försäsongsmatch. Mycket misstag från båda håll, passningsspelet sitter inte som det ska, tekniken sitter inte riktigt som det ska, Fosters fötter sitter inte riktigt som de ska. Men det är väl så det ska vara. En bra genomkörare för Sir Alex manskap och stora delar av truppen luftades.
Jag börjar också bli allt mer nöjd med hur truppen ser ut för tillfället. Vi har visserligen tappat både kvalité och stjärnstatus i och med Ronaldo och Tevez bortfall, men jag tror Valencia och Owen kan fylla luckan ganska bra. Dessutom finns det ju mängder av talang i truppen som bara väntar på en chans att explodera. Eller vad sägs om Tosic, Macheda, Welbeck, bröderna Da Silva m.m m.m? Nej, det här blir en bra säsong för United!
* * *
Annars då? Jodå.
I morse var jag, bror och far uppe och hjälpte farmor och farfar lite med gräsklippning och hämta ved vid sjön. Farfar och farmor har köpt en kamera som vi lärde dem använda. Farfar berättade vad han skulle ha den till:
"Nu kan jag ta kort på dig och lägga ut på en sån där porrsajt! Om du är snäll kan jag ta bak så de slipper se att det är du"
* * *
Zlatan till Barca? Det verkar onekligen vara på gång nu. Men vi ska ha klart för oss att det inte är någon enkel deal som ska genomföras. Inte nog med att ett monsterkontrakt ska ges till Zlatan som han accepterar, dessutom ska den ovetande Eto'o komma överens med Inter samtidigt som Hleb accepterar en flytt.
Går det igenom är det dock en vinst för alla. Zlatan får chansen att vinna "Det där jävla Champions" och han får nu dessutom chansen att bli Sveriges bästa fotbollsspelare genom alla tider i historieböckerna också, inte bara i praktiken. Inter gör en grym deal som får tvåan i skytteligan och en potentiell världsklasspelare som för tillfället är eftertraktad i truppen. Win-win-situation minst sagt!
Succé för Zlatan? Jodå det tror jag. Han kommer göra många mål som den centrala anfallaren och tillför dessutom en extra dimension i anfallsspelet i och med sin oerhörda fysik och styrka i huvudspelet.
Mer om detta finns i min krönika som kommer ut på sourze.se när som helst. Håll utkik!
* * *
Apropå farfar så hade vi någon sorts gymnastik där. Jag och min bror tävlade vem som kunde komma närmast golvet när man står med raka ben och har armarna hängandes neråt. Båda blev lite häpna när vi inte kom mycket längre än till knäna samtidigt som farmor visade upp sin smidighet genom att, utan problem dessutom, nå ner till golvet.
Farfar kommenterar från sin plats i en solstol bredvid: "Jag kan också komma ner till golvet, men då ramlar jag"
Han är gó den där farfar!
Farfar All mighty!
* * *
Mäktig arena de spelade på idag förresten. Undrar genom vilka evenemang Malaysierna fyller den? Riktigt skön stämning när de tiotusentals rödklädda supportrarna hejade fram Red Devils...Och Malaysia XI när det visade sig att de också kunde göra mål förstås.
* * *
Nu ska jag lyfta min rumpa från datorn, som jag för övrigt inte ens startat FM på idag (!) och gå ut och spöa min bror i en omgång Rapid Ball.
Ikväll beger vi oss till fröken Agnes Eriksson för grillning och trevligheter. Det ser vi fram emot!
Harry var ett fiasko och vart ska egentligen Lúcio?
Sommarledigt och livet snurrar, men jag trivs med tillvaron för det. Än så länge i alla fall.
Snurrigt verkar också Lúcio-affären vara. Bayern München påstår att han är klar för Inter, något som direktör Lele Orali är fullständigt ovetande om. Är det vara så svårt att kommunicera i dagens samhälle? Ryck upp telefonen, slå snabbnumret och fråga. "Du, Lucio. Hur fan var det nu igen, skrev du på för oss?"
* * *
Igår var det premiär för den nya Harry Potter-filmen Halvblodsprinsen. Sjävlvklart var jag på plats med min osvikliga sidekick Soffi. Lagom vettskrämd efter att ha sett en gammal lärare utklädd till Rita Skeeter slog jag mig ner i salongen för att bevittna vad som faktiskt var en ganska dålig, långrandig och besvikelse till film.
Förväntningarna var visserligen redan på förhand låga, Harry Potter-filmerna har i mina ögon aldrig varit bra, men den här var nästan ännu sämre än förväntat. Om inte mina ord är bevis nog så lyckades jag faktiskt med konststycket att somna, något som resulterade i en hård armbåge i sidan och ett abrupt uppvaknande.
För mycket kärlek, för lite överensstämmelse med boken. Nej, nu glömmer vi detta och tar nya tag mot Transformers II, den kan ju bara inte bli en besvikelse?
* * *
Ur svensk synvinkel har det börjat hetta till lite på transfermarknaden. Zlatan är fortfarande bara omringad av rykten men Erton Fejzullahu är klar för NEC, Berg väntas skriva på för Hamburg vilken minut som helst, Ekdal utlånad till Siena och Bjärsmyr klar för Panathinaikos.
Har jag glömt någon?
Jag hade gärna velat se Berg i en något större liga, men jag tror ändå det är en bra klubb att utvecklas ytterligare i. Skytteligavinnare?...
* * *
Igår var vi ute på äventyr igen. Ässundet och Hjälmaren var destinationen den här gången. Strax innan avfärd hade vi drabbats av manfall då David hoppade av, men det hela slutade med succé ändå. Trots att backningen med båtkärran inte gick helt perfekt lyckades vi få båten både i och ur vattnet, samt ta oss den långa vägen hem.
Wakeboard-bilderna finns tyvärr inte tillgänglig för allmän beskådan. Men jag kan avslöja att det bara var mäster Snygg-Erik som klarade bravaden att åka på brädan.
Så här kan det se ut om man inte kan ta på sig en flytväst ordentligt och har en naken Grendel jagandes efter sig.
Resan blev så klart en succé...
...men Anton blev jobbig, ett problem som vi dock fann en snabb lösning på.
* * *
Förresten går bostadsjakten trögt. Hatar Jönköpingsbor att bygga tillräckligt med lägenheter?
* * *
Nu ska jag slänga i mig lite kycklingsallad, läsa en god bok och kanske prova vingarna (ljumskarna) på fotbollsplanen igen.
På återseende gott folk!
Snurrigt verkar också Lúcio-affären vara. Bayern München påstår att han är klar för Inter, något som direktör Lele Orali är fullständigt ovetande om. Är det vara så svårt att kommunicera i dagens samhälle? Ryck upp telefonen, slå snabbnumret och fråga. "Du, Lucio. Hur fan var det nu igen, skrev du på för oss?"
* * *
Igår var det premiär för den nya Harry Potter-filmen Halvblodsprinsen. Sjävlvklart var jag på plats med min osvikliga sidekick Soffi. Lagom vettskrämd efter att ha sett en gammal lärare utklädd till Rita Skeeter slog jag mig ner i salongen för att bevittna vad som faktiskt var en ganska dålig, långrandig och besvikelse till film.
Förväntningarna var visserligen redan på förhand låga, Harry Potter-filmerna har i mina ögon aldrig varit bra, men den här var nästan ännu sämre än förväntat. Om inte mina ord är bevis nog så lyckades jag faktiskt med konststycket att somna, något som resulterade i en hård armbåge i sidan och ett abrupt uppvaknande.
För mycket kärlek, för lite överensstämmelse med boken. Nej, nu glömmer vi detta och tar nya tag mot Transformers II, den kan ju bara inte bli en besvikelse?
* * *
Ur svensk synvinkel har det börjat hetta till lite på transfermarknaden. Zlatan är fortfarande bara omringad av rykten men Erton Fejzullahu är klar för NEC, Berg väntas skriva på för Hamburg vilken minut som helst, Ekdal utlånad till Siena och Bjärsmyr klar för Panathinaikos.
Har jag glömt någon?
Jag hade gärna velat se Berg i en något större liga, men jag tror ändå det är en bra klubb att utvecklas ytterligare i. Skytteligavinnare?...
* * *
Igår var vi ute på äventyr igen. Ässundet och Hjälmaren var destinationen den här gången. Strax innan avfärd hade vi drabbats av manfall då David hoppade av, men det hela slutade med succé ändå. Trots att backningen med båtkärran inte gick helt perfekt lyckades vi få båten både i och ur vattnet, samt ta oss den långa vägen hem.
Wakeboard-bilderna finns tyvärr inte tillgänglig för allmän beskådan. Men jag kan avslöja att det bara var mäster Snygg-Erik som klarade bravaden att åka på brädan.
Så här kan det se ut om man inte kan ta på sig en flytväst ordentligt och har en naken Grendel jagandes efter sig.
Resan blev så klart en succé...
...men Anton blev jobbig, ett problem som vi dock fann en snabb lösning på.
* * *
Förresten går bostadsjakten trögt. Hatar Jönköpingsbor att bygga tillräckligt med lägenheter?
* * *
Nu ska jag slänga i mig lite kycklingsallad, läsa en god bok och kanske prova vingarna (ljumskarna) på fotbollsplanen igen.
På återseende gott folk!
Svininfluensa drabbar Manchester
Micah Richards har fått svininfluensan. Så lyder dagens rubriker. Enligt mina källor är Micah dock på bättringsvägen och kommer snart vara tillbaks i Manchester för att återigen spela gris med grabbarna...
...Skämt åsido. Tråkigt att han blivit sjuk men det finns ingen överhängande risk för att det ska vara allvarligare. Vi kommer nog få se "fysmonstret" på plan igen innan vi hinner säga "nöff"
* * *
Sitter just nu och kollar på det här klippet. Jag kommer på mig själv med att faktiskt bli lite...ledsen? Jag tycker helt enkelt det känns fel, det känns fel att se Ronaldo hoppa,skutta och skratta i Real Madrids vita träningskläder. Det känns fel.
Ännu ledsnare blir jag när jag drömmer mig tillbaks till den tiden då allt var som det skulle. Man United har vunnit, spelare och ledare firar och när Cristiano Ronaldo var på bästa möjliga humör. Titta bara.
Sorgligt är ordet.
* * *
Galacticos 1.0 eller Galacticos 2.0 är frågan som Sportbladet ställer sina läsare idag. Själv var jag inte speciellt imponerad av det förra skrytbygget. De hade de största ikonerna, tveklöst. Men de hade långt ifrån det bästa fotbollslaget. Ett hopplöst felbalanserat lag i kombination med noll tålamod från ledningen medförde en stor flopp för "världens bästa lag". Jag tror Perez återigen får krypa tillbaks till sitt kyffe med svansen mellan benen när det här experimentet är färdigt.
Vilka är då bäst? I mina ögon hade 1.0 de största ikonerna, namnen och de mest kända fotbollsspelarna. Nu är det upp till årets version att visa att de också kan vara ett fotbollslag. Jag är tveksam.
* * *
...När vi ändå är inne på klipp från den vackra dåtiden:
Det här är vackert i mina ögon. Tre spelare som knappt kan kommunicera med varandra umgås, skrattar och har hur roligt som helst. Vänskapen överbygger kommunikationssvårigheterna.
Om vi ska fortsätta gnälla över hur dåtiden förvandlats till något sämre i nutid så kan vi bara titta på namnen. Tevez, Park, Evra.
Tevez saknas och kommer troligen byta till grannklubben Man City.
Det känns fel.
* * *
Mitt i all denna nostalgi och allt drömmande tillbaks till svurna tider tvingas jag se framåt. Mot framtiden och mina egna drömmar och mål.
Lägenhetsjakten i Jönköping är inledd och förhoppningsvis avslutad så snabbt som möjligt.
* * *
Nu ska jag bege mig till köket för lite indoktrinerad brunch. Ta det lugnt ikväll allihop och svina inte ner er för mycket.
Michah, du vet att jag talar till dig!
...Skämt åsido. Tråkigt att han blivit sjuk men det finns ingen överhängande risk för att det ska vara allvarligare. Vi kommer nog få se "fysmonstret" på plan igen innan vi hinner säga "nöff"
* * *
Sitter just nu och kollar på det här klippet. Jag kommer på mig själv med att faktiskt bli lite...ledsen? Jag tycker helt enkelt det känns fel, det känns fel att se Ronaldo hoppa,skutta och skratta i Real Madrids vita träningskläder. Det känns fel.
Ännu ledsnare blir jag när jag drömmer mig tillbaks till den tiden då allt var som det skulle. Man United har vunnit, spelare och ledare firar och när Cristiano Ronaldo var på bästa möjliga humör. Titta bara.
Sorgligt är ordet.
* * *
Galacticos 1.0 eller Galacticos 2.0 är frågan som Sportbladet ställer sina läsare idag. Själv var jag inte speciellt imponerad av det förra skrytbygget. De hade de största ikonerna, tveklöst. Men de hade långt ifrån det bästa fotbollslaget. Ett hopplöst felbalanserat lag i kombination med noll tålamod från ledningen medförde en stor flopp för "världens bästa lag". Jag tror Perez återigen får krypa tillbaks till sitt kyffe med svansen mellan benen när det här experimentet är färdigt.
Vilka är då bäst? I mina ögon hade 1.0 de största ikonerna, namnen och de mest kända fotbollsspelarna. Nu är det upp till årets version att visa att de också kan vara ett fotbollslag. Jag är tveksam.
* * *
...När vi ändå är inne på klipp från den vackra dåtiden:
Det här är vackert i mina ögon. Tre spelare som knappt kan kommunicera med varandra umgås, skrattar och har hur roligt som helst. Vänskapen överbygger kommunikationssvårigheterna.
Om vi ska fortsätta gnälla över hur dåtiden förvandlats till något sämre i nutid så kan vi bara titta på namnen. Tevez, Park, Evra.
Tevez saknas och kommer troligen byta till grannklubben Man City.
Det känns fel.
* * *
Mitt i all denna nostalgi och allt drömmande tillbaks till svurna tider tvingas jag se framåt. Mot framtiden och mina egna drömmar och mål.
Lägenhetsjakten i Jönköping är inledd och förhoppningsvis avslutad så snabbt som möjligt.
* * *
Nu ska jag bege mig till köket för lite indoktrinerad brunch. Ta det lugnt ikväll allihop och svina inte ner er för mycket.
Michah, du vet att jag talar till dig!
Semester!
Äntligen! Efter fem hela veckors slit är semestern äntligen kommen. Dag ut och dag in har jag släpat mig upp i ottan, jobbat mina allt för många timmar om dagen för att sedan komma hem och krypa ner i sängen. Fem veckors slit och släp. Men nu är det slut!
...Å andra sidan var det ju inte alls så illa. Inte alltid så tidiga morgonar, dagarna går snabbare än du kan tro och arbetskamraterna är hur sköna som helst. Och pengar går ju faktiskt åt. Inget att klaga över där inte, även om jag med stor tacksamhet nu kommer njuta av min ledighet innan jag eventuellt återvänder till XL Bygg.
* * *
Det var dock inte dagens största nyhet. Jag fick nyss beskedet att jag blivit antagen till Medie och kommunikationsvetenskapliga programmet med inriktning medieproduktion på Jönköpings Högskolan.
Jag är glad, skräckslagen och har plötsligt insett att jag börjar växa upp. Det är på riktigt. Det händer nu. Det gäller att utnyttja det.
* * *
Jag orkar inte skriva mer nu, jag är för trött och fokus har plötsligt glidit över på annat. Jag måste dock kommentera några små saker:
* Villa till Barca? Det får bara inte vara sant!
* United shoppar Obertan. Inga större kommentarer egentligen. Vet inget om killen, har aldrig sett honom spela, men inte imponerar väl hans CV nämnvärt? Men som sagt, sir Alex brukar veta vad han gör...
* Hammarby släpper Davies till Sochaux. Väldigt väntat, tråkigt för Allsvenskan dock. Ska bli spännande att se hur Bajen lyckats förädla sin speedkula, kommer han hålla på en högre nivå?
* * *
Vem skulle du vilja ha på din sida i ett barslagsmål? Mina fem rår ingen på!
John "J.D" Dorian - Lånade visserligen förslaget från kamrat Jöns, men vem vill inte ha den pratglada, självgoda och helsköna läkaren att garva åt under ett slagsmål?
Roy Keane - Han må varit en "feg" fotbollsspelare, men däremot elak som fan. Det kan komma väl till pass.
Clark Kent - Stålmannen. Say no more. Victory is ours.
Leif "Loket" Olsson - Skratta bäst som skrattar sist. När den glestandade f.d programledaren dunkar färgfemman-skylten i huvudet på alla som kommer i närheten skrattar ingen. Tung är han.
Ingo Johansson - The Champ.
* * *
Libertas inaestimabilis res est.
Så sade en gång en vis man. "Frihet är ett ovärderligt ting". Visst tusan har mannen rätt och idag njuter jag till fullo av min frihet. God mat, inga plikter att utföra eller ställen att besöka. Helt enkelt en hemmakväll med tid till saker som jag saknat oerhört. Jag ska nu lägga mig i min säng, slå på min film, läsa en bok eller kanske dricka en kopp té. Är inte detta livet så säg.
Varför Owen? Vad har du sett som vi vanliga dödliga inte upptäckt?
Varför sir Alex? Tala om för mig nu vad det är du sett som vi andra dödliga missat? Varför i hela friden har du värvat Michael Owen, en spelare som för majoriteten av denna världs befolkning varit slut i ett halvt decennie, en spelare som är så desperat att han till och med måste skicka ut ett CV för att hitta arbetsgivare. Tell me!
Till att börja med ska jag erkänna att jag är skeptisk till värvningen, men jag tänker inte sälla mig till skaran som redan sågat den som århundradets sämsta. Anledningen är min respekt för sir Alex Ferguson. Den rödnäsade skotten har helt enkelt överjordiska kunskaper som förvandlar allt han rör i till guld.
...Men ändå, en 42-sidig folder med Michael Owens "brand values" säger en del om vilket intresse det finns för den förre världsanfallaren. Vad är det egentligen som får en av världens absolut största och bästa klubbar att nappa på en sådan sak?
Visserligen är det redan dokumenterat att sir Alex länge varit barnsligt förtjust i Owen, han försökte t.ex. värva honom som ungdomsspelare och han försökte även värva honom när han lämnade Real Madrid. Men har han inte insett det vi har? Att Owen inte är Owen längre. Han är inte den snabbe världsanfallaren som högg på precis allt och gjorde mål på precis allt. Framför allt har han på grund av sina enorma skadeproblem tappat sin bästa egenskap: snabbheten och kvickheten.
Dock ska man ha i åtanke att han under den senaste säsongen skulle agera räddningsbåt i ett allt för snabbt sjunkande skepp. I Newcastle fick han en helt annan roll än den han kommer få i Man United. I ett bottenlag likt Newcastle tvingas han ta ett större defensivt ansar, han måste skapa målchanser själv i en mycket större utsträckning än han fått göra i ett topplag, och dessutom så tvingas den 1.73 centimeter långe engelsmannen agera som någon sorts target player.
Som inhoppare i Manchester United kan han istället koncentrera sig på det som en gång i tiden var hans varumärke: Målskyttet. Han kan ligga i boxen och sätta dit de chanser han får, för i United kommer chanserna förr eller senare. Han kan strunta blankt i att ens tänka tanken försvar, sköter inte backlinje och mittfält det så kommer Rooney sköta det med bravur.
Så det kanske inte är en så dum idé ändå? En spelare som kommer gratis, inte har en speciellt hög lön, som agerar tredje, fjärdeanfallare och helt enkelt kan ligga i boxen och hugga på allt.
Respekten för sir Alex är för stor, jag tror inte Owen blir en dundersuccé som slår igenom med dunder och brak. Dock tror jag inte han kommer misslyckas. Sir Alex har som sagt övermänskliga kunskaper som förvandlar allt han rör i till guld. Kanske är den en 1.73 centimeter lång guldstaty av Michael Owen som står utanför Old Trafford när det är dags att summera säsongen?
* * *
Och glöm inte: Spring inte ifrån er!
Till att börja med ska jag erkänna att jag är skeptisk till värvningen, men jag tänker inte sälla mig till skaran som redan sågat den som århundradets sämsta. Anledningen är min respekt för sir Alex Ferguson. Den rödnäsade skotten har helt enkelt överjordiska kunskaper som förvandlar allt han rör i till guld.
...Men ändå, en 42-sidig folder med Michael Owens "brand values" säger en del om vilket intresse det finns för den förre världsanfallaren. Vad är det egentligen som får en av världens absolut största och bästa klubbar att nappa på en sådan sak?
Visserligen är det redan dokumenterat att sir Alex länge varit barnsligt förtjust i Owen, han försökte t.ex. värva honom som ungdomsspelare och han försökte även värva honom när han lämnade Real Madrid. Men har han inte insett det vi har? Att Owen inte är Owen längre. Han är inte den snabbe världsanfallaren som högg på precis allt och gjorde mål på precis allt. Framför allt har han på grund av sina enorma skadeproblem tappat sin bästa egenskap: snabbheten och kvickheten.
Dock ska man ha i åtanke att han under den senaste säsongen skulle agera räddningsbåt i ett allt för snabbt sjunkande skepp. I Newcastle fick han en helt annan roll än den han kommer få i Man United. I ett bottenlag likt Newcastle tvingas han ta ett större defensivt ansar, han måste skapa målchanser själv i en mycket större utsträckning än han fått göra i ett topplag, och dessutom så tvingas den 1.73 centimeter långe engelsmannen agera som någon sorts target player.
Som inhoppare i Manchester United kan han istället koncentrera sig på det som en gång i tiden var hans varumärke: Målskyttet. Han kan ligga i boxen och sätta dit de chanser han får, för i United kommer chanserna förr eller senare. Han kan strunta blankt i att ens tänka tanken försvar, sköter inte backlinje och mittfält det så kommer Rooney sköta det med bravur.
Så det kanske inte är en så dum idé ändå? En spelare som kommer gratis, inte har en speciellt hög lön, som agerar tredje, fjärdeanfallare och helt enkelt kan ligga i boxen och hugga på allt.
Respekten för sir Alex är för stor, jag tror inte Owen blir en dundersuccé som slår igenom med dunder och brak. Dock tror jag inte han kommer misslyckas. Sir Alex har som sagt övermänskliga kunskaper som förvandlar allt han rör i till guld. Kanske är den en 1.73 centimeter lång guldstaty av Michael Owen som står utanför Old Trafford när det är dags att summera säsongen?
* * *
Och glöm inte: Spring inte ifrån er!
Sammanfattning av U21-EM och vår resa
"Bättre sent än aldrig" har jag hört att det finns ett ordspråk som lyder. I det här fallet passar det ypperligt. Jag har varit ganska upptagen sen jag kom hem från vår senaste resa, men här är den hur som helst. Håll till godo mina damer och herrar: Sammanfattningen av U21-EM och vår resa.
* * *
Sammanfattning är egentligen fel ord, men jag kom inte på något bättre. Istället kommer jag skriva upp anekdoter och händelser som förtjänar extra uppmärksamhet och självklart det bästa av det bästa från vår resa. Where to start? I slutet såklart!
* * *
Tyskland blev mästare, det var aldrig något snack i finalen. De spelade smart och taktiskt och tvingade engelsmännen till ett spel som de inte på långa vägar behärska. Tyskarna sjönk långt ner i plan och lät istället England rulla boll.
England kan inte rulla boll.
Något som syndes allt för tydligt. Att de sedan lyckas utnyttja målchanserna som bjus till fullo och vinna med 4-0 är ett prov på styrka.
De må inte varit det roligaste laget, men de är värda vinnare.
* * *
Resan till Malmö och finalen var både rolig och tröttsam. Jag spenderade cirka 95% av de 8 timmarna med huvudet i kudden, i drömmar om en perfekt värld där jag var härskare, Real Madrid inte var galacticos och där Sverige rättmätigt var i final.
Vi var fem tappra ungtuppar som begav oss mot vårt lands sydligare delar, Jag, Anton, David, Safari-Ludde och min bror, också kallad F-14.
* * *
Man tager vad man haver. I brist på papper blev det alltså min underarm som fick agera ark för vår gemensamma drömelva från mästerskapet.
För er som inte kan se förtydligar jag lite: (4-2-3-1)
Neuer
Motta - Höwedes - Richards - Criscito
Muamba - Svensson
Özil - Khedira - Milner
Berg
Bubblare:
* Rasmus Elm - Hade vart med i min elva, mina kamrater misstyckte dock till mitt stora missnöje. Elm har hållt en väldigt hög standard och gör som vanligt inte ett misstag.
* Andreas Beck - Hade nog också vart med i min elva. Duktig offensivt och med en kalufs som får det att tänka på min barndoms glada dagar...
* Jerome Boateng - Inte lika hög klass som sin kollega Höwedes.
* * *
Resans stående skämt var, tro det eller ej, signerat en av våra busschaufförer: Lasse Kongo. Varje gång någon passagerare gick av bussen så höll han ett väl inövat tal som alltid avslutades med följande fras: "Spring inte ifrån er!"
Hur fan springer man ifrån sig själv?
* * *
...Apropå Lasse Kongo så fick David det stora nöjet att dela sovsal med ett par högt snarkande kineser. Mitt i natten hör jag, som för övrigt ligger vaken och spelar tennis på mitt i rosa högblankt lackade psp, ett konstigt skrik från andra änden av rummet och får kort därefter ett sms av herr Öhrn.
"David blir assraped av Khrmererna"
Thank god for T9...
* * *
EM:s snyggaste mål: Här hade jag inte speciellt mycket huvudbry. Men det får bli en topp 2.
1. Sverige-England 3-3 - Marcus Berg
2. Sverige-Vitryssland 5-1 - Gustav Svensson
* * *
EM:s värsting
Sånt där gör man bara inte. Det värsta jag sett sen Higuaita!
* * *
...Malmö är ingen fin stad. Den var konstig och Turning Torso var en massiv besvikelse. Nej tacka vet jag vackra och pittoreska Helsingborg (Det gillar du va Jens?) och sköna Göteborg!
* * *
Så här fokuserade var vi under finalen. Märkbart spännande.
Jag tror inte fotograf-David gillar min panna.
* * *
EM:s katastrof 1: Spanien. Helt under isen från start till mål. Varken kreativitet, rörelse eller vilja, då går man inte vidare hur talangfullt lag man än må ha.
Katastrof 2: Bojan Krkic. Förväntningarna var skyhöga. Det blev platt fall och pannkaka av det hela. Inte ens jag kan försvara dig efter det här pojk, inte godkänt!
* * *
Vem trodde förresten att vi någonsin skulle se tråkiga, defensiva och säkerhetstänkande Sverige som EM:s bäst spelande lag? Roligt, offensivt och fartfyllt med ett gäng härliga ynglingar som förgyllt min juni månad. Den öppenheten och harmoni de visar upp kan de gärna få smitta av sig till "Det riktiga landslaget".
Sträck på er pojkar, ni var EM:s bästa lag!
* * *
EM:s värsta väckarklocka. Flickorna (snällt uttryckt) som fnittrade, skrattade och och pratade så högt och mycket att varken Anton eller jag, de som kan sova genom ett bombanfall lyckades få en blund. Då är det något fel...
* * *
EM:s största bragd. Robin Söder. Han offrade sin karriär för att hjälpa sitt Sverige att nå finalen. Pojken borde inte tillåtits spela, ett ansvar som jag främst lägger på läkarteamet, inte Lennartsson som Laul vill ha det, men att han ändå gör det, trots smärtan som han uppenbarligen hade. Han kunde knappt gå stackaren, men det tyder ändå på en vilja av stål. Jag hoppas innerligt att den unge Söder rehabiliterar sig snabbt, han har potential att bli en av våra allra största.
* * *
Mest överskattade: Theo Walcott. Föga förvånande från ett United-fan, men jag förstår verkligen inte hypen kring den här killen. Han är snabb, otvivelaktigt. Men han är inte en särskilt spektakulär spelare, och i mina ögon inte heller en speciellt bra sådan.
Hans lagkamrater gör honom bra. Skulle det inte se bättre ut med Theo på startlinjen för att möta Usain Bolt i ett 200-meterslopp?
* * *
Resans trevligaste var utan tvekan de Malmö-bor vi träffade på under vår hemgång från arenan till vandrarhemmet. En trevlig pratstund med ett gäng människor som till råga på allt bott i Örebro. Co-incidence?
* * *
Slutligen: EM:s bästa. Den här gången är han svensk. 7 mål på 4 matcher talar sitt tydliga språk. Marcus Berg, hela fotbollsvärlden ligger öppen framför dig nu. Välj den kloka vägen...
* * *
Det här är nog det längsta inlägg jag skrivit hittils, inte undra på att jag är helt slut just nu. Nej nu ska jag slänga mig ner i min säng, slå på Smallville säsong 7 och njuta av Life as it should be.
* * *
Gårdagen var för övrigt mycket trevlig!
* * *
Förresten, United värvar alltså Owen. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är visserligen en ren vansinnesvärvning, men är det någon som ska lyckas något sånt så är det sir Alex. Jag vågar som sagt inte såga den gamle skottens värvning på förhand, men den känns minst sagt underlig. Kan han verkligen tillföra något? Han är ju...slut? Eller kommer mannen från Govan återigen visa oss hur man tränar ett lag? Spännande att se ska det i alla fall bli...
...Och gratis är ju alltid gott?
* * *
Godnatt gott folk, och glöm för guds skull inte.
Spring inte ifrån er...
* * *
Sammanfattning är egentligen fel ord, men jag kom inte på något bättre. Istället kommer jag skriva upp anekdoter och händelser som förtjänar extra uppmärksamhet och självklart det bästa av det bästa från vår resa. Where to start? I slutet såklart!
* * *
Tyskland blev mästare, det var aldrig något snack i finalen. De spelade smart och taktiskt och tvingade engelsmännen till ett spel som de inte på långa vägar behärska. Tyskarna sjönk långt ner i plan och lät istället England rulla boll.
England kan inte rulla boll.
Något som syndes allt för tydligt. Att de sedan lyckas utnyttja målchanserna som bjus till fullo och vinna med 4-0 är ett prov på styrka.
De må inte varit det roligaste laget, men de är värda vinnare.
* * *
Resan till Malmö och finalen var både rolig och tröttsam. Jag spenderade cirka 95% av de 8 timmarna med huvudet i kudden, i drömmar om en perfekt värld där jag var härskare, Real Madrid inte var galacticos och där Sverige rättmätigt var i final.
Vi var fem tappra ungtuppar som begav oss mot vårt lands sydligare delar, Jag, Anton, David, Safari-Ludde och min bror, också kallad F-14.
* * *
Man tager vad man haver. I brist på papper blev det alltså min underarm som fick agera ark för vår gemensamma drömelva från mästerskapet.
För er som inte kan se förtydligar jag lite: (4-2-3-1)
Neuer
Motta - Höwedes - Richards - Criscito
Muamba - Svensson
Özil - Khedira - Milner
Berg
Bubblare:
* Rasmus Elm - Hade vart med i min elva, mina kamrater misstyckte dock till mitt stora missnöje. Elm har hållt en väldigt hög standard och gör som vanligt inte ett misstag.
* Andreas Beck - Hade nog också vart med i min elva. Duktig offensivt och med en kalufs som får det att tänka på min barndoms glada dagar...
* Jerome Boateng - Inte lika hög klass som sin kollega Höwedes.
* * *
Resans stående skämt var, tro det eller ej, signerat en av våra busschaufförer: Lasse Kongo. Varje gång någon passagerare gick av bussen så höll han ett väl inövat tal som alltid avslutades med följande fras: "Spring inte ifrån er!"
Hur fan springer man ifrån sig själv?
* * *
...Apropå Lasse Kongo så fick David det stora nöjet att dela sovsal med ett par högt snarkande kineser. Mitt i natten hör jag, som för övrigt ligger vaken och spelar tennis på mitt i rosa högblankt lackade psp, ett konstigt skrik från andra änden av rummet och får kort därefter ett sms av herr Öhrn.
"David blir assraped av Khrmererna"
Thank god for T9...
* * *
EM:s snyggaste mål: Här hade jag inte speciellt mycket huvudbry. Men det får bli en topp 2.
1. Sverige-England 3-3 - Marcus Berg
2. Sverige-Vitryssland 5-1 - Gustav Svensson
* * *
EM:s värsting
Sånt där gör man bara inte. Det värsta jag sett sen Higuaita!
* * *
...Malmö är ingen fin stad. Den var konstig och Turning Torso var en massiv besvikelse. Nej tacka vet jag vackra och pittoreska Helsingborg (Det gillar du va Jens?) och sköna Göteborg!
* * *
Så här fokuserade var vi under finalen. Märkbart spännande.
Jag tror inte fotograf-David gillar min panna.
* * *
EM:s katastrof 1: Spanien. Helt under isen från start till mål. Varken kreativitet, rörelse eller vilja, då går man inte vidare hur talangfullt lag man än må ha.
Katastrof 2: Bojan Krkic. Förväntningarna var skyhöga. Det blev platt fall och pannkaka av det hela. Inte ens jag kan försvara dig efter det här pojk, inte godkänt!
* * *
Vem trodde förresten att vi någonsin skulle se tråkiga, defensiva och säkerhetstänkande Sverige som EM:s bäst spelande lag? Roligt, offensivt och fartfyllt med ett gäng härliga ynglingar som förgyllt min juni månad. Den öppenheten och harmoni de visar upp kan de gärna få smitta av sig till "Det riktiga landslaget".
Sträck på er pojkar, ni var EM:s bästa lag!
* * *
EM:s värsta väckarklocka. Flickorna (snällt uttryckt) som fnittrade, skrattade och och pratade så högt och mycket att varken Anton eller jag, de som kan sova genom ett bombanfall lyckades få en blund. Då är det något fel...
* * *
EM:s största bragd. Robin Söder. Han offrade sin karriär för att hjälpa sitt Sverige att nå finalen. Pojken borde inte tillåtits spela, ett ansvar som jag främst lägger på läkarteamet, inte Lennartsson som Laul vill ha det, men att han ändå gör det, trots smärtan som han uppenbarligen hade. Han kunde knappt gå stackaren, men det tyder ändå på en vilja av stål. Jag hoppas innerligt att den unge Söder rehabiliterar sig snabbt, han har potential att bli en av våra allra största.
* * *
Mest överskattade: Theo Walcott. Föga förvånande från ett United-fan, men jag förstår verkligen inte hypen kring den här killen. Han är snabb, otvivelaktigt. Men han är inte en särskilt spektakulär spelare, och i mina ögon inte heller en speciellt bra sådan.
Hans lagkamrater gör honom bra. Skulle det inte se bättre ut med Theo på startlinjen för att möta Usain Bolt i ett 200-meterslopp?
* * *
Resans trevligaste var utan tvekan de Malmö-bor vi träffade på under vår hemgång från arenan till vandrarhemmet. En trevlig pratstund med ett gäng människor som till råga på allt bott i Örebro. Co-incidence?
* * *
Slutligen: EM:s bästa. Den här gången är han svensk. 7 mål på 4 matcher talar sitt tydliga språk. Marcus Berg, hela fotbollsvärlden ligger öppen framför dig nu. Välj den kloka vägen...
* * *
Det här är nog det längsta inlägg jag skrivit hittils, inte undra på att jag är helt slut just nu. Nej nu ska jag slänga mig ner i min säng, slå på Smallville säsong 7 och njuta av Life as it should be.
* * *
Gårdagen var för övrigt mycket trevlig!
* * *
Förresten, United värvar alltså Owen. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är visserligen en ren vansinnesvärvning, men är det någon som ska lyckas något sånt så är det sir Alex. Jag vågar som sagt inte såga den gamle skottens värvning på förhand, men den känns minst sagt underlig. Kan han verkligen tillföra något? Han är ju...slut? Eller kommer mannen från Govan återigen visa oss hur man tränar ett lag? Spännande att se ska det i alla fall bli...
...Och gratis är ju alltid gott?
* * *
Godnatt gott folk, och glöm för guds skull inte.
Spring inte ifrån er...
