jnjfootball

Alltid intressant med landslagsmatcher, men med klubblagsögon sett är avbrottet lite olämpligt.

 

United-City på lördag kan t.ex. bli känt som "jetlag-derbyt". Chicharito Hernandez måste exempelvis transportera sig via åtta timmar i flygplan och anländer i bästa fall till Manchester sent på fredagskvällen.

 

Inte ultimat uppladdning.

 

* * *

Men åter till landskamperna.

 

Sverige-Cypern var en ytterst medioker tillställning. Cyprioterna höll gärna boll, men visste inte vad de skulle göra med den. Sverige hade ingen boll, men när de väl hade den visste de vad de skulle göra med den. Två vackra mål bjöds vi på, det första efter ett fint kantbyte av Martin Olsson och Tobias Hysén.

 

Toivonen och Olsson var mest imponerande.

 

Berg kändes fortsatt rätt iskall, inte riktigt med i bollbehandlingen och slarvig i samarbetet med Toivonen. Men ett mål av fornstor klass vittnar ändå om potentialen.

 

* * *

Sven Bender gör debut för tyska landslaget i kväll. Härligt!

 

* * *

Almebäck fick både ris och ros under chatten igår. Jag tyckte han skötte sig, men visar att han fortfarande har några års tillväxt kvar innan han bör vara med i snacket.

 

* * *

Bender alltså. Ytterligare en av alla dessa tyska talanger. Det är fascinerande vilken talangfabrik de har, de formligen spottar ur sig ynglingar, och verkligen vågar satsa på dem.

 

* * *

Red Nev utser Rafael till sin ersättare. Jag kan inte annat än hålla med. En gång i tiden var jag tveksam, men jäklar anacka, den unge brassen har varit fullständigt briljant under årets säsong.

 

* * *

I kvällens match vill vi ha besked.

 

Besked på samarbetet mellan Zlatan och Elmander.

Besked på samarbetet mellan Granqvist och Majstorovic.

Besked på Chippen Wilhelmsson.

Besked på att Kim Källström ska ha tillbaka platsen från Wernbloom.

Besked på att Larsson ska ha en plats i startelvan.

Besked på att Lustig är en stabil lösning på högerbacksplatsen.

Besked på att Safari, trots inkastsdebaclet, ligger före Wendt.

 

Vi vill ha besked helt enkelt.

 

* * *

Jag har goda förhoppningar om en betydligt bättre match idag än igår. Själv ska jag hålla ett litet extra öga på Artem Milevskyi, en härlig gammal FM-lirare.

Idag fyller Cristiano Ronaldo 26.

 

26!

 

Det känns som det var igår när den tanige 18-åringen med obeskrivligt fula, blonda slingor i håret kom till Old Trafford och trodde sig kunna överstegsfinta sig förbi vem som helst.

 

Det kunde han inte då. Men han blev världens bästa fotbollsspelare.

 

26 år gammal alltså.

 

* * *

"I never kissed the Liverpool badge", säger Torres.

 

Nähä, det är ju allt det handlar om.

 

Ruggigt deprimerande intryck från spanjoren, som ger ett fullständigt cyniskt och känslokallt uttalande om dagens fotboll.

 

Det är bara en business. Så jävla deprimerande.

 

* * *

Kieran Richardson!

 

Vilket målstim han är i. Han behövde bara två minuter på sig för att göra 1-0 mot Stoke. Hans fjärde mål på tre och en halv match.

 

* * *

Och Carew kan visst göra mål i Stoke, visar det sig.

 

* * *

Idag ska rekordet slås. 30 matcher utan förlust för Manchester United och de slår rekordet från trippelsäsongen 98/99.

 

* * *

Broder Daniel presterar nu. Upp i topp av NHL:s poängliga, upprepar han Broder Henriks prestation förra säsongen?

* * *

Jag är inne i en liten irländsk period. Mycket Irish Rover, lite the Fields of Athenry och en hel del Whiskey in the jar.

 

Bra period!

* * *

Missade Ruhrderbyt på grund av internethaveri hemma. I stället tvingades jag kolla på Let's Dance med Kvesta. Känns inte riktigt som en koscher underhållning en fredagskväll.

Brynäs!

Härligt att de börjar få upp ångan nu, slutspelsplatsen börjar kännas allt säkrare.

* * *
Inter ser ut att sätta press i toppen på Serie A efter Kharjas ledningsmål. Men man ska väl inte ropa hej än, Huseklepp kanske får dåndimpen och håvar in en kvittering, det är ju trots allt en kvart kvar.

Men Christian Chivu, vad gör du? Vansinnigt överfall och han kan bara vänta in en lång avstängning.

* * *
Kan inte låta bli att dra på smilbanden efter Benni McCarthys vägran att bryta sitt kontrakt - trots att han erbjöds tio miljoner för besväret. Det är som att ha en ny Winston Bogarde i Premier League!

* * *
Lite aktivitet på den svenska transfermarknaden. Mutumba är förstås en fixstjärna som kan bidra till ett till synes svagt AIK.

Och Patrik Anttonen återvänder alltså med svansen mellan benen. Lite tråkigt ändå att han inte fick sitt proffsäventyr, det hade han förtjänat. Men samtidigt kändes ÖSK:s trupp betydligt starkare i samma ögonblick han skrev på kontraktet. Även med Ervalla-ögon sett tycker jag han är en av Allsvenskans bästa ytterbackar, väldigt underskattad och hans rutin väger tungt.

Att få in Haginge är förstås även det positivt. Han kan ju tydligen spela på alla positioner - som alla andra i Djurgården.

* * *
Självklart rider pappa Wengér ut till försvar för sin kapten. Just det agerande kan man väl knappast klaga på, en tränare ska försvara sina spelare, men frågan är om Fábregas goda rykte inte börjar rämna lite? Andra kontroversen på kort tid, och det har ju funnit några tidigare också.

* * *
Idag har tekniken inte varit på min sida.

Tekniken brukar aldrig vara på min sida.

* * *

Beskedet att Gary Neville lägger skorna på hyllan med omedelbar verkan slog med med bedövning under kvällen.

Jag kan lika gärna bjuda på den här också. Transferfönstrets tio hetaste värvningar:

* * *

1. Fernando Torres - Liverpool till Chelsea, 540 miljoner
Kommentar: Transferfönstrets mest kittlande värvning gick igenom för en skrämmande summa. Fernando Torres är en klasspelare som trots en tung formsvacka ändå gjort nio mål under säsongen. Tillsammans med Didier Drogba kan han bilda Europas kanske farligaste anfallspar.

2. Andy Carroll - Newcastle till Liverpool, 360 miljoner
Kommentar: 360 miljoner för en strulgubbe med en halv säsong i engelsk toppfotboll känns som ett riktigt överpris. Men 22-åringen från Gateshead är en storspelare i vardande och lyckas han bara sköta sig vid sidan av planen kan han tillsammans med Luis Suárez skjuta Liverpool tillbaka till toppen.

3. Edin Dzeko - Wolfsburg till Manchester City, 280 miljoner
Kommentar: Dzeko var under sin tid i Tyskland en pålitlig poängmaskin för Wolfsburg. Tillsammans med Tévez och Silva bildar han en ruggig offensiv trio som för Man City ytterligare ett steg närmare världstoppen. Han har redan börjat betala av de spenderade pengarna genom sin kvittering mot Notts County i FA-cupen som gav omspel.

4. Luis Suárez - Ajax till Liverpool, 235 miljoner
Kommentar: Ajax skyttekung gjorde 35 mål på 33 matcher förra säsongen och var riktigt bra i VM-slutspelet i somras. Suárez är en rivig spelare som är skicklig på att skrapa fram målchanser till sig själv. Samarbetet med Carroll ska bli intressant att följa.

5. Antonio Cassano - Sampdoria till Milan, 25 miljoner
Kommentar: Cassano skulle lämna Sampdoria till varje pris och Milan gjorde ett riktigt kap som snappade upp det kaloristinna bustrollet. Trots en tveksam fysik har han imponerat inledningsvis i den rödsvarta tröjan och stått för några briljanta framspelningar.

6. Giampaolo Pazzini - Sampdoria till Inter, 105 miljoner
Kommentar: Pazzini fick en flygande start på sin Interkarriär när han i debuten mot Palermo hoppade in och vände på matchen med sina två mål. Italienaren kan bli en riktigt bra förstärkning till Inter som haft problem med skador på anfallarna.

7. David Luiz - Benfica till Chelsea, 230 miljoner
Kommentar: Den omdiskuterade övergången blev till slut av under transferfönstrets sista dag och Chelsea är säkert mycket nöjda med värvningen av mittbacken som spås bli en ny världsstjärna. Köpet av David Luiz innebär en rejäl förstärkning till Chelseas försvar där Ivanovic nu kan ta ett steg ut till högerbacksplatsen.

8. Alessandro Matri - Cagliari till Juventus, 170 miljoner
Kommentar: Juventus har haft problem med målskyttet från anfallarna och försöker nu råda bot på det genom att ta in Cagliaris skyttekung Alessandro Matri. Matri har gjort 11 mål så här långt på säsongen och kommer bli en intressant spelare att följa.

9. Darren Bent - Sunderland till Aston Villa, 186 miljoner
Kommentar: Bent är en naturlig målskytt som sedan 2005 gjort hela 81 ligamål i England. Bara Didier Drogba och Wayne Rooney har gjort fler. Bent började betala av pengarna omedelbart genom att sänka Manchester City i debuten och det mesta talar för att han fortsätter leverera i Aston Villa.

10. Emmauel Adebayor - Manchester City till Real Madrid, lån
Kommentar: Mourinho ville desperat ha in en anfallare för att fylla luckan efter skadade Higuaín. Adebayor har haft det tungt i Man City där han fått nöta mycket bänk, men han har kapacitet att göra mycket mål och kanske lyckas togolesen få en nytändning på karriären i Real Madrid.

* * *
Kommentarer uppskattas, som alltid.

/ Ewertsson

Vilka härliga besked!

 

Dels en bra insats av Manchester United överlag, men att Wayne Rooney inte längre såg ut som en oslipad Mora-kniv bådar gott inför framtiden. Kliniskt avslut på första målet, på plats vid andra och generellt sett såg han betydligt mer lik fjolårs-Rooney än tidigare.

 

* * *

Har Fábregas börjat tappa stilen? Mycket klagomål på Arsenal-kapten för tillfället. Först Huddesrfield-spelaren Anthony Pilkington som på sin twitter skriver: “2 lads asked him for his shirt and he told them to f*ck off!! Sick player but what a tit!”

 

Och så gårdagens David Moyes som inte heller var helt nöjd med spanjorens beteende.

Börjar han bli odräglig, den gode Fábregas?

 

* * *

Manchester United tangerade sitt rekord med flest obesegrade matcher på rad från den klassiska trippel-säsongen 98/99. 29 matcher sträcker den numera sig till. Undviker de förlust på Wolves i helgen, vilket de så klart ska göra, så slår de rekordet och har bara Arsenals obesegrade säsong i blickfånget.

 

* * *

Arséne Wenger i sin tur passade på att slänga iväg en rejäl känga till Chelsea efter deras agerande under transferfönstrets Deadline Day. Tänk om alla kunde hålla i pengarna som den gode fransmannen...

 

* * *

Hade även ett halvt öga på Milan-Lazio och den enorma försvarsinsats som Rom-laget kunde ståta med. Inte ens Zlatan Ibrahimovic lyckades penetrera muren framför Muslera.

 

... Och skadehelvetet fortsätter för Milan, som nu blev av med nyförvärvet Nicola Legrottaglie och Daniele Bonera.

 

* * *

Även i Turkiet kan man konsten att agera vansinnigt. Eller vad säger ni om Ankaragucus manager Umit Ozats attack?

 

Strax efter midnatt igår satte vi punkt för den mest ambivalenta perioden under fotbollssäsongen. Å ena sidan kan man inte låta bli att sitta och läsa alla dessa cirkulerande rykten och bli eld och lågor efter en notis om Joaquín till Manchester United. Å andra sidan avskyr man den för allt meningslöst spekulerande och tidsödslande den medför.

 

Hur som helst är den slut nu och under den sista dagen fick vi slitas mellan rykten om att Fernando Torres hämtats med helikopter till att Sebastian Larsson var klar för Manchester City.

 

Enkelt summerat kan man dock säga att Torres till Chelsea och Carroll till Liverpool var de stora händelserna.

 

Så, vilka är vinnarna?

 

Tja, varför inte båda?

 

Chelsea spenderar förvisso en jäkla massa pengar, men får ändå in en klassanfallare att sätta bredvid Drogba i en dödlig anfallsduo. Dessutom förstärker man försvaret - vilket är välbehövligt - med David Luiz som jag verkligen gillar. Portugisen kan ta plats bredvid Terry i mittbackslåset samtidigt som Ivanovic kan flytta ut till höger vilket ger en betydligt bättre balans. Chelsea ökar bredden och seglar på allvar fram som en potentiell utmanare till Champions League-titeln, trots en svag höstsäsong.

 

Liverpool, å andra sidan, blir av med en underpresterande Fernando Torres sett direkt olycklig ut under hösten. I stället får man in ett nytt, sexigt anfallspar i form av Luis Suárez och Andy Carroll som har potential att bli vansinnigt bra.

 

Känns spontant som en seger för båda klubbana.

 

* * *

£35 miljoner för Andy Carroll är obskyra summor för en anfallare som presterat i Premier League under en halv säsong och precis gjort debut i landslaget. Han är fortfarande en jättetalang, men dessa summor vittnar om hur fruktansvärt övervärderade de brittiska spelarna är.

 

* * *

Så mycket för de löftena om evig kärlek, Fernando Torres. Var allt en lögn hela tiden?

 

* * *

Jag ska inte hålla på och raljera över min praktikplats, men att komma hem med ett leende på läpparna efter att ha spenderat en hel dag med det man älskar, det känns bra.

 

* * *
Ikväll är David på besök i storstaden, så vi ska ta tillflykt på en sportbar för att se Manchester United-Aston Villa. Fortsätter sviten?

Guldbollen är utdelad och världens bäste Lionel Messi fick hämta ut det ärofyllda priset. Helt fel säger jag.

Från början blev jag topp tunnor rasande när jag insåg ett den slutgiltiga trion som skulle tävla om priset alla var Barcelona-spelare. Xavi, Iniesta och Messi. Ingen Wesley Sneijder. Ingen Diego Forlán.

Att den sistnämnde inte kom med köper jag, han hamnar en liten bit efter topptrion, men jag hade Wesley Sneijder som solklar vinnare. Han var den enskild starkast bidragande orsaken (efter José Mourinho)till Inters succéartade säsong. De vann ligan, de vann cupen och de vann Champions League. Till råga på allt tog han mot alla odds sitt Holland till en VM-final, där Spanien blev för tuffa.

Han hade en fullständigt magisk säsong. I mina ögon fanns det ingen annan pristagare.

Men det fanns det tydligen i andras ögon.

Både Xavi och Iniesta förtjänar att nomineras bland de tre främsta. Xavi var som vanligt briljant i Barcelona och han var kuggen i det Spanien som plockade hem VM-guldet. Iniesta hade en skadedrabbad säsong men hann ändå med att under de sex matcher han spelade i VM bli utsedd till planens främste i aktör i tre av dessa, och dessutom avgöra VM-finalen.

Lionel Messi är världens kanske bästa fotbollsspelare, men under ett VM-år ska insatsen i mästerskapet väga tungt för att plocka hem Guldbollen. Med den släta insats Messi bidrog med i Sydafrika tycker jag inte han kvalificerar sig som segrare.

Jag ville ha Wesley Sneijder som segrare. Det vill jag fortfarande. Efter honom håller jag Xavi och strax därefter är det jämnt skägg mellan Iniesta och Messi.

Men det kanske bara är jag.

* * *
Edinson Cavani!

Vilken form han är i. Vem kunde tro det? Han är makalöst bra just nu, gör mål på alla sätt och drar ett jättelass i ligatvåan Napolis anfall.

* * *
Felipe Melo. Ska ingen lära honom att bete sig snart? Ett fasansfullt överfall.

* * *
När vi ändå är inne på busarna. Har inte de gamla engelska bråkstakarna börjat trumma igång igen? Lee Bowyers attacker på Bacary Sagna och i Newcastle verkar både Joey Barton och Alan Smith visa lite av sina gamla jag.

* * *
Och den värste busen av de alla, Stevenage-supportern som slog ned sin egen spelare, en av hjältarna efter den makalösa bedriften när div 4-laget besegrade självaste Newcastle.

Nu har han förklarat varför. "Han var en player - och då menar jag inte på planen".

Dagen innan FA-Cup-mötet med värsta rivalen Manchester United kom beskedet. Roy Hodgson och Liverpool går skilda vägar och gamla hjälten Kenneth "Kenny" Dalglish tar över tills vidare.

Det är ingen optimal lösning för någon sida.

Jag var ganska negativ till Hodgsons val att ta över tränarsysslan på Anfield Road från början. Truppen var inte imponerande, spelarna kändes inte harmoniska och klubben överlag var i ett stort kaos med protester mot ägarparet Hicks och Gillett som till slut böts ut mot  New England Sports Ventures med affärsmannen John W. Henry i spetsen. Det var kort och gott inte ett bra läge att ersätta Rafa Benitez.

Det visste Hodgson. Men chansen att träna Liverpool kommer bara en gång i livet. Han tog den.

Här uppe i Sverige känner vi extra med Roy Hodgson en dag som denna. Vi minns allt han har gjort för fotbollen här, men kan ändå inte blunda för de dåliga resultaten. 35 % vinster så här långt under säsongen är inte imponerande.

Han var en minor-club-manager som utförde stordåd med ett Fulham som tog sig till framskjutna placeringar i ligan och till final i Europa League. Han tog över en storklubb vars supportrar trodde de var en toppklubb. En klubb vars trupp inte längre bestod av spelare som John Barnes, Glenn Hysén, Jan Mölby, Bruce Grobbelaar, Alan Hansen, Peter Beardsley eller Ian Rush. Det hette den senaste gången Liverpool vann ligan. Då hette tränaren Kenny Dalglish.

I stället fick den gode gentlemannen ärva ett lag där Fernando Torres var en skugga av sitt forna jag, där Steven Gerrard inte var härförare för en legion utan snarare för ett förband auxiliärer bestående av spelare som Paul Konchesky, Lucas Leiva, Christian Poulsen, Sotirios Kyrgiakos och Milan Jovanovic.

Han lyckades aldrig sätta sin prägel på laget. När väl medgångarna började komma avbröts de abrupt av förluster mot Stoke, eller Spurs, eller Newcastle. Dessutom hade han en tendens att i stormens öga göra det ännu svårare för sig, som att åka ut i tredje rundan av ligacupen genom en löjeväckande förlust mot Northampton. Roy Hodgson är en tränare jag beundrar mycket, men Liverpool var aldrig hans lag. Det blev aldrig hans lag.

Efter en misslyckad inledning sa Hodgson: "Döm mig efter tio omgångar". Efter 20 omgångar föll både domen och yxan och Liverpool och Roy Hodgson säger farväl. Det var tvunget.

Du vet att verkligheten
är inte alltid så verklig

Den här gången visade sig verkligheten vara precis lika verklig som den tycktes. Roy Hodgson vandrar dom tomma stegen. Frågan är vart de går härnäst.



* * *
Kenny Dalglish som ersättare då? Supportrarna jublar i alla fall över sin hjältes återkomst. Senast han var i Liverpool blev han en knäckt man, en förstörd man. Han drogs med sviterna efter Hillsbrough-katastrofen och eftermälet förgjorde honom. Han försökte finnas där för alla. För alla utom för sig själv.

Dalglish kan klubben utan och innan, men det var ett tiotal år sedan han själv satt ner på tränarbänken som ansvarig. har han levt med i utvecklingen?

Jag tror lösningen kommer vara ytterst tillfällig. Jag tror inte att Dalglish kommer föra klubben tillbaka till toppen där de hör hemma. Problemen i Liverpool är bra mycket mer omfattande och fundamentala än vad ett tränarbyte kan ordna.

Frågan är om de hittar stabiliteten, kontinuiteten och lugnet de behöver för att bygga upp vad som raserats. Jag hoppas det.

* * *
Det pågår ju ett Asiatiskt mästerskap också. Där går det vilt till. Mellan Kuwait och Kina pågick ett vansinnigt pungsparkskrig.

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Gareth Frank Bale
Född: 16 juli 1989. Cardiff, Wales
Position: Vänstermittfältare, vänsterback
Lag: Tottenham Hotspurs

 

När SJ:s tåg stannar om vartannat finns det allt jämt ett tåg som aldrig står stilla. Pendeltåget från Wales, Gareth Bale, har sprungit förbi alla stationer den här säsongen.

 

Gareth Bale hade oturen att födas i ett land som Wales, och därmed är han, precis som Ryan Giggs, ytterst otrolig att genomföra några större bedrifter på landslagsnivå. Ändock föddes unge Bale som en idrottsman. Som ung var han bra på precis allt. Han kom tvåa i walesiska mästerskapen på 60 meter, tog skolans landhockeylag till final i nationalsmästerskapen och när han spelade fotboll i skolan fick han inte använda sin vänsterfot – han var för bra.

 

Att påstå att Gareth Bale är en född idrottsman är ingen överdrift. Redan som nioåring började han tillsammans med familjen pendla över gränsen till England där han tränade med Southampton’s satellite academy, samtidigt som han höll på med rugby, långdistanslöpning och hockey hemma i Wales. När det gällde val av sport var det dock inga svårigheter, och fotbollen var tydligt det han satsade på. Tillsammans med rumskamraten i Southampton, Theo Walcott, uträttade de under. Walcott var dock den första att debutera för Southampton, och Bale blev således bara den näst yngsta debutanten med sina 16 år och 275 dagar i en match mot Millwall i april 2006. Han höll till i Southamptons a-lag i drygt ett år och hann med att spela 40 matcher och göra 5 mål. Bara 40 dagar efter debuten för Southampton gjorde han också debut för det walesiska landslaget, den yngsta debutanten någonsin.

 

Flera klubbar ryktades vara intresserad av att värva den walesiska supertalangen, men valet föll till slut på Tottenham och en deal som kunde uppgå till £10 miljoner gjorde att en nu 17-årig Gareth Bale flyttade till London. Första tävlingsmatchen för Spurs kom redan i augusti samma år i en match mot Manchester United. Första målet kom matchen efter, i 3-3-matchen mot Fulham, framspelad av Robbie Keane. Trots en hel del speltid så var ynglingen något av en otursamulett för Tottenham. Man kunde helt enkelt inte vinna med walesaren på planen. 24 matcher hade Gareth Bale spelat utan att vinna en match. Över två år sedan han skrev på för Tottenham, och han hade fortfarande inte vunnit. Den negativa siffran skapade huvudbry hos den så vidskeplige tränaren Harry Redknapp, som knappt vågade spela med sin supertalang längre. Men den negativa raden skulle få ett slut, men det satt långt in. Först vid ledning 4-0 mot Burnley och fem återstående minuter vågade Redknapp byta in Gareth Bale.

 

Trots att den negativa trenden var bruten så var speltiden limiterad för Bale. Benoit Assou-Ekotto hade greppet om vänsterbacksplatsen och höll honom på bänken. Först en skada på kameruniern öppnade upp en lucka för Bale. Och som han tog den. Sedan våren 2009 har Bale presterat fullständigt fantastisk fotboll, först som vänsterback men numera i en liten mer framskjuten, offensivt tiltad position på mittfältet med utrymme för löpningarna han är så stark i.

 

Våren var otroligt stark, men trots det var det först under hösten denna säsong som Gareth Bales insatser verkligen fick den uppskattning de förtjänade. Han har numera vuxit fram till en absolut världstjärna och under hösten har nästan ingen fått stopp på det walesiska pendeltåget. Flera storartade insatser i ligan har förgyllts med riktiga toppinsatser i Premier League, med en makalös kväll i Milano den 20 oktober som kronan på verket, när han på egen hand nära förde Tottenham tillbaka ur ett 4-0-underläge med tre fantastiska mål. Det blev bara nära den gången.

 

Under det dryga året som passerat har Gareth Bale knappt tagit ett felsteg. Han har bara forcerat framåt, som en frustande maskin har han tagit Tottenham från ett lag som aldrig kunnat utmana på allvar till ett lag som numera tagit sig förbi första rundan i Champions League och som hänger på topplagen i ligan.

 

Gareth Bale är världens just nu största och bästa fotbollstalang.

Potential:

När Gareth Bale fixerar blicken, spänner käken och sätter fart – då finns det ingen som har en chans. Maicon, en av världens bästa ytterbackar, är ett levande bevis på det. Bale fullkomligt slaktade honom över två matcher och såg aldrig skuggan av en möjlighet att sätta stopp för honom.

 

Bale har lärt sig använda sin fysik till sin fördel, ett problem som ofta var en last för honom under hans tidiga Tottenham-år. Han är en relativt högrest man på 183 centimeter med en kroppsbyggnad som är för en löpare. Han använder den abnorma löpstyrkan kombinerat med en fullgod teknik för att forcera fram längs sin vänsterkant och ingen har hittat verktygen för att stoppa honom. Väl där besitter han flera alternativ han kan använda – han kan välja att ta utsidan om försvararen och slå välserverade inlägg med sin vänsterfot eller han kan ta insidan och utmana backlinjen med ett dödligt skott eller fina kombinationer. Det kan låta som en något simpel spelstil, men han utför den numera med dödlig ackuratess. Han är dessutom inte helt oäven på fast situationer vilket han visat upp med frisparksmål för såväl Southampton som för Tottenham.

 

Ser vi tillbaka på Gareth Bales 2010 så tycker jag inte det finns någon tvekan. Gareth Bale är världens största fotbollstalang, han har varit fullkomligt briljant.

 

Frågan är hur mycket bättre han kan bli?

 

Jullistan:

1.   Gareth Bale
2.   Thomas Müller
3.   Javier Pastore
4.   Romelu Lukaku / Alexandre Pato
5.   Theo Walcott / Stevan Jovetic
6.   Mario Balotelli
7.   Neymar
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

 

I och med det sätter jag punkt för årets julkalender och önskar er alla en riktigt, riktigt God Jul!

 

/ Jimmy

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Thomas Müller
Född: 13 september 1989.Weilheim, Tyskland
Position: Offensiv mittfältare, yttermittfältare, anfallare
Lag: Bayern München

 

Få personer har gjort en raketkarriär av samma kaliber som Thomas Müller. Från att inte platsa i det tyska laget som kammade hem guldet i u21-VM i Sverige sommaren 2009 till att nästan exakt ett år senare vinna guldbollen och Young Player of the World Cup när hans Tyskland spelade hem bronset. Det har gått fort.

 

För en spelare som nu vida anses som ett jättelöfte och som redan tagit hem tunga titlar var han fascinerande okänd för bara något år sedan. Han kom till Bayern Münchens ungdomsakademi som tioåring från TSV Pähl. Väl där spelade han sig upp i juniorlaget som kom tvåa i under 19 Bundesliga 2007. I mars efterföljande år debuterade han för reservlaget, Bayern München II, och under säsongen avancerade han till rollen som nyckelspelare.

 

Under sommaren fick han också en del speltid i Bayern Münchens a-lag, träningsmatcher förvisso, men när säsongen väl drog igång fick han hoppa in i premiären mot Hamburg. Det blev dock bara skrala fyra inhopp i Bundesliga, samt ett i Champions League mot Sporting CP under säsongen för 19-åringen, men i februari 2009 skrev han på sitt första proffskontrakt med klubben.

 

Under sommaren fick Thomas Müller sitta hemma i tv-soffan när spelare som Sami Khedira, Mesut Özil och Andreas Beck åkte till natursköna Sverige och skördade guld. Ändå hände någonting speciellt den sommaren. Louis van Gaal tog över posten som manager i Bayern München och under sina holländska vingar tog han två spelare som alltså ansågs för dåliga för spel i U21-landslaget; Holger Badstuber och Thomas Müller.

 

Müller inledde säsongen som inhoppare, men efter en imponerande vecka i september, där han gjorde två mål i den mäktiga 5-1-segern mot Dortmund, samt ytterligare två mål i Champions League-matchen mot Maccabi Haifa, så startade Müller i stort sett varje match den säsongen. Den makalösa säsongen slutade med 29 matcher från start, fördelat på de flesta offensiva positioner man kan spela på i Bayern München, 13 ligamål , nio assists och två mål och två assists i Champions League. I DFB-pokal, som Bayern München också vann, blev han dess främsta målskytt med sina fyra mål och två assist. Sammanfattningsvis kan man summera Thomas Müllers klubblagssäsong så här: segrare i Bundesliga, segrare i DFB-pokal och finalist i Champions League.

 

Men framgångssagan hade inte sitt slut där, under sommaren kom ju även ett VM-slutspel i Sydafrika som skulle avverkas. Landslagsdebuten kom så sent som i januari, i en träningsmatch mot Argentina. I genrepet mot Bosnien/Hercegovina fick han hoppa in i halvtid. Men det hindrade inte Joachim ”Jogi” Löw från att göra honom till en integrerad del i hans Tyska natonalmannschaft. Och som han tog chansen.

 

I det tyska, ungdomliga lag som charmade hela världen var han kanske den allra klarast lysande stjärnan. Han startade alla matcher, utom semifinalen mot Spanien som han missade på grund av avstängning (som slutade med förlust…), gjorde en fullkomligt bländande insats i klassikermötet mot England i åttondelsfinalen där han bidrog ordentligt till 4-1-segern med sina två mål och en assist och han kunde utan att skämmas inkassera priset som matchens lirare. I efterföljande kvartsfinal satte han tonen för den pungkross som komma skulle genom sitt nickmål i tredje minuten. I matchen om tredje pris gjorde han återigen en man of the match-performance och gjorde ledningsmålet även här. Det tyska landslaget lämnade Sydafrika med ett brons i bagaget. Men Thomas Müller var inte nöjd med det, han vann Guldskon med sina fem mål och tre assist och dessutom priset för bästa unga spelare.

 

Det var en osannolik säsong. Fullkomligt magisk. Thomas Müller gick alltså från petad i ungdomslandslaget till att vinna i stort sett allt på klubblagsnivå, ta ett brons i VM och dessutom kamma hem guldskon. Ändå var han till synes oberörd på planen. Han såg ut som en 30-åring som redan vunnit fyra stora mästerskap. Det är Thomas Müllers storhet.

 

Potential:

När jag var ganska insatt och inläst på tyska u21-landslaget visste jag faktiskt inte ens vem Thomas Müller var, ännu mindre saknade jag honom i truppen. Ett år senare vet hela världen vem han är.

 

Han är fullkomligt komplett som fotbollsspelare, och det till synes utan inlärningsperiod. Han bara stod där en dag, knackade på van Gaals dörr och visade sig vara en fullfjädrad världsstjärna. Han är snabb, han kan dribbla, han kan skjuta och han kan dessutom flyttas runt på alla offensiva roller i ett fotbollslag.

 

Men det som verkligen hänför mig med Thomas Müller är hur fantastiskt klok den unge mannen är. Han har levt 21 år och har ännu inte, under den en och en halv säsong han varit aktiv i toppfotbollen, tagit ett enda steg fel. Han gör precis allt rätt. Han måste ha en överjävlig fotbollshjärna för det finns få spelare som har en sån förståelse för spelet fotboll, som Thomas Müller har. Och de som har det – de har spelat på toppnivå i minst tio år.

 

Där har vi Thomas Müller i ett nötskal. Han är en 35-åring i en 21-årings kropp. Frågan jag ställer mig är – Hur smart och bra är Thomas Müller om tio år?

 

Jullistan:

1.   -
2.   Thomas Müller
3.   Javier Pastore
4.   Romelu Lukaku / Alexandre Pato
5.   Theo Walcott / Stevan Jovetic
6.   Mario Balotelli
7.   Neymar
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Javier Matías Pastore
Född: 20 juni, 1989.Córdoba, Argentina
Position: Offensiv mittfältare
Lag: Palermo

 

Efter en storartad succé under förra, och framför allt, nuvarande säsong har den unge argentinaren tagit plats bland de allra bästa spelarna i Serie A. Utvecklingen har varit explosionsartad för Javier Pastore.

 

Med Juan Roman Riquelme som sin store ledstjärna i livet växte Javier upp i Córdoba i Argentina. Han spelade i ungdomsåren för Atlético Talleres och hann även med att spela fem seniormatcher i andradivisionen innan flyttlasset bar av till Atletico Huracán i en låndeal. Han slog sig in i startelvan och var tillsammans med jämnårige lagkamraten Matías Defederico framträdande i laget som lyckades vara med och slåss i toppen. Han imponerade så pass mycket att självaste Manchester United lade ett bud på över 100 miljoner, något som Pastore dock sade nej till. 2009 gick i stället flyttlasset till Palermo och Italien, för en deal värd $8 miljoner.

 

Det stora genombrottet i Italien kom i 2-0-vinsten mot Juventus i oktober, där han assisterade Edinson Cavani till ett mål och kunde inkassera priset som matchens lirare. Säsongen fortgick med en del väldigt imponerande instser och till slut blev det tre mål och fyra assists på 34 framträdanden.

 

När man påtalar Javier Pastore så är det en speciell historia jag alltid kommer att tänka på. Det gäller hans stora idolisering av Juan Roman Riquelme. Vid ett tillfälle i Huracán fick han chansen att möta hans idol i en match mot Boca. När matchen väl var slut jagade han febrilt efter sin förebild för att byta tröja. Förgäves. Han var helt förstörd. Veckan efter kom ett paket på posten. I den låg en signerad matchtröja från Riquelme.

 

Men det var först nuvarande säsong som det absoluta genombrottet kom. Han har stundtals varit helt makalös och på egen hand dominerat matcher. På de 17 matcher han startat han producerat sju mål framåt och dessutom fått hela fyra pris som matchens lirare – i rad. Alla storklubbar är villiga att öppna plånboken för Pastore, men den smått galne preisdenten Maurizio Zamparinis prislapp på 60 miljoner euro kan avskräcka även den fetaste plånbok.

Potential:

Sättet Javier Pastore spelat på den här säsongen är helt magiskt. Han har varit fullständigt briljant långa stunder. Med en dansant offensiv lyckas den mångsidige offensive mittfältaren luckra upp de flesta försvar, även om han inte gör så många assists. Desto oftare är han delaktig i anfallen och det är inte helt ovanligt att han dessutom avslutar dessa själv med sitt monstruösa skott. Han har allt som en offensiv mittfältare / trequartista i modern fotboll behöver. Han är snabb som en vessla, har en magisk teknik, en god spelförståelse och fungerar ofta som ett nav i anfallsspelet.

 

Om vi ska leta på några svagheter gällande Pastore så är han fortfarande lite ojämn, även om han tycks höjt sin lägstanivå under den här säsongen. Problemet med en dålig Pastore är att det ofta för med sig ett dåligt Palermo. Precis så viktig är han. Dessutom tycker jag han kan förbättra sitt huvudspel väsentligt. En så pass lång spelare borda kunna vara ett större hot i luftrummet.

 

Generellt sett tycker jag att Pastore är en komplett fotbollsspelare. Han har visat upp sin fantastiskt register och en otroligt hög högstanivå. Även om han för tillfället verkar väl tillfreds med tillvaron i Palermo kommer han förr eller senare gå till en storklubb. Lyckas han hyfsa till sin lägstanivå har han potentialen att inom några års tid konkurrera med Messi och Cristiano Ronaldo om titeln världens bästa spelare. Han tillhör redan Serie A:s absolut bästa.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   Javier Pastore
4.   Romelu Lukaku / Alexandre Pato
5.   Theo Walcott / Stevan Jovetic
6.   Mario Balotelli
7.   Neymar
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Alexandre “Pato” Rodriguez da Silva
Född: 2 september, 1989. Pato Branco, Brasilien
Position: Anfallare
Lag: AC Milan

Namn: Romelu Menama Lukaku
Född: 13 maj, 1993. Andwerp, Belgien
Position:, Anfallare
Lag: Anderlecht

 

De är båda anfallare och otroligt stora talanger. Alexandre Pato har fyllt 21 och har spelat ett åttiotal matcher för sitt Milan. Han börjar dessutom så sakteliga slå sig in i det brasilianska landslaget under Mano Menezes. Romelu Lukaku, å andra sidan, har inte ens fyllt 18, men har både vunnit skytteligan i Belgien samt tagit en plats i landslaget. Det är två unga talanger på väldigt olika platser i karriären.

 

Son till Roger Lukaku, en kongolesisk anfallare som höll till i Belgien och Turkiet under 80- och 90-talet, växte Romelu upp i Antwerpen. Som tolvåring började han spela fotboll i Anderlechts ungdomsakademi där han hann med att sätta dit 121 mål på 87 matcher innan större uppdrag kallade. I maj 2009 skrev han på sitt första professionella kontrakt, 16 år gammal.

 

På en annan plats på jorden hade unge Alexandre tagit sitt namn från platsen han var född och går numer under artistnamnet Pato. Han gick genom spel i inomhusfotboll till ett kontrakt med Internacional. Vid elva års ålder bröt han armen, men konsekvenserna kunde blivit betydligt värre. Läkarna som undersökte skadan upptäckte nämligen en tumör i armen och unge Alexandre riskerade att få armen amputerad. Operationen gick dock bra och fotbollskarriären kunde fortgå. Trots att Grémio bland annat ryckte i honom förblev han Internacional troget i Brasilien. I augusti 2007 skrev han på för AC Milan, men fick inte delta i tävlingsmatcher förrän den 3 januari efterföljande år. Succé skulle han dock komma att göra. Första målet kom i debuten, en träningsmatch mot Dinamo Kiev där han nickade till. Det första tävlingsmålet skulle också komma i den officiella tävlingsdebuten, en 5-2-seger mo Napoli. Den första säsongen slutade med 18 framträdanden, 13 från start och han gjorde nio mål.

 

I Belgien gick Lukaku vidare till att bli den tredje yngsta målskytten i UEFA-turneringar någonsin, bara Nii Lamptey och vår egen Niklas Bärkroth var yngre. Han deltog också i tv-serier á la Klass 6B. Just det, han vann också den belgiska skytteligan. Som 16-åring. Parallellt med klubblagsframgångarna har den storvuxne anfallaren också lyckats slå sig in i det belgiska landslaget. I februari 2010 gjorde han debuten när han fick starta mot Kroatien. Den 17 november skulle de första landslagsmålen komma. Efter en makalöst imponerande uppvisning i styrka och balans gjorde han två mål i träningsmatchen mot Ryssland. Han har nu slagit sig in i det belgiska landslaget på allvar. Han har startat alla matcher utom en i EM-kvalet. Romelu Lukaku är bara 17 år gammal.

 

Under tiden Lukaku fick folk världen över att tappa hakan över den makalösa talang han besatt, fortsatte Alexandre Pato prestera i Italien. Han har gjort 42 mål på 85 framträdanden i Milan och sågs som det perfekta komplementet till Zlatan Ibrahimovic när han värvades in. Väl där har det dock inte bara varit guld och gröna planer för brassen. Han och den gänglige svensken klickade inte direkt och Zlatan föredrog gamle Filippo ”Super-Pippo” Inzaghi som anfallskamrat. Skador gjorde inte heller saker och ting lättare, och trots långa uppehåll har Pato denna säsong mäktat med sex mål på lika många starter. Han har inte spelat några matcher sedan början på november då han ådrog sig en muskelsträckning. Innan skadorna verkade han dock få se en ljusning på landslagshorisonten och med tre starter under sommaren och hösten framstår ”Ankan” allt mer som Mano Menezes val i anfallslinjen.

Potential:

Jag har aldrig i hela mitt liv sett en sådan råtalang som Romelu Lukaku. Hans fysik är enorm och han har dominerat den belgiska ligan, fysiskt sett, i flera år. Han är 1.91 centimeter lång men besitter ändå en märklig snabbhet för en så bastant kroppshydda. Brittiska tidningar har jämfört hans fysiska färdigheter med Theo Walcott och Micah Richards, som båda två mycket väl kunnat göra en karriär inom friidrotten, men kommit fram till att Lukaku inte är riktigt lik de två engelsmannen. Lukaku har nämligen också väldigt fina tekniska färdigheter och är, förutom det fysiska praktexemplaret, också en ”född” fotbollsspelare.

 

Det lilla jag sett av Romelu Lukaku har varit otroligt imponerande och jag skulle kunna ösa lovord över hans talang i spaltmeter efter spaltmeter. Det ska jag inte göra. I stället ska jag ta hjälp av historiken. Skytteligavinnare vid 16 års ålder, landslagsdebut vid samma ålder och storklubbar världen över står i kö efter hans namnteckning. Jag har aldrig under min tid som fotbollsmedveten sett ett lika fantastiskt råämne likt Romelu Lukaku. Blir han inte bland världens bästa fotbollsspelare i framtiden lovar jag att äta upp tomtens skägg på julafton.

 

När det gäller Alexandre Pato är dock förutsättningarna lite annorlunda. Han betraktas nämligen inte som en talang längre, trots att han bara är 21 år gammal. Han är etablerad i världseliten och har visat att han klarar av det. Det enda vi egentligen väntar på är nästa steg. Steget som innebär att Pato tar klivet upp bland världens allra bästa anfallare och en kraftig utmanare till guldbollen. Pato är 21 år gammal, men skulle lika gärna kunna vara 31. Han tas för givet, ändå kan han fortfarande utvecklas mycket.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   Romelu Lukaku / Alexandre Pato
5.   Theo Walcott / Stevan Jovetic
6.   Mario Balotelli
7.   Neymar
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Stevan Jovetic
Född: 2 november, 1989. Titograd, Montenegro
Position: Yttermittfältare, offensiv mittfältare
Lag: Fiorentina

Namn: Theo Walcott
Född: 16 mars, 1989. Stanmore, England
Position:, Yttermittfältare
Lag: Arsenal

 

Ni läste rätt. När resultatet av en ung mans julkalender börjar utkristalliseras avslöjas också hans brister. Kanske är det ren och skär dumhet, eller bara dåliga räknekunskaper, men i det här fallet skylls ivern att sätta igång för misstaget. Plats 5 i Julkalendern kommer att delas av två 21-åringar, Theo Walcott och Stevan Jovetic.

 

De båda växte upp på olika platser i världen, men en sak i deras uppväxt hade de gemensamt. En fotbollstalang som blommade tidigt. Vid 16 års ålder hade de båda gjort debut för sina respektive a-lag. Theo Walcott som via spel i Newbury och Swindon kunde göra debut för sitt Southampton i Championship vid 16 års ålder. Lika gammal var Stevan Jovetic när han gjorde debut för sitt Partizan Belgrad dit han anlänt efter ungdomsspel i Mladost Podgorica.

 

Den sjuttonde födelsedagen kom och våra unga stjärnskott fortsatte att imponera. När Walcott skrev på för Arsenal och sensationellt blev uttagen i Sven-Göran Erikssons VM-trupp 2006 så hade Jovetic gjort sin karriärs första hattrick och ryktats vara på väg till Real Madrid och Manchester United.

 

2008 var även det ett händelserikt år. I London slog Theo Walcott sig på allvar in i Arséne Wengers lag, fick en hel del speltid och hann dessutom med att hänga dit ett hattrick borta mot Kroatien i ett avgörande VM-kval. I de nyare delarna av Europa hade Stevan Jovetic spelat till sig lagkaptensbindeln i Partizan Belgrad, den yngste i klubbens historia. Han var 18 år gammal.

 

Så har de bådas karriär fortgått. Walcott har fortsatt vara ständigt kritiserad i media på grund av sin avsaknad av fotbollskunskap, blivit bänkad i Englands u21-landslag, råkat ut för skadeproblem men ändå varvat motgångarna med otroligt imponerande insatser som vittnar om den råtalang han besitter. Stevan Jovetic lämnade tillbaka kaptensbindeln och skrev på för Fiorentina och slog sig snabbt in som en absolut nyckelspelare i ”Viola”. Han gjorde två mål mot både Liverpool och Bayern München i Champions League.

 

Vid dags datum har båda spelarna drabbats av skadebekymmer. Walcott var borta större delen av september-oktober med en vrickad ankel och har inte lyckats ta någon ordinarie plats denna säsong, men har ändå stått för en man-of-the-match-performance genom att göra tre mål mot Blackpool. Jovetic har det än tyngre och har efter en skada i höger ligament inte kunnat spela en enda match. Han beräknas inte vara tillbaka förrän i mars.

 

Både Theo Walcott och Stevan Jovetics karriärer står i lite av ett vägskäl. Kan Walcott uppfylla sin råtalang och etablera sig som en världsklass spelare även under längre tid, och inte bara enstaka matcher? Och hur lyckas Jovetic komma tillbaka från sin långa skada?

 

Det är två otroliga fotbollstalanger. Frågan är hur vi ser tillbaka på dem om tio år.

Potential:

Jag har aldrig varit något större fan av Theo Walcott. Jag tycker han är en för endimensionell fotbollspelare som i allt för hög grad lever på sin snabbhet. Ett allt för uttjatat argument när man talar om den unge engelsmannen gäller hans ”brist på fotbollshjärna”. Det är att hitta en simpel lösning på en komplicerad fråga.

 

I ärlighetens namn blir jag inte riktigt klok på Theo Walcott. Hans enorma snabbhet borde göra honom till ett hot mot alla försvar, ändå kan han blanda fullständigt bländande insatser med makabra försök. Jag är övertygad om Theo Walcotts talang. Men jag är inte övertygad om att han lyckas fullfölja den. Han kan bli en av de bästa, men han kan samtidigt bli bortglömd som jättetalangen som aldrig blommade ut ordentligt. För tillfället lutar jag mer åt det senare.

 

När det gäller Jovetic är jag mer positiv. Den mångsidige mittfältaren har forsat fram i sin karriär och har redan etablerat sig själv som den kanske bästa spelaren i Fiorentinas trupp. Nu har han mött sin första egentliga motgång i karriären. Hur lyckas han ta sig tillbaka? Kan han fortsätta att utvecklas explosionsartat? Hade han inte åkt på den här skadan hade jag aldrig tvekat på den frågan.

 

Det är två exceptionellt talangfulla fotbollsspelare. Frågan är hur de lyckas leva ut talangen.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   Theo Walcott / Stevan Jovetic
6.   Mario Balotelli
7.   Neymar
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

 

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Mario Balotelli
Född: 12 augusti, 1990. Palermo, Italien
Position: Anfallare, yttermittfältare, offensiv mittfältare
Lag: Manchester City

 

Det finns få spelare som berör så mycket som Mario Balotelli. Under sina år i fotbollens rampljus har han slagits hej vilt åt alla håll och kanter. Han har svingat och han har missat. Han har bokstavligen haft hela världen emot sig. Inuti den besvärlige tonåringen finns dock en exceptionell fotbollstalang.

 

Sagan om ”Super-Mario” är en brokig och intressant historia. Han föddes 1990 i Palermo av två ghananska immigranter vid namn Thomas och Rose Barwuah. Född med ett tarmproblem var dock lille Marios liv i fara och han tvingades till ett flertal operationer. Vigören förbättrades vid två års ålder, men med de medfödda hälsoproblemen föreslog socialnämnden att han skulle flytta till ett fosterhem. Sagt och gjort, Mario Balotelli flyttade vid tre års ålder in hos Silvio och Francesca Balotelli. Det var här den så uppskrivne problemmakaren på allvar föddes. Ständiga problem med temperamentet ställde han ofta till med problem och han påvisade en hyperaktivitet som vittnade om någon sorts bokstavskombination.

 

Att som svart invandrare växa upp i ett Italien med klara främlingsfientliga drag var ingen dans på rosor för unge Mario. Ändå lyckades han via spel i Lumezzane och ett misslyckat provspel i Barcelona spela till sig ett lånekontrakt i Inter som 16-åring. Lånekontraktet blev en permanent flytt och han började i u17-laget, avancerade via Primavera-laget till en plats i a-truppen. I december 2007 fick han göra debut i en vinstmatch mot Cagliari där han hoppade in som ersättare för David Suazo. Tre dagar senare startade Mario i Coppa Italia och gjorde två mål.

 

Men som vi vid det här laget är mycket väl medvetna om, så är ingenting med Mario Balotelli okomplicerat, även när fotbollen blomstrar. Hans biologiska föräldrar dök plötsligt upp med en exklusiv story i italiensk tv, iklädda Inter-tröjor. De berättade en sorgehistoria om hur de tvingats ge bort sin sjuka son, hur de försökt hålla kontakten men där deras son glidit längre och längre bort från dem. Det hela var mycket gripande och sorgligt. Om det nu inte hade varit så att Mario själv några veckor senare gått ut och sagt att han absolut inte vill ha något med sina biologiska föräldrar att göra, att han inte kunnat förstå hur de kunde överge honom som treåring och anklagade dem för att vara ”glory-hunters”.

 

Ingenting med Mario Balotelli är helt enkelt. Han följde upp sin debutsäsong som resulterade i sju starter och tre mål med 15 framträdanden i startelvan, sju från bänken och åtta mål som facit. Mellan alla mål och fina framträdanden fick han återigen känna på den italienska rasismen från läktarna och hamnade i ett antal kontroverser, framför allt med tränaren José Mourinho. Var han inte i bråk eller utsatt för attacker så kunde han synas iklädd AC Milans tröja.

 

I augusti 2010 lämnade Mario Inter och Italien och flyttade till Manchester City. Men problemen slutade inte här. Bråken fortsatte och vid dags datum pågår spekulationerna för fullt om huruvida Balotelli är på väg att skriva på för Milan.

 

På landslagnivå har han hunnit med att göra mål på Sverige i u12-EM för att bara 15 minuter senare dra på sig ett rött kort. På grund av ett problem med hans nationalitet (han ansågs fortfarande vara en ghanan på grund av den ofullständiga adoptionen) kunde han inte debutera i Gli Azzurri. Första framträdandet kom mot Elfenbenskusten i augusti.

 

Att skriva ett reportage om Mario Balotelli baserat på hans problem visade sig inte vara några bekymmer. Men mitt i alla dessa kontroverser och alla bekymmer så gömmer sig en enorm diamant. Den är ännu oslipad, men lyckas han kyla ner sig själv och hitta en tränare som kan förädla honom kan han bli världens bästa fotbollsspelare i framtiden. Det vore fruktansvärt att se en talang som Mario Balotelli gå förlorad.

Potential:

Han har precis allt som en offensiv spelare ska ha. Han är lång, snabb, stark och med en makalös teknik. Dessutom besitter han kunskapen i frisparkskytte.

 

Fysiskt sett är han ett praktexemplar och det är få spelare som är så byggda för att spela fotboll som Super-Mario är. Med alla dessa kunskaper kombinerade har han allt som krävs för att bli det ultimata offensiva vapnet. Ser man till fysiska förutsättningar är det enbart Cristiano Ronaldo jag kommer att tänka på skulle kunna mäta sig med honom när det gäller naturlig förmåga.

 

Han är en oslipad diamant. Men lyckas han få ihop alla bitar finns det ingenting som kan stoppa Mario Balotelli. Även om hela världen verkar försöka.

 

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   Mario Balotelli
7.   Neymar
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Neymar da Silva Santos Júnior
Född: 6 februari, 1992. Mogi das Cruzes, Brasilien
Position: Anfallare, yttermittfältare
Lag: Santos

 

Jag satt på en pub i centrala Göteborg och laddade upp inför Sverige-Tyskland med att slötitta lite på rivalmötet mellan Brasilien och Argentina. Då ringer plötsligt telefonen och en exalterad kompis vrålar nästan rätt ut, ”vem är nummer elva i Brasilien?!”. Spelaren med tröja nummer 11 hette Neymar, och var 18 år gammal.

 

Han liknas ofta vid Robinho och kallas även i brasiliansk press för ”den nye Robinho”. De har båda gjort sig ett namn i Santos vita tröja och spelstilen är snarlik. Ser man till statistiken ligger Neymar långt före gällande talang. När Robinho lämnade Santos för Real Madrid som 21-åring hade han hunnit med att spela 142 matcher och gjort 60 mål. Neymar är 18, har spelat 104 matcher och gjort hela 54 mål.

 

Nyligen fyllda sjutton gjorde han efter ideliga succéer i ungdomslagen debut för Santos i en match mot Oeste i mars 2009. Veckan efter gjorde han sitt första mål mot Mogi Mirim och allt som allt blev det 33 framträdanden, 14 från start och 10 mål under debutsäsongen. I Campionata Paulista 2010:s slutspel hade han stor show när Santos tog hem mästerskapet och Neymar själv plockade hem priset som turneringens bästa spelare,.

 

Han imponerade väldigt och hans bedrifter gick inte obemärkta. Klubbar världen över ställde sig på kö för att värva den tuppkamsbeprydde brassen. Real Madrid, Juventus, Manchester United, Arsenal, Inter och Chelsea var bland de påstådda intressenterna. Men någon deal gick inte att nå.

 

I den kommande brasilianska säsongen, som pågår från maj till december, fortsatte han på den inslagna vägen. Han presterade på en sådan nivå att ikoner som Romário och Pelé krävde att Dunga skulle viga en plats i sin 23-mannatrupp till fotboll-VM åt det unge stjärnskottet. Dunga satte sig dock på tvären och det blev inget VM för 18-åringen. Men landslagsdebut skulle det bli; under nye förbundskaptenen Mano Menezes i en vänskapsmatch mot USA, och han gjorde mål efter bara 28:a minuter i debuten.

 

Säsongen i stort blev även den en stor succé för Neymar och till slut stannade han på 17 mål under 31 framträdanden.

 

Potential:

Snabb, teknisk och med en näsa för mål. Så skulle man i kortform kunna beskriva Neymars spelstil som fotbollsspelare. Han tycks också ha en förmåga att inte känna någon press, och har trots sin unga ålder imponerat på i stort sett alla scener han kastats ut på.

 

De senaste månaderna har kantats med rykten om var Neymar ska ta vägen. Real Madrid påstod sig ha en överrenskommelse med hans agent, Chelsea lade ett bud som Santos vägrade acceptera, men ryktas vara villiga att öka på den transfersumman ytterligare för att förmå honom att flytta till de brittiska öarna.

 

Samtidigt i Brasilien försöker man med näbbar och klor att hålla kvar sin guldklimp i den inhemska fotbollen. Pelé och Robinho gör ständiga uttalanden i frågan och under en presskonferens satte Menezes och Mario Zagallo press på Neymar genom att öppet uttala att han borde stanna.

 

Neymar själv verkar dock inte ha fullt lika lätt att bestämma sig över sin framtid. Hans agent Wagner Ribeiro säger att han den ena veckan kan bestämt sig för att stanna i Santos, för att nästa vecka säga ”nu drar vi”. Även om Chelsea är det mest frekventa ryktet i media så verkar huvudpersonen själv i fråga vara mer intresserad av en flytt till Italien och ”La vecchia signora”, alltså Juventus.

 

Om vi åter ska dra parallellen till Robinho, så tror jag Neymar har större chans att lyckas, bättre än vad sin äldre kopia gjort. Jag var övertygad om att Robinho också skulle lyckas, han hade precis all talang som krävdes för det, men han hade aldrig mentaliteten för att bli världens bästa spelare. Han tog förhastade beslut, tjurade och fick helt enkelt aldrig utlopp för all potential han besatt. Ser man det ur det perspektivet tycker jag Neymar verkar vara en mer eftertänksam man. Han har ingen brådska ut i Europa, och det faktum att han ännu är kvar i Brasilien ser hela ligan som en vändpunkt för den inhemska fotbollen. Skulle han gå till exempelvis Chelsea i januari eller i sommar ställs det helt plötsligt helt andra krav på honom. Jag tror hans späda kropp skulle få stora problem mot tunga Premier League-försvarare och att han helt enkelt skulle gå på samma mina som nästan alla brassar i England gjort.

 

Stanna i Brasilien, bygg på lite muskler och fortsätt utvecklas. Då kan han vara världens bästa om några år.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   Neymar
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Jack Andrew G. Wilshere
Född: 1 januari, 1992. Stevenage, England
Position: Mittfältare
Lag: Arsenal

 

Han kallas för den näste Paul Scholes. Med tanke på hur han varvar fint passningsspel med stundtals brutala tacklingar är kopplingen till Manchester Uniteds rödhåriga veteran inte svår att göra. Jack Wilshere är dock bara hälften så gammal som spelaren han jämförs med och allt tyder på att han har potentialen att bli lika bra.

 

Som nioåring började unge Jack spela fotboll i Arsenals ungdomsakademi. Precis som de flesta andra på den här listan steg han snabbt i rankorna och vid 15 års ålder var han lagkapten för u16-laget. Han avancerade, via några matcher i u18-laget, till att debutera för reservlaget i februari 2008. Mötet mot Reading slutade 1-1. Wilshere gjordes Arsenals enda mål.

 

Inför säsongen 2008-09 fick han chansen i träningsmatcherna. Första a-lagsmatchen gjorde han som ersättare för Henri Lansbury i en match mot Barnet. Han måste gjort ett intryck, för när truppen skulle offentliggöras var en tröja med nummer 19 upptryckt med namnet Wilshere ovanför. Den riktiga debuten skulle inte låta dröja på sig speciellt länge och i september fick han några minuter på sig som ersättare för Robin van Persie i en match mot Blackburn.

 

Han var då 16 år och 256 dagar gammal och de facto den yngste spelaren att göra ligadebut iklädd Arsenals tröja. Den tidigare rekordinnehavaren hette Francesc Fábregas.

 

Någon jättesuccé á la Fábregas blev det dock inte och speltiden var minimerad till Ligacupen. 2009/10 blev han utlånad till Bolton Wandarers. Väl där ökade speltiden markant och han hann med 13 starter under de 14 matcher han var där och gjorde bland annat en riktigt bra match i 2-1-segern mot West Ham, där han bidrog med ett mål och blev utsedd till matchens främste aktör.

 

Sommaren 2010 fick Jack Wilshere även den stora äran att debutera för det engelska landslaget. Vid 18 års ålder i vänskapsmatchen mot Ungern. Han är numera den tionde yngsta debutanten i engelsk landslagsfotboll.

 

Sedan återkomsten till Arsenal har han verkligen fått Wengérs förtroende och slagit sig in i laget på allvar. 12 starter och två inhopp har det blivit så här långt och han har imponerat stort. Senast fick han chansen från start i stormatchen mot Manchester United. Trots att det blev förlust och att han själv blev utbytt i den 63:e minuten gjorde han inte bort sig på något sätt.

 

Jack Wilshere är 18 år gammal, ordinarie i ett av världens bästa fotbollslag och har redan debuterat för det engelska landslaget. Han verkar gå en god framtid till mötes.

 

Potential:

Som spelare är Jack Wilshere väldigt månsidig. Han kan spela på de flesta positioner på mittfältet och jämförelsen mellan Paul Scholes är inte alls tagen ur det blå.

 

Det är en liten man (1.73) vi har att göra med, men på fotbollsplanen uppträder han med aggressivitet och är förvånansvärt tung i närkampsspelet för sin storlek. Han symboliserar på något sätt den kommande utvecklingen som England så desperat strävar efter. Med en spelskicklighet och ett lugn i passningsspelet tar han rollen på Arsenals mittfält som en inhemsk spelare inte tidigare kunnat göra.

 

Men allt är inte bara frid och fröjd med den spelartyp som mångsidige Wilshere kan stoltsera med. Han har, precis som Paul Scholes, en råbarkad och ovårdad sida som ibland får sitt utlopp. Vi såg det i den brutala tacklingen på Nikola Zigic i matchen mot Birmingham som resulterade i en direkt utvisning, och Liam Brady, head of youth development i Arsenal konstaterade att den unge Jack hade en hel del problem med att tygla sitt temperament.

 

Fortsätter han få speltid i Arsenal kan han bli kontinuiteten och aggressiviteten de tidigare saknat.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: David de Gea Quintana
Född: 7 november, 1990. Madrid, Spanien.
Position: Målvakt
Lag: Atletico de Madrid

 

Sommaren 2009 värvade Atletico de Madrid ett av världens största framtidsnamn inom målvaktspositionen. Han var ung, spanjor och hade presterat bra i flera år både på klubb- och landslagsnivå. Problemet var bara att de hade en både bättre och yngre målvakt i de egna leden. Ett par månader in på debutsäsongen var Sergio Asenjo petad, namnet på allas läppar var numera David de Gea.

 

Uppvuxen i Madrid började David de Gea tio år gammal spela fotboll i Atletico Madrid. Han arbetade sig metodiskt igenom ungdomsleden i klubben. 2007 var han med och tog sitt spanska u17-landslag till guldet i u17-EM efter en seger mot England i finalen. Samma år var han även med i u17-VM där han tillsammans med ett talangfullt lag med spelare som Bojan, Fran Merida, Ignacio Camacho och Dani Aquino tog Spanien till final. Väl där blev det efter en mållös match stopp efter en straffläggning där Spanien bommade samtliga och Nigeria fick alla i nät.

 

Efterföljande år tog han plats i Atletico B som huserade i den spanska tredjeligan, Segunda B, där det totalt blev 35 matcher fram till 2009. Sergio Asenjo hade som sagt värvats in från Valladolid och sågs som Spaniens nästa storhet och en blivande efterträdare till Iker Casillas. Han fick dock ingen bländande start i sin nya klubb och gjorde en hel del fatala misstag. När han var ute på landslagsuppdrag fick De Gea första gången chansen i truppen.

 

Men speltiden skulle inte låta vänta på sig. Den 30:e september spelade Atletico en Champions League-match mot Porto när den vikarierande förstamålvakten Roberto tvingades utgå skadad efter 26 minuter. In kom en blott 18-årig, gänglig målvakt med ett pojkaktigt utseende. Han lyckades inte hålla Porto stången och tvingades släppa in två mål från Rolando och Falcao, men David de Gea var nöjd efter matchen och berättade att det var en dröm som gick i uppfylelse.

"It was a dream come true for me to debut with Atlético, especially in a Champions League game.”

 

Matchen efter fick han chansen från start i ligamatchen mot Real Zaragoza. Men den började inte bättre. Vid Atletico-ledning 1-0 gjorde han vad engelsmännen kallar för ”pulling an Almunia”, alltså orsaka en straff. Men han reparerade sitt misstag på allra bästa sätt och lyckades knipa straffen från Marko Babic.

 

När Asenjo återände från sina landslagsäventyr var det dock tillbaka till bänken som gällde. Men det skulle inte bli en långvarig väntan på spel.  När Qique Sanchéz Flores tog över tränarsysslan från Abel Resino och Sergio Asenjo var det ett målvaktsbyte som blev lösningen. Han startade alla utom en av de återstående matcherna och kunde inkassera ett pris som matchens bästa spelare efter att ha hållit nollan mot Athletic Bilbao.

 

Den här säsongen har det inte varit något större snack om posten som förstamålvakt. ”Van der Gea”, som han kallas av lagkamraterna för de uppenbara likheterna med Manchester Uniteds Edwin Van der Sar, är det som vaktar kassen, och han har fortsatt göra det bra.  Trots ett svajigt Atletico Madrid (som vanligt) har de Gea gått bra, bland annat har han två kanoninsatser mot bästa möjliga motstånd, Barcelona och Valencia, i ryggen. I båda matcherna fick han pris som bästa spelare.

 

Pratar man målvaktstalanger och Spanien är det inte längre Sergio Asenjo som kommer på tal. David de Gea är namnet på allas läppar.

 

Potential:

Som målvakt är David de Gea extremt mångsidig. Han är lång (1.92), men är förvånansvärt snabb för sin längd och har reflexer som en katt. Han har dessutom en fallenhet, dels för att rädda bollar som tycks ”omöjliga”, men också för att rädda straffar, vilket han visade redan i sin andra match.

 

Det som gör David de Gea så speciell är dock hans fantastiska koncentrationsförmåga. Han är verkligen närvarande i spelet och lyckas med ett gott självförtroende diktera försvaret på ett sätt som få målvakter runt hans ålder klarar av. Han är dessutom väldigt skicklig i höjdspelet och har inga problem att ta för sig.

 

Jag tror David de Gea kan bli en otroligt bra målvakt. Han verkar ha precis den rätta mentaliteten för att lyckas ta ytterligare kliv i sin karriär. Han är en klok ung man som är otroligt driven och är villig att arbeta hårt för att nå sina mål. Han beskrivs av sina lagkamreter som en ödmjuk, hårt arbetande pojk som alltid har ett leende på läpparna.

 

Sir Alex Ferguson har redan ryktats vara intresserad av ynglingen, och har även skymtats på läktaren i Atleticos match mot Valencia i år, även om det hela tonades ner av De Gea själv som påstod att Ferguson helt enkelt var där för att scouta sina kommande CL-motståndare, Valencia. Konkret intresse eller inte, fortsätter han utvecklingen ser vi snart De Geas namn på en tröja i en klubb av Manchester Uniteds kaliber. Det tvekar jag inte en sekund över.

 

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

 

 

 

 

 

 

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Eden Hazard
Född: 27 januari, 1991. La Louviére, Belgien
Position: Offensiv mittfältare, yttermittfältare
Lag: Lille OSC

 

De belgiska fotbollstalangerna sprids för världen och vittnar om en god framtid. En av de mer uppmärksammade är Eden Hazard, som jagats med blåslampa av storklubbar som Manchester United, Arsenal och Real Madrid under flera års tid. Supertalangen har dock ingen brådska med att lämna sitt Lille.

 

I belgiska La Louviére föddes Eden Hazard in till ett fotbollsgenetiskt paradis med både föräldrarna som professionella fotbollsspelare. Via Royal Stade Brainois och Tubize, två lokala lag tog han sig som 14-åring 2005 till Frankrike och Lille.

 

Som 16-åring fick han chansen att debutera efter ett snabbt avancemang i ungdomsleden. Ett inhopp i den 78:e minuten mot Nancy blev det första vi fick se av Eden Hazard i seniorfotbollen. Det blev ytterligare tre inhopp den säsongen. Det riktiga genombrottet skulle dock komma efterföljande säsong. Under nya managern Rudi Garcia tog han direkt en plats i a-truppen och gjorde ett stort avtryck. Under Garcias vingar växte Hazard från en yngling till ett underbarn. Han gjorde fyra mål under de 30 matcher han spelade den säsongen och imponerade så till den milda grad att han som första utländska spelare kunde inkassera det prestigefyllda Young Player of the Year Award.

 

Kommande sommar skulle vimla av rykten om ”den nya Cristiano Ronaldo” och storklubbarna ställde sig på rad, redo för att öppna upp plånboken och ge belgaren en tröja. Zinedine Zidane sa bland annat att han ”skulle värva Hazard till Real Madrid utan att tveka”. Han blev dock kvar i Lille och byggde på succén ytterligare även under kommande säsong. Han ökade på sin målskörd ytterligare och gjorde fem mål och dessutom åtta assists. Han avgjorde mot Liverpool i Europa League med en vacker frispark, såg sig slagen på målsnöret av Lisandro Lopez i Player of the Year Award men lyckades som första spelare plocka hem Young Player of the Year Award för andra året i rad.

 

Inte bara på klubblagsnivå har Hazard skördat framgångar. 17 år och 316 dagar. Så gammal var han i debutmatchen för belgiska landslaget genom att byta av Wesley Sonck mot Luxemburg. Inhoppen blev till startplatser och numera är Hazard en vital del i det unga Belgien som bara väntar på att explodera. 17 landskamper har det hunnit bli. Och han har inte ens fyllt 20.

 

Även om han nått stora framgångar på kort tid och vid en ung ålder så har han ändå lyckats visa upp något som kan liknas vid lojalitet, ett allt för sällsynt inslag i dagens fotboll. Han har flera gånger haft möjligheten att lämna Lille för någon av storklubbarna på kontinenten, men är fast besluten att stanna och fullfölja sitt kontrakt. För mig är det stort agerande av en liten man. Frågan är bara hur stor den lille kan bli.

Potential:

När man pratar om Eden Hazard halkar man allt som oftast in på jämförelser med Cristiano Ronaldo. Jag kan inte annat än att dra samma paralleller. Han har en vindlande snabbhet, en fin teknik i hög fart och ett bra skott med båda fötter. Det är en väldigt kreativ spelare som är involverad i extremt mycket i anfallsväg.

 

Tyvärr har han också ärvt några av Cristiano Ronaldos lite sämre egenskaper också, vilket innebär att han allt för ofta faller allt för lätt vid minsta tillstymmelse till kontakt. Men det är ingenting som är unikt för Hazard.

 

Redan vid dags datum håller Hazard en väldigt, väldigt hög standard, vilket inte minst visats genom alls storklubbar som visat sitt intresse. Han lär bli kvar i Lille till 2012, men sedan kan han säkerligen välja och vraka i kommande klubbval. Jag tycker det är ett klokt val att inte stressa vidare i karriären allt för tidigt. Han är Lilles bästa spelare och tillåts växa i sin omgivning, han kommer växa ifrån den, men än så länge utvecklas han stadigt.

 

Framtida klubb? Jag tror på Real Madrid. Och jag tror han kommer bli en av sin generations allra mest tongivande spelare.

 

Kombinationen av Thierry och Carina Hazard har skapat en världsstjärna.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Bojan Krkic Peréz
Född: 28 augusti, 1990. Lleida, Spanien
Position: Anfallare
Lag: Barcelona

 

Sonen till en gammal Röda Stjärnan-spelare formligen öste in mål i ungdomslagen. Mer än 800 mål gjorde han under sina sju år i de yngre leden i Barcelona. Nyss fyllda 17 år gjorde han debut i La Liga och förutspåddes en lysande framtid. Sedan dess har tre år förflutit och hypen kring Bojan Krkic Peréz har minst sagt stagnerat. Men talangen finns kvar.

 

Bojan är resultatet av en serbisk fotbollsspelare och en spansk mamma som han älskade djupt. Nästan för djupt. Bojan ses generellt lite som fotbollens variant av en boy-band-stjärna. De unga flickorna utanför Barcelonas träningsanläggning fullkomligt svärmar kring den unge pojken. Och som en pojke, det är just så man ser på Bojan i Spanien. Hans favoritartist är David Bisbal, som beskrivs som något av en spansk Darin och hans älskade mor María Luiza Peréz har gått ut i en intervju tillsammans med sonen och pratade om hur väl hon ammat honom som ung.

 

Man kan se det som att han är härligt bekväm med sig själv och sin tillvaro, men det är Bojans fotbollsmässiga kvaliteter som vi ska utvärdera. Han rusade som sagt genom Barcelonas ungdomslag på ynka sju år, tog sig via en succéartad säsong i Barcelona B till ett proffskontrakt och en debut som nyss firad 17-åring i en ligamatch mot Osasuna.

 

Parallellt med klubblagsframgångarna passade han också på att bli skyttekung i u17-EM 2006 i Luxemburg, trots att han var ett år yngre än de flesta andra. De närmaste åren skulle Bojan befästa sin position som den största talangen landet fått fram på många år, och blev hela Spaniens kelgris. Till EM 2008 blev han uttagen i Luis Arágones spanska trupp, som senare skulle komma att lyfta pokalen, men efter överläggande med sin far tackade han nej på grund av utmattning. Det kan ha varit ett ödesdigert val.

 

Trots att Bojan vid 20 års ålder har spelat nästan 90 matcher för sitt Barcelona så har hans karriär ändå gått lite i stå sedan dess. Han har inte lyckats ta en ordinarie tröja i klubblaget, och samtidigt inte varit nära landslaget igen. I u21-EM 2009 i Sverige var han på förhand utsedd till hela turneringens stora stjärna och spelaren som skulle bringa guld till sitt Spanien. Med facit i hand så blev det inte riktigt så. Spanien var en stor flopp och Bojan var usel turneringen igenom.

 

När hösten kom hade Barcelona dessutom köpt in en lång svensk som fört Bojan ännu längre ut på avbytarbänken. Hösten visade ingen ljusning på horisonten, men sedan, på våren hände något. Zlatan tappade formen och Pep Guardiolas förtroende och Bojan fick chansen. Han visade precis hur bra han kan vara med en tränares självförtroende i ryggen och slog till med åtta mål på elva matcher vid sluttampen av säsongen som slutade med ligaguld för Barcelona.

 

Allt var guld och gröna skogar för Bojan återigen. Men det blev inget fotbolls-VM, och det blev inget VM-guld. Dessutom bestämde Barcelona sig för att hämta in David Villa från Valencia, och Bojans roll var precis som föregående säsong. Där står vi än idag. Han har fått agera inhoppare, men precis som vanligt bitit i det sura äpplet och spelat vidare för klubben han älskar. Hans karriär har gått i stå, men potentialen finns kvar, och han kan fortfarande bli hur stor som helst.

Potential:

När Bojan första gången debuterade för Barcelona satt jag hänförd framför Youtube och kollade på målen från hans ungdomsår. Han var så naturlig. Så hal. Så liten. Han var född målskytt, och han gjorde dem på alla möjliga vis. Han besitter en väldig snabbhet och en funktionell teknik när det gäller att både komma till lägen, och att exekutera dem på allra bästa sätt.

 

Jag har alltid varit väldigt förtjust i Bojan, och alltid varit övertygad om hans talang. Han är valpig, både i sättet och spelstilen, och har vissa stunder haft det ganska tufft som Barcelona-spelare på seniornivå. Men det finns en intressant egenskap hos honom som gör att jag tror han till slut kommer lyckas. Han ger sig verkligen aldrig. Man hör aldrig ett negativt ord från hans mun, ser aldrig en negativ gest när det går honom emot. Han kämpar på, gör sitt och väntar på sin chans.

 

Ingen kan betvivla att han har presterat när han känt sin tränares stöd i ryggen. Jag hoppas att det kommer någon som ger honom det förtroendet snart. Då kan Bojan slå ut i full blom.

 

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew