jnjfootball

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Toni Kroos
Född: 4 januari, 1990. Greifswald, Tyskland
Position: Offensiv mittfältare, yttermittfältare
Lag: Bayern München

 

Talangfulla familjer verkar vara ett genomgående tema i den här julkalendern. Familjen Kroos är inget undantag. Mamma Birgit var en badminton-spelare i världsklass, pappa Roland är tränare i både fotboll och tennis och därtill också lillebror Felix som numera huserar i Werder Bremen efter att ha lämnat Hansa Rostock inför den här säsongen. I talang kan dock ingen av dem mäta sig med Toni.

 

Han har under flera år setts som Tysklands stora framtidshopp, även om han på senare tid fått konkurrens på den posten av lille Mario Götze. Toni Kroos började sin fotbollsbana i hemstaden Greifswald i gamla svenska Pommern, under pappa Rolands ledarskap. Som tolvåring flyttade han vidare till Hansa Rostocks ungdomsakademi innan han ytterligare fyra år senare, 2006, skrev på för Bayern München. Han gjorde direkt avtryck i den tyska storklubben och fick självaste Uli Hoeneß att utpeka honom som Bayern Münchens nästa nummer 10. När det väl var dags för debut hade han inga tankar på att stanna och den 27:e September i 5-0-segern mot Energie Cottbus hoppade han in och serverade Miroslav Klose två ganger om.

 

Parallellt med sina klubblagsframgångar så gav han samtidigt resten av världen chansen att beskåda en stjärna i uppåtgående. Under u17-VM 2007 var Toni Kroos briljant. Iklädd kaptensbindeln spelade han bronset till Tyskland och kammade själv hem Guldbollen som bästa spelare och bronsskon för tredje bästa målskytt med sina fem kassar. Det ska sägas att han dessutom gjorde fyra assist och var klart tongivnde.

 

Tillbaka i klubblaget Bayern München, som med Sebastian Deislers misslyckade karriär trots en makalös talang i färskt minne, ville sakta matcha in deras unge stjärnskott. Jag vet inte om tre starter och nio inhopp vid 17 års ålder är att ta det lugnt för dåvarande manager Ottmar Hitzfeld, men speltid fick i alla fall Kroos och ett mål hann han också göra.

 

Säsongen efter var det Jürgen Klinsman som tog över rodret i München och den försiktiga inställningen angående guldklimpen fortsatte, speltiden blev sparsam och han lånades till slut ut till ligakonkurrenten Bayer Leverkusen. Här kom det stora genombrottet.

 

Kroos anlände till Leverkusen i januari 2009 och under den första säsongen hann han med tio framträdanden och ett mål. Säsongen 2009/10 var det dock han skulle visa upp sitt sanna ansikte för både landslags- och klubblagsledning. Totalt under säsongen gjorde han nio mål och stod för elva assists och blev utsedd till matchens lirare inte mindre än sex gånger. Succén gick inte Joachim Löw obemärkt förbi och i mars 2010 fick han debutera för a-landslaget i träningsmatchen mot Argentina. Han blev även uttagen i det tyska lag som skulle spela till sig ett brons i fotbolls-VM och han fick oväntat mycket speltid. Även om han inte kunde titulera sig själv ordinarie så fick han ändå hoppa in i skarpt läge mot Spanien i semifinalen och även mot Uruguay i bronsmatchen.

 

Även i München kunde man inte låta den nu 20-årige Kroos stå på tillväxt längre och Karl-Heinz Rummenigge förklarade att han kommande säsong skulle spela i sitt Bayern München. Där är vi vid dags datum. Toni Kroos har spelat till sig en ordinarie tröja i ett gravt underpresterande Bayern München och har startat så gott som alla matcher den här säsongen.

Potential:

Redan för flera år sedan förutspåddes Toni Kroos talang, och även om vi inte sett någon explosionsartad utveckling så går det ändå sakta men säkert framåt för den nu 20-årige tysken.

 

Han är en offensivt mångsidig spelare. Han är snabb, bra tekniskt sätt, duktig på att utmana och en fin lagspelare. Dessutom är han begåvad med en väldigt bra skotteknik och han får ofta en bra träff på bollen även vid trängda lägen vilket gör honom till ett riktigt bra vapen i lägen från distans, vilket han visat genom ett flertal ml från utanför straffområdet, bland annat efter hörnor.

 

Just nu är vi inne i ett intressant skede i Kroos karriär, där han måste prestera i sin hemmavarande klubb som ordinarie. Så här långt in på hösten och vintern är det inte riktigt rättvist att bedöma honom, med tanke på hur kapitalt laget underpresterat kollektivt för tillfället. Även på landslagsnivå går vi en intressant framtid till mötes där många unga spelare kommit fram på de offensiva platserna på mittfältet. Just nu återfinns Özil, Podolski och Müller på dessa åtråvärda platser, samtidigt som skickliga spelare som Götze, Grosskreutz, Holtby, Marin och Shürrle knackar på dörren. Benhård konkurrens minst sagt och det ska bli väldigt spännande att se hur den framtida förbundskaptenen agerar när alla dessa spelare börjar komma upp sig än mer i karriären.

 

Kroos tillhör huvudfavoriterna till en viktig landslagsplats i den närmaste framtiden.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Rafael Pereira da Silva
Född: 9 juli, 1990. Petrópolis, Brasilien
Position: Högerback
Lag: Manchester United

 

När två krullhåriga bröder studsade in på Carrington var det bara Fábios vigselring som lät sir Alex Ferguson skilja dem åt. Tre år senare har den Fábio dragits med skadeproblem och inte lyckats etablera sig som vänsterback, samtidigt som Rafael genomgått stora framsteg på sin högerbacksplats.

 

De båda bröderna växte upp i Petrópolis, en förort till Rio de Janiero. Som femåringar började de sin fotbollskarriär genom five-a-side-spel på stadens gator, där de lyckades fånga viktiga åskådares intresse. Fluminenses representanter blev imponerade så till den milda grad att de erbjöd spel i klubben för tvillingarna. Vid elva års ålder flyttade de in i klubbens träningscenter i Xerém.

 

Karriären i Fluminenses ungdomslag fortgick smidigt för de två talangfulla bröderna. Under en ungdomsturnering i Hong Kong 2005 var det återigen dags att imponera på de ditresta scouterna. Manchester Uniteds chefsscout Les Kershaw var den som upptäckte brödernas talang och förde nyheterna om Fluminenses guldklimpar vidare till sir Alex Ferguson. Man United var dock inte ensamma om intresset. Arsenal kom med ett konkret erbjudande och även Real Madrid visade intresse. Då satte dock mamma Da Silva ner foten och talade om för sina tvillingar att de minsann skulle visa lite respekt och lojalitet för klubben som upptäckt och fostrat dem.

 

Ett klubbyte skulle det dock bli, men det dröjde till 2007 innan kontrakten skrevs med Manchester United. På grund av regler för brasilianska fotbollsspelare så tilläts de inte debutera för Man United förrän de fyllt 18. Vid det här laget pratades det mycket om de nya bröderna och spekulationerna om deras potential pågick utan att någon egentligen sett dem spela. Fábio var dock den som omskrevs som den lite mer talangfulle av de två och en bättre offensiv spelare.

 

Väl i Manchester Uniteds röda tröja kom dock det mesta snacket att handla om Rafael. När Fábio hade skadeproblem fick Rafael debutera i en vänskapsmatch mot Peterborough i augusti 2008. På den vägen fortsatte det. Iklädd tröja nummer 21 debuterade han i tävlingssammanhang genom ett inhopp mot Newcastle. Första starten fick han göra mot Middlesbrough i ligacupen.

 

Med en offensivlusta, snabbhet och ett mod tog han direkt för sig så fort speltid gavs och han började sätta press på konkurrenterna Wes Brown, John O’Shea och Gary Neville. Han startade mot Ålborg i Champions League och gjorde genom ett sent inhopp i förlustmatchen mot Arsenal sitt första mål för klubben, en kraftfull volley. Säsongen rundade han sedan av med en nominering till PFA Young Player of the Year-award, där han fick se sig besegrad av Aston Villas Ashley Young.

 

Efterföljande säsong fortsatte i samma spår. Man United fortsatte rotera friskt på sina fyra tillgängliga högerbackar, och även om han fick en hel del speltid så var den ändå begränsad. Fram till säsong 2010-11. Rotationssystemet fortsätter visserligen även här, det kommer det alltid göra i viss mån. Men Rafael har allt mer utkristalliserats som den bäste högerbacken i truppen.

 

Sommaren 2010 fick han också chansen i landslaget när Mano Menezes kallade upp honom till truppen mot USA. Själv är Rafael dock realistisk om sina chanser att konkurrera ut Maicon och Dani Alves, som anses tillhöra världens bästa ytterbackar, och ser dem snarare som inspirationskällor snarare än rivaler, även om han på sikt har siktet inställt på att ta platsen.

 

Att som 20-åring spelat nära 50-talet matcher för en storklubb som Manchester United, det är det inte många som har. Sir Alex har uttryckt sin tillit till den unge högerbacken, något som också speglas i den växande speltid han tilldelas. Efter debuten mot Peterborough fick han beröm som inte många kan inkassera från den rödnäsade skotten: "It was a real eye opener for us. He hadn't played for a year but he's played a full 90 minutes today. You know what football is like. Sometimes it turns up some star, a little nugget maybe. On the evidence of tonight I think we've got a good player here."

 

Rafael är en guldklimp. Han behöver bara putsas till lite.

Potential:

Rafael har en spelstil som kan få hjärtat att åka upp i halsgropen på både egna supportrarna och motståndarnas. Han är rivig, snabb och vågad i sitt spelsätt och sätter gärna fart utmed sin högerkant i offensiva bestyr som inte alltid har den största tanken bakom. Hans största kvaliteter finns i offensiven, han är snabb, teknisk och kan komma med korta, kvicka steg ta sig förbi de flesta motståndarna han kan tänkas möta på kanten. Han har dessutom en inläggsfot som inte helt sällan serverat medspelarna till bra avslutslägen.

 

Lika bra som han är i offensiven, lika dålig kan han även vara i försvarsspelet. Han har en oortodox spelstil när det kommer till defensiven och försöker ofta göra brytningar mer på improvisation än på rutin. Hans positionsspel var även det under all kritik när han först kom till United, något som dock föll i glömska på grund av de offensiva kvaliteterna.

 

Det är dock någonting som han verkligen har arbetat på, han har tagit hjälp av sina mer rutinerade lagkamrater där framför allt Gary Neville fungerat som lite av en mentor. Och förbättrats har han verkligen gjort. Han har fortfarande en hel del att jobba på, men det känns betydligt tryggare med Rafael som högerback än det gjorde för två år sedan. Och man ska komma ihåg, han är den enda som fått stopp på pendeltåget från Wales, Gareth Bale, den här säsongen. Det förtjänar ett pris, enbart det.

 

Det kan låta aningen negativt när man pratar om Rafaels svagheter. Men med de framsteg han tagit så här långt så ska det bli ytterst intressant att se hur bra han kan bli när den europeiska försvarsstilen förefaller sig naturlig för honom. Jag tycker han är den bästa högerbacken i Manchester United, och jag tycker att sir Alex ska fortsätta visa sin tillit och spela honom i matcher som verkligen gäller.

 

Man ska komma ihåg att Rafael faktiskt bara är 20 år gammal. Han säger själv att han inte kommer vara som allra bäst förrän om kanske sju år. Det finns mycket att arbeta på, och han är villig att göra det. Han är en storback i stundande.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Philippe Coutinho Correia
Född: 12 juni, 1992. Rio de Janeiro, Brasilien
Position: Offensiv mittfältare
Lag: Internazionale

 

Den lille brassen skulle lika gärna kunnat vara den tredje borttappade Da Silva-brodern med Fábio och Rafael. Det är han inte. Men Philippe Coutinho är jäkligt bra för det.

 

Redan som 16-åring skrev han 2008 på för Inter, sedan Real Madrid misslyckats med att lura över den krullhåriga brassen genom att erbjuda hans far ett arbete. Han fick dock inte spela i Serie A förrän han fyllt 18, enligt brasilianska regler, och lånades i stället ut för spel i sin forna klubb Vasco da Gama. För den europeiska publiken var det dock inte förrän första ligamatchen mot Bologna som Coutinho, efter en imponerande försäsong fick visa upp sig på allvar. Efter några matcher som inhoppare spelade han till sig en starttröja och han har fortsatt att imponera.

 

Hans spelstil är ytterst lik Mario Götze. Han är en centimeter längre, men är precis som den jämnårige tysken (Coutinho är nio dagar äldre) är han snabb som vinden, tvåfotad och väldigt skicklig i utmaningsspelet. Han har en fin spelförmåga och en talang för att involvera sig själv i det kreativa spelet genom sin fallenhet att hitta ytan mellan motståndarnas backlinje och mittfält.

 

Han har inte ens spelat en halv säsong i Inter, men i Brasilien är han desto mer välkänd och förbundskapten Mano Menezes lät honom i höstas debutera för a-landslaget när han fick starta till vänster på mittfältet i 3-0-segern mot Irak. Även innan har han iklädd Brasiliens gulblåa ställ gjort sig ett namn, framför allt genom avgörande insatser i det u17-landslag som 2009 vann Sydamerikanska mästerskapen.

 

Hans tränare i Inter, Rafael Benitez har sagt att han är Inters framtid. Philippe Coutinho har knappt varit i Italien i ett halvår, han är inte fullt acklimatiserad men har ändå hunnit göra intryck. Vägen ligger öppen för den krullhårige brassen.

Potential:

Man har inte tillåtits se allt för myket av Philippe Coutinho. Det kommer bli desto mer av den varan i framtiden. Även om jag är säker på att han har mycket kvar att både ge och bevisa, ändå har jag blivit imponerad av de små smakprov vi bjudits på under hösten. Jag gillar hans sätt att aktivera sig själv i spelet, han söker ofta boll och får den ofta i farliga lägen. Även om han kanske inte alltid haft turen på sin sida ligger han ändå bakom mycket i offensiven och är alltid ett hot med sin snabbhet, teknik och kreativitet.

 

Jag tycker Philippe Coutinho är en av fotbollseuropas allra intressantaste talanger för tillfället. Just för att han inte är speciellt kartlagd. Man har hört en del om hans talang, men ändå inte bevittnat den med egna ögon. Han har gjort det bra så här långt. Får han det att stämma kan det vara en ny Kaká vi ser i uppåtgående.

 

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Mario Götze
Född: 3 juni, 1992. Erkelenz, Tyskland
Position: Offensiv mittfältare
Lag: Borussia Dortmund

 

Han har vunnit Fritz Walter-trophy de senaste två åren och är vida ansedd som den största fotbollstalangen som Tyskland fått fram på många årtionden. Det är tungt beröm för en spelare som nyss fyllt 18. Mario Götze verkar inte ha några planer på att inte infria förväntningarna.

 

Sommarpojken från de bördiga områden kring staden Erkelenz har trots den plötsliga framgång som han utsatts för sedan han första gången debuterade för Dortmund som 17-åring mot Mainz i Bundesliga, hållit sig lugn. Han är en jordnära person som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar tillsammans med sina inte helt talanglösa bröder. Lillebror Felix håller till i Dortmunds ungdomslag och storebror Fabian lämnade precis samma akademi för spel i Mainz andralag. Pojken med mest talang, det är dock utan tvekan Mario.

 

Han är en otroligt mångsidig, offensiv spelare. Han må vara kort med sina 1.71 cm, men det väger han utan tvekan upp med en svindlande, internationell snabbhet som han kombinerar med en en fantastisk spelförståelse, fin bollkontroll och en väldigt bra teknik. Att han dessutom är lika bra med båda fötterna gör honom än mer svårläst. Man kan säga att Mario Götze har alla delar en offensiv spelare behövs för att lyckas.

 

Han formligen rusade genom Dortmunds ungdomslag, likaså i landslagskarriären där han sedan 2007 gått från u15- till a-landslaget. Jag har aldrig hört ett dåligt ord om den unge tysken, överallt dit han kommit har han lämnat med idel lovord. Matthias Sammer, den forne storspelaren och numera tekniske direktören för landslaget höll inte igen: “He is one of the biggest talents that we have ever had. He is an extraordinary player, has good quickness, is enormously creative and has tremendously technical skills.”. Han verkar även göra intryck snabbt, bade Jürgen Klopp och Joachim “Jogi” Löw blev kvickt så imponerade att de lät speedkulan från Erkelenz göra debut tidigt i bade Dortmund och landslaget. Det senare fick han göra genom ett inhopp i den 78:e minuten i träningsmatchen mot Sverige.

 

Beröm har östs över Mario Götze, men allt verkar så här lång vara väl befogad. Han kan vara den största talang Tyskland fått fram på flera årtionden. Frågan är hur länge han stannar i Dortmund?

Potential:

Det är ingen vanlig pojke vi pratar om. Förutom att han har en gudabenådad talang för att spela fotboll så är han även hans beteende utanför planen exemplariskt för en ung man som ska lyckas som fotbollsspelare. Lars Ricken, som borde veta mer om hur livet som ung spelare med framgångsord spridda omkring sig och en ljus framtid i blickfånget går till, säger att han inte alls är orolig för hur Mario Götze ska klara sig. Det är det som jag tycker är Götzes allra största kvaliteter. Hans karaktär. Han är mer än en fantastisk fotbollstalang, han är en ung man som är trygg i sig själv och sin tillvaro, och det är just därför han kommer lyckas.

 

Lille Mario Götze kan bli vansinnigt stor.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Lewis Harry Holtby
Född: 18 september, 1990. Erkelenz, Tyskland
Position: Offensiv mittfältare
Lag: Schalke 04 (Utlånad till Mainz 05)

 

Det finns få spelare som lyckas få mig bli betuttad vid första anblicken. Första gången jag såg Lewis Holtby var jag dock upp över öronen förälskad. Det är en speciell känsla att se den nyblivne tyske landslagsmannen spela fotboll. Han är kvick som en vessla, har ett tillslag på bollen som hade gjort gudarna avundsjuka, en naturlig blick för spelet och en löpvillighet som sprudlar av ungdomlig entusiasm. Det formligen lyser omkring om Lewis Holtby.

 

Hans far Chris var en brittisk soldat som var stationerad vid en militärbas i Mönchengladbach när han förälskade sig i en tysk flicka vid namn Heidi och fick en liten Lewis som resultat. Redan som fyraåring började han spela för Sparta Gerderath som han lämnade vid elva års ålder för Borussia Mönchengladbach. Där var man dock inte helt övertygade om Holtbys storhet som fotbollsspelare och ansåg honom både för liten och för långsam. Istället flyttade en fjortonårig Holtby till Alemannia Aachen. Efter ett par säsonger i såväl ungomslag som seniorlag för Alemannia Aachen var det återigen dags att vända blicken annorstädes och ett fyraårskontrakt skrevs med tyngdviktarna Schalke 04. Han blev direkt utlånad till Bochum, där han fortsatte utvecklas under Heiko Herrlichs inflytande. Holtby har själv pratat om Herrlichs inblandning i hans utveckling och hur mycket det betytt för hans självförtroende.

 

Återkomsten till Schalke i maj 2010 innebar ytterligare tvära kast för den nu 19-årige unge mannen med tudelad nationalitet och han lånades återigen ut, denna gång till Mainz 05. Här exploderade det bara. Unga Mainz under Thomas Tuchels ledning chockade hela fotbollsvärlden genom en sagolik inledning på säsongen och de klarast lysande stjärnorna var Lewis Holtby, André Shürrle och Adam Szalai. När de inte lekte rockstjärnor under namnet Mainzer Bruchweg-boys så fortsatte de spela hem segrar genom ungdomlig entusiasm och sin powerfotboll. Även om Mainz vid detta dokuments skrivning har tappat sin ledning i Bundesliga till suveränen Dortmund så är en andraplats otroligt meriterande.

 

Och samtidigt som Mainz skördat framgångar har Lewis Holtby fortsatt prestera en fotboll som få trodde honom kapabel till. På elva matcher har han stått för tre mål, fem assists och tre utmärkelser som matchens lirare. I Mainz 4-2-seger mot Hoffenheim satt förbundskapten Joachim ”Jogi” Löw på läktaren och var så nöjd med vad han såg att han utbrast: ” Holtby's assist for the first goal of the game was worth the price of admission alone”. Det var inte bara tomma ord från den stilige förbundskaptenen och i efterföljande landskamp mot Sverige i Göteborg var det en blond kille med tröja nummer åtta som spelade från start bakom Mario Gomez på topp.

 

När Schalke budade ut Holtby till alla intresserade låntagare trodde få att han skulle göra någon större karriär. Idag ber Schalkes fans om att lånetiden hos Mainz ska ta slut så de kan interagera Lewis Holtby i sitt gravt underpresterande lag. Han kan vara precis vad de behöver.

Potential:

Det är en speciell känsla att se Lewis Holtby spela fotboll. Han lyser av lekfullhet och hans spelstil är på något sätt eggande för vad han kan uträtta i en än bättre miljö än den i Mainz. Fast frågan är om det egentligen finns en miljö som är bättre för Holtby än den i Mainz. Han har fått en roll som är skräddarsydd för honom, laget spelar med en ungdomlig entusiasm och han verkar trivas både på och utanför planen med ungtupparna och Thomas Tuchel vid rodret.

 

Som spelare är Lewis Holtby inte bara snabbare än de flesta, han har en väldigt fin teknik och ett nära tillslag på bollen som gör honom väldigt skicklig 1-mot-1. Han har dessutom en fallenhet och en spelförståelse för att leta upp dessa situationer och utnyttja dem till sin fördel. Han ligger bakom mycket i anfallsväg och är väldigt kreativ, både när det gäller att skapa chanser för andra och för sig själv. Att släppa Holtby utan uppsikt utanför straffområdet är ett ödesdigert misstag. Han är livsfarlig. Han har en finfin känsla i sin vänsterfot och är även ett rejält hot från distans, men vad som är anmärkningsvärt är att han för en vänsterfotad spelare har han en ovanligt bra högerfot.

 

Jag är väldigt förtjust i Lewis Holtby och han har visat under hösten att han verkligen har potentialen att bli något riktigt stort. Han har ingen lätt position att utmana om i landslaget med spelare som Özil och Müller i vägen, men hans anpassningsförmåga gör att jag verkligen tror han kan bidra på sikt. Jag tror på Lewis Holtby. Och jag brukar inte ha fel när det gäller spelares potential.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Simon Thorup Kjaer
Född: 26 mars, 1989. Horsens, Danmark
Position: Mittback
Lag: Wolfsburg

 

När La Gazetta dello Sport 2009 skulle utnämna de bästa u21-spelarna i Italien föregående säsong så fanns det ett namn som för den mindre initierade fotbollspubliken var överraskande. Placerad tvåa, enbart efter Alexandre Pato och före spelare som Stevan Jovetic och Mario Balotelli fann vi en hårfager dansk. Simon Kjaer är hans namn.

 

Simon Kjaers fotbollskarrär inleddes i Lund IF, ett litet lag nära Horsens där han växte upp. Som 13-åring lämnade han sedan sin moderklubb för att fortsätta sin utveckling i FC Midtjylland. Två år senare deltog han i en fransk ungdomsturnering och imponerade så i den milda grad att han ådrog sig intresse från Lille, ett bud som dock nobbades av Midtjylland. Under tiden i Danmark passade Kjaer på att 2007 sopa hem priset som största talangen under 19 år, innan han återigen packade sina väskor och drog sig mot Italien och Palermo i juli 2008.

 

Avtrycket lät inte vänta på sig. Han fick göra debut genom att hoppa in i halvtid mot Fiorentina, och även om det blev en klar förlust med 3-1 så var det ideliga hyllningar för den unge dansken. På den vägen fortsatte det, Kjaer tog en ordinarie plats och det blev till slut 27 framträdanden i den rosa tröjan och tre mål under säsongen 2008/09. Även efterföljande säsong fortsatte succén när han formade ett svårpenetrerat mittbackslås med Cesare Bovo

 

Vid det här laget hade Simon Kjaers karriär gått spikrakt uppåt, något som också speglades i de klubbar som ställde sig på kö för hans namnteckning. Manchester United, Tottenham, Manchester City, Arsenal och Liverpool rapporterades flitigt vara intresserade. Men den blonde mittbacken hade andra planer och efter en övergång på €12 miljoner hamnade Kjaer till slut i Tyskland och Wolfsburg.

 

Parallellt med klubblagsframgångarna gjorde han också vidare framsteg på landslagsnivå. Efter att snabbt ha avancerat från u18-landslaget till en kaptenspost i u19-landslaget som 17-åring fullkomligt rusade han genom både u20- och u21-landslaget och tog på allvar plats i Morten Olsens lag som en möjlig ersättare till nyligen pensionerade Martin Laursen. Han tog chansen och spelade bort Per Krøldrup från platsen bredvid Daniel Agger i mittlåset. I sommarens VM spelade han två matcher, var avstängd i den tredje och kunde inkassera mycket gott beröm.

 

Efter ytterligare en succéartad säsong så var förväntningarna höga på honom i Wolfsburg. Omställningen blev inte smärtfri och Kjaer hade en tung inledning i sin nya klubb med en del fatala misstag. Det ska sägas att hela Wolfsburg har inlett säsongen förvånansvärt tungt och inte alls varit den titelutmanare man från början trott, vilket speglat sig även i Kjaers prestationer.

 

Simon Kjaer är 21 år gammal och möter nu karriärens kanske första ordentliga motgång. Han kommer ta sig ur den, ingen tvekan om det, och frågan är bara hur pass mycket den hårfagre dansken kan fortsätta utvecklas.

 

Potential:

Hans mognad slog mig redan under den tidiga tiden i Palermo. Han är en väldigt fysisk mittback som med sina 189 centimeter och 84 kilo är en spelare som är svår att rubba i såväl nickdueller som i tacklingsspelet. Överhuvudtaget så omsvärmas hans försvarsspel av en väldig rutin, trots sin unga ålder. Han för sig väl på planen och behärskar sitt positionsspel med ackuratess.

 

Hans största svagheter ligger väl i spelet med boll, även om han absolut är duglig, vilket han visat exempelvis genom en millimiterprecis framspelning till Nicklas Bendtners mål mot Kamerun. Det jag menar är att han är en fysisk och atletisk mittback, snarare än en spelförande. Med sin storlek och relativa snabbhet kombinerat med en fin positionsförståelse är han en svårpasserad koloss i såväl landslag som klubblag.

 

Hur bra kan han bli då? När man talar om Simon Kjaer så hyllar man ofta hans karaktär och mentalitet. Han möter just nu sin karriärs kanske första motgång och det är verkligen ett stålbad för den unge dansken att se hur han tar sig ur det hela. Mognadsmässigt förvånas jag ofta över långt kommen han är, trots sin unga ålder. Mittbackar brukar vara ett släkte som tenderar att blomma ut lite senare och det finns ingenting som talar för att Kjaer inte ska utvecklas än mer. Jag är dock skeptisk till hans val av Wolfsburg som nästa pinnhål på karriärstegen. Jag hade hellre sett honom dominera luftrummet i en vit tröja på White Hart Lane.

 

Oavsett klubbval så ser jag en stor potential i Simon Kjaer. Han är bara 21 år gammal och spelar på en position där spelare inte brukar ha sin karriärtopp förrän vid 26-27. Lyckas han ta sig själv och Wolfsburg ur denna svårighet så ligger hela världen framför hans fötter. Den blonde dansken vid namn Simon Kjaer kan bli en av de allra bästa.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

 

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Holger Badstuber
Född: 13 mars, 1989. Memmingen, Tyskland
Position: Mittback, vänsterback
Lag: Bayern München

 

Den 13 maj 2009 spelade han defensiv mittfältare mot Wacker Burghausen i Bundesliga 3. Drygt ett år senare har han hunnit med att vinna Bundesliga, ta hem DFB-Pokal, spela final i Champions League och spela i ett fotbolls-VM. Det har gått fort för Holger Badstuber.

 

Som ungdom var Holger Badstuber en kringflackande spelare. Han inledde sin karriär som femåring i TSV Rot, en klubb han sedan lämnade sex år senare för spel i Stuttgart. Där blev det emellertid bara två säsonger innan flyttlasset gick mot en av Tysklands allra äldsta klubbar, SSV Ulm 1846. Inte heller i Badem-Württemberg blev han särskilt långvarig och inför säsongen 2006/07 var det Bayern München som blev ny klubbadress.

 

Väl i Bayern München hamnade han direkt under Hermann Gerlands beskydd i andralaget. Holger Badstuber är en försvarspelare, han trivs allra bäst som mittback, men är en anpassningsbar ung man som fungerar lika bra till vänster i backlinjen. Gerland hade dock andra tankar om den unge tysken från Memmingen. Han fick ta en plats som defensivt ankare på mitten med motiveringen att han skulle få en bättre spelförståelse och lära sig spela med mer press på sig. Idag är Badstuber tacksam för Gerlands tilltag, och tackar honom mycket för att han blivit den spelare han är idag.

 

Under u21-EM i Sverige 2009, när Tysklands ungtuppar dansade för en sommar och plockade hem guldet, då satt Holger Badstuber hemma i tv-soffan. Han ansågs vara för dålig för att vara med i truppen. Sedan dess har det gått fort. Han fick starta i den första ligamatchen mot Hoffenheim har sedan dess gått från klarhet till klarhet. Han fick genast Louis van Gaals förtroende och startade alla matcher utom en i Bundesliga och gjorde ett mål, en mäktig frispark mot Borussia Mönchengladbach. Han var bidragande till segern i DFB-pokal och missade endast returen mot Manchester United, på grund av avstängning, i Bayerns Münchens avancemang i Champions League, där Inter till slut blev övermäktiga i finalen.

 

Men utvecklingen var inte över bara för att klubblagssäsongen tog slut. Han fick göra sin debut för tyska nationalmannschaft genom ett inhopp i den 71:a minuten i 3-0-segern mot Ungern. I det efterföljande genrepet inför VM fick han starta mot Bosnien/Hercegovina. När Joachim ”Jogi” Löw sedan kallade upp sin trupp inför VM i Sydafrika fanns det två skrällar bland de många väletablerade namnen. Den ena var Dennis Aogo från Hamburg, den andra var spelaren som ett år inte tog plats i U21-landslaget. Även om uttagningen sågs som en ”kom-med-och-lär-plats” så visade Jogi Löw att så var minsann inte fallet. Även om han inte var direkt inblandad i Tysklands VM-succé så fick den nyblivne landslagsmannen starta premiären mot Australien och den efterföljande matchen mot Serbien.

 

Även efterföljande säsong har Badstuber fortsatt imponera och permanent skrivit sitt namn på en plats i försvarslinjen i ett dåligt presterande Bayern München, även om skador har hållit honom borta från spel de senaste matcherna. Även i det tyska landslaget har han efter imponerande insatser mot såväl Belgien som Azerbaijan växt i rollen som en ordentlig utmanare mot Arne Friedrich och Per Mertesacker om en startplats.

 

Det har gått fort för Holger Badstuber: och han visar inga tecken på att sakta ner.

 

Potential:

Holger Badstuber är en modern försvarsspelare som är väldigt anpassningsbar och har kvaliteter att bidra även i anfallsspelet i och med offensiva löpningar och en fin vänsterfot.  Han är skicklig i höjdspelet men är ändå trots sin längd förvånansvärt snabb och följsam i spelet längs backen.

 

Badstuber har Hermann Gerland att tacka för mycket, bland annat den kyla och trygghet han visar upp vid innehav av bollen, vilket gör honom nyttig som spelaförande försvarsspelare, även om jag ibland tycker han kan prova sig på lite väl svåra alternativ i det långa spelet.

 

Det som är allra mest fascinerande med Holger Badstuber är hur snabbt han har stormat fram på egentligen alla fronter, både nationellt och internationellt. Dilemmat med denna snabba utveckling är dock att det inte blir helt lätt att förutspå hur bra han egentligen kan bli. Kommer raketutvecklingen fortsätta? Det är det ingen som vet. Men en sak kan vi i alla fall med största säkerhet säga, Holger Badstuber är nog ganska tillfreds med de senaste 18 månaderna av hans liv.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Sven Bender
Född: 27 april, 1989. Rosenheim, Tyskland
Position: Defensiv mittfältare
Lag: Borussia Dortmund

 

När lagkapten Sebastian Kehls ljumskar vittnade om att speltiden även denna säsong skulle bli ytterst begränsad trodde många att Dortmund inte hade något att hämta i Bundesliga. Ett par månader senare leder man ligan överlägset, sju poäng före Mainz och spelmässigt hyllas laget av precis alla. Kehls ersättare? En 21-åring från München.

 

Sven Bender växte upp tillsammans med sin tvillingbror Lars i den bavariska staden Rosenheim i Västtyskland. De båda bröderna är närmast identiska och har också trampat vidare i samma fotspår i karriären. De har alltid spelat i samma lag, de spelar båda centralt på mittfältet och har nästan samma spelstil. De utgjorde hjärtat i det tyska landslag som vann u19-EM 2007/08 och placerade sig båda på pallplats i utmärkelsen Walter Fritz-trophy. Lars tog guldet och Sven bronset samtidigt som Werder Bremens speedkula Marko Marin klämde sig in mellan tvillingarna. Ända till 2009 hade de spelat och vandrat tillsammans i livet, hand i hand. Men sen hände det något.

 

Kanske berodde det på att de aldrig uppskattades som individer, utan alltid sågs som ”The Benders”. Men samma säsong blev det dags för de båda bröderna att lämna 1860 München och gå skilda vägar. Lars flyttade till Bayer Leverkusen och Sven styrde flyttlasset mot Dortmund. Först vid ankomsten togs Sven emot med lite skeptiska blickar och ansågs vara en lite för begränsad spelare. Nu, snart en och en halv säsong senare är tvivlen som bortblåsta.

 

Dortmund har överraskat stort i Bundesliga och har så här långt in på säsongen varit överlägsna. Mycket av hyllningarna går till den starka offensiven där Nuri Sahin, Lucas Barrios, Shinji Kagawa (Julkalendern del 2) lyfts till skyarna – med rätta, då man varit fantastiska och är bäst i Bundesliga med 35 mål på 14 matcher. Men inte fullt lika ofta kommer försvarsspelet på tal, ändå har man defensivt varit minst lika bra med endast nio insläppta mål. Det är här vår unge Bender kommer in i bilden.

 

Även om det i slutändan alltid kommer vara Nuri Sahin eller Shinji Kagawa som kommer få mest beröm eftersom det är de som syns, så kommer vi ändå alltid glömma bort spelare som Sven Bender. I sin tillbakadragna mittfältsroll har han den här säsongen varit exemplarisk. Han läser spelet otroligt bra, ligger alltid rätt och när han tacklar gör han det med ackuratess. Trots sin utsatta roll som det enda existerande skyddet framför backlinjen har unge Bender inte dragit på sig en enda varning. Det är extraordinärt och ett bevis nog på den spelförståelsen han besitter och hur väl han utför sin uppgift.

 

Sven Bender är en ”midfield-dragon” som suger upp allt som kan tänka hota Dortmund i defensiven. Så länge som Bender fortsätter så här har supportrarna inte en tanke på att Sebastian Kehl sitter skadad på läktaren. Och han visar inga tecken på att sakta in.

Potential:

Sven Bender är en spelare jag skattar otroligt högt. Han är till viss del en begränsad spelare; han kommer aldrig vara den som står för de individuella prestationerna eller gör de fantastiska målen, men han besitter ett enormt kunnande i det defensiva spelet och är till stor del bidragande till Dortmunds succé den här säsongen.

 

Han har en exceptionell blick för spelet och är taktiskt drillad för att passa perfekt i det 4-2-3-1-systemet som utövas på bred front i tysk fotboll. Han är snabb, stark, uthållig och är med sin relativa längd (1.83) ett genetiskt praktexempel på hur en modern defensiv mittfältare ska se ut.

 

När man pratar om Sven Benders absoluta styrkor så kommer man ständigt tillbaka till förmågan att läsa spelet. Där hamnar vi även när hans fallenhet för bollerövring kommer på tal. Han kastar sig aldrig in i närkamper ovårdat utan bryter motståndarnas attacker med elegans och ackuratess.

 

De stora svagheterna finns dock i det offensiva spelet. Genom hans karriär är det inte många gånger Bender är noterad i målprotokollet och han får ofta kritik för sina sidledspassningar. Vill man vara lite elak skulle man kunna kalla honom för Tysklands svar på Sidleds-Danne. Det resonemanget är dock enkelt att vända på med att helt enkelt konstatera att dessa kvaliteter inte tillhör hans roll. Han är skolad som defensiv mittfältare i ett 4-2-3-1-system och han sköter rollen alldeles perfekt.

 

När vi tar en titt in i framtiden så ser jag ingen anledning till att Sven Bender inte kan ta ytterligare steg. Han är relativt ny som ordinarie i Dortmund och han kommer växa i rollen än mer. Oturligt nog så är det tyska mittfältet en position som är väl ockuperad av spelare som Sami Khedira och mästerlige Bastian Schweinsteiger. Men det finns ingenting som säger att Sven Bender inte kan utmana även där på sikt. Han är ju trots allt en midfield-dragon.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. -
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

 

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Jack Christan Rodwell
Född: 11 mars, 1991. Southport, England
Position: Defensiv mittfältare, mittback
Lag: Everton

 

Hans spelstil har jämförts med Rio Ferdinand och har blivit kallad ”the next big thing in english football” av självaste sir Alex Ferguson, som intensivt jagade ynglingen i våras. Jack Rodwell har nu hunnit bli 19 år men har redan hunnit med att spela över 50 matcher för sitt Everton.

Redan som sexåring i Birkdale United, ett lag hemmavarande i en tätort i staden Southport där spelare som Dominic Matteo, Shaun Teale och Paul Dalglish inledde sina karriärer, upptäcktes den unge engelsmannens talang. Hans mor och far tyckte en övergång var för tidig i den åldern, men ett år senare hamnade han ändå i Everton efter ett provspel och det har varit klubben i hans hjärta sen dess.

Jack Rodwell spelar väldigt moget för sin ålder, vilket resulterat i ett flertal slagna rekod. I Everton-tröjan blev han den yngste spelaren att debutera i både b- och a-lag och med sina 16 år och 284 dagar blev han den yngste spelare att representera The Toffees i Europa-sammanhang. Som spelare är Rodwell väldigt atletisk, han är med sina 188 centimeter ett hot i luften och väldigt duktig i närkampsspelet. Trots att han i grunden är en mittback har han nästan enbart används som ett defensivt ankare på mittfältet i Everton, där hans styrka, lugn och allroundförmåga kommer väl till pass. Även i offensiven har han visat upp ett fruktat skott med båda fötterna.

Trots att Rodwell gått genom juniorlandslagen sedan han var 16 och spelat en avgörande roll i det u21-landslag som tog sig till final i EM i Sverige 2009 har han ännu inte fått göra debut för a-landslaget. Till Englands landskamp mot Frankrike i november bad David Moyes Fabio Capello att inte ta ut hans unge stjärnskott, som då nyss återhämtat sig från skada.

Någon tvekan om att Jack Rodwell kommer spela för England finns dock inte, det är snarare än fråga om när. Redan vid 19 års ålder har han visat upp en fantastisk mognad och potential och kommer säkerligen spela en betydande roll i såväl klubblag som landslag. Den enda egentliga tvekan som finns kring Jack Rodwell rör sig kring vilken position han ska spela i. Kanske kommer han gå i sin förebild Rio Ferdinands fotspår och byta mittfältspositionen mot en plats i mittförsvaret ju längre åren går. Klart är i alla fall att en stor del av England har stora förhoppningar på den atletiske pojken från Birkdale.

 

Potential:

Jack Rodwell är redan nu en väldigt skicklig fotbollsspelare. Han är mångsidig och väldigt funktionell och det faktum att han är i det närmaste lika bra både som mittback och defensiv mittfältare gör honom oerhört nyttig. Everton kommer få ett jäkla sjå med att behålla den talangfulle ynglingen, och man kommer slåss med näbbar och klor för att undvika en situation likt den med Wayne Rooney. Precis som i det nämnda scenariot är Manchester United och sir Alex Ferguson en av de allra största intressenterna och frågan är om en övergång till en storklubb likt Man United om något år inte vore ett steg som ligger precis rätt i hans utveckling. Tekniskt sett är han begränsad, men att han med nuvarande utvecklingskurva har potentialen att spela i en toppklubb, det tvekar jag inte en sekund över.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. -
19. -
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

 

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Jordan Brian Henderson
Född: 17 juni, 1990. Sunderland, England
Position: Offensiv mittfältare
Lag: Sunderland

 

Sedan Jordan Henderson åter var tillbaka i Sunderland efter en låneperiod hos Coventry City har den unga engelsmannen gått från klarhet till klarhet. Under säsongen 2009/10 slog han sig in i laget på en plats till höger på mittfältet, men en skada på Lee Cattermole gav honom chansen att spela på sin favoritposition centralt på mittfältet.

 

Och som han tog den. Denna säsong har den nyttiga box-till-box-spelaren med den enorma arbetskapaciteten antagit rollen som en av Sunderlands allra viktigaste spelare och har enbart missat 39 minuters speltid. Däremellan har den Sunderland-födde mittfältaren också hunnit med att debutera för sitt England, i landskampen mot Frankrike. Man kan utan att överdriva säga att det går ganska bra nu.

 

Ser man lite krasst på Jordan Henderson som person så är det lätt att få uppfattningen om honom som lite tråkig. Han dricker inte, röker inte, kollar bara på censurerade Disney-fimer och hans bild av en perfekt lördagskväll innebär att kolla på highlights från dagens Premier League-omgång. Henderson är ändå ett lite udda inslag i fotbollsvärlden bland alla halvstökiga ungdomar med för mycket pengar och självförtroende. När de andra är ute och slåss på krogen så gör Henderson volontärarbete på ett lokalt sjukhus. Men framför allt är han väldigt ambitiös. Han älskar sin fotboll och han är villig att kämpa hårt för att uppnå sina drömmars mål.

 

Hans manager i Sunderland, Steve Bruce, är aldrig sen att hylla sin yngling. Han värderar honom som engelsk fotbolls största talang, påstår att £20 miljoner inte är närmelsevis nog för att sälja och jämför dessutom hans värde för Sunderland med Ryan Giggs för Manchester United runt samma ålder. Utan tvekan kan man påstå att de senaste 18 månaderna har varit omstörtande för Sunderlands nummer 10 som gått från bänken till landslaget. En utveckling som hade kunnat innebära storhetsvansinne och problem för vilken ungdom som helst, men Jordan Henderson är precis lika lugn som han är på planen, trots att storklubbar som Chelsea, Manchester United och Manchester City redan har anmält sitt intresse. Fortsätter han på den här inslagna vägen kommer intresset garanterat konkretiseras och pengar slängas upp på bordet. Frågan är vad den 20-årige pojken från Sunderland gör då?

Potential:

Jordan Henderson är en väldigt klok fotbollsspelare. Han spelar alltid med ett lugn som inte är helt vanligt att se hos en så pass ung spelare. Han är dessutom så gott som alltid väldigt nyttig för laget med sin enorma löpkapacitet. Även om det inte är något tekniskt geni vi pratar om så är han väldigt funktionell som fotbollsspelare, inte spektakulär på något sätt, men en duktig passningsspelare och överlag väldigt nyttig för laget. På 18 månader har han kommit enormt långt, utan att det verkar stigit honom åt huvudet och vid närmare eftertanke så påminner han inte så lite om Thomas Müller när den kloke tysken slog igenom på bred front. Med den jämförelsen så ser framtiden ljus ut för Henderson. Något han dock måste förbättra för att etablera sig i den absoluta världstoppen är målskyttet. Trots att han har visat upp ett dugligt skott är det allt för sällan hans namn skymtas i målprotokollet, ett problem som han själv är varse om och som han försöker utveckla. Fortsätter han dock på den inslagna vägen är det mycket som talar för att England har hittat Gerrard och Lampards ersättare i Jordan Henderson.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. -
19. -
20. -
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

 

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Andrew “Andy” Thomas Carroll
Född: 6 januari, 1989. Gateshead, England.
Position: Anfallare
Lag: Newcastle United

 

En misshandlad kvinna, krossat ett glas i ansiktet på en man på krogen, brutit käken på lagkamraten Steven Taylor, slagsmål med Charles N’Zogbia, hemskickad från U19-landslaget, misshandlat ex-flickvän och dömd till att bo hos sin kapten Kevin Nolan.

 

När vi pratar om Andy Carroll är det ofta dessa saker som kommer på tal och man kan snabbt konstatera att det inte är någon duvunge. Han må vara stökig som få utanför planen, men när han drar på sig sin svartvitrandiga tröja med nummer 9 på ryggen är det han som är kungen av St. James’ Park. Med sina nio mål så här långt under säsongen har han bara Dimitar Berbatov framför sig i skytteligan.

 

I november 2006 blev han den yngste spelaren någonsin att representera Newcastle i europa-sammanhang när han göra ett inhopp mot Palermo. I unga år hade han gjort sig känd som en storvuxen, stark anfallare, men inte som någon speciellt bra målskytt. Han första mål på seniornivå var bakom Gianluigi Buffon i Juventus. Ett halvår på lån i Preston North End befäste ytterligare hans oförmåga att hitta målet och det blev bara ett mål i Championship den gången.

 

Säsongen 2008/09 fick han chansen från start fem gånger, gjorde nio inhopp och kunde ståta med tre mål. Fortfarande ingen skyttekung. Men plötsligt hände något. När Newcastle åkte ur Premier League och tvingades ladda om batterierna i Championship hittade Andy Carroll någonting inom sig själv som gjorde honom till mer än en funktionell target player. Han startade 33 matcher, gjorde 17 mål (10 på huvudet) och stod därutöver för hela 9 assists. Förvandlingen var gjord och målskytten Andy Carroll var född.

 

Newcastle tog sig återigen upp i Premier Leagues finrum och Carroll fortsatte göra mål. Där befinner vi oss idag. Newcastle har blandat otroligt fina resultat med några bottennapp, men ligger ändå på en fin niondeplats. 21-åringen har dessutom fått göra debut för England, i förlusten mot Frankrike i oktober, där han fick en hel del beröm.

 

Han må vara en riktig bråkstake utanför planen. Men på den kan ingen betvivla att

Potential:

När Andy Carroll vecka ut och vecka in tvingades tampas med tunga försvarare som i många fall var både lika tunga och lika starka som honom själv tvingades han förändra sig lite. Och förbättra sig. Han utvecklade sitt rörelsemönster, han blev mer oförutsägbar och kom oftare rätt in i situationer. Framför allt började han göra mål.

I luftrummet finns det få spelare som på allvar kan utmana Carroll. Han ståtar med 1.91 starka centimeter och besitter dessutom en spänst och timing som gör honom i det närmaste ohotbar. Han har också en förmåga att komma rätt till bollen som gör att gör mål på många av de målchanser han får mot huvudet.

Även om man inte kan annat än berömma Andy Carroll för hans senaste en och en halv säsong måste man ändå sätta ett frågetecken till hur bra han faktiskt kan bli. I grund och botten tycker jag han är en ganska begränsad spelare, han tillhör världseliten i huvudspelet, men i spelet längs marken lämnar han en del i övrigt att önska. Att han kan bli en anfallare av bra Premier League-klass är det ingen tvekan om, han är redan där. Dock tror jag inte han kommer kunna konkurrera bland världens bästa, men han är välkommen att bevisa mig fel. Klart är i alla fall att det ska bli oerhört intressant att se om han kan bibehålla sin fina form under en längre tid.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. -
19. -
20. -
21. -
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
23. André Ayew

 

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: Shinji Kagawa
Född: 17 mars, 1989. Tarumi-ku, Kobe, Japan.
Position: Offensiv mittfältare
Lag: Borussia Dortmund

 

€ 350 000. Så mycket kostade det Dortmund när en okänd japan som inte ens var två äpplen hög damp ned på flygplatsen. Förvånade blickar och hånskratt riktades mot Sportdirektör Michael Zorc som gjort värvningen. Några månader senare har hånskrattet fastnat i halsen.

 

17 år gammal upptäcktes Shinji Kagawas talang av Cerezo Osaka, som då spelade i J-League division 2. Han blev den första japanska spelaren att skriva på ett proffskontrakt när han fortfarande gick i high school. Redan 2007 tog han en startplats och hann under sina 125 matcher i klubben sparka in hela 55 mål från sin position som offensiv mittfältare. 2009 tog han sitt Cerezo Osaka till en andraplats vilket innebar uppflyttning. Han hann dessutom med att göra sju mål på elva framträdanden i högstadivisionen innan Zorc bestämde sig för att köpa loss 21-åringen.

 

Resten är en modern framgångshistoria. Den unge japanen har blivit en kelgris hos fansen med sina sex mål på 13 ligamatcher, framför allt efter sina två mål i Ruhr-derbyt mot Schalke 04. Han har varit en stor del i Dortmunds fantastiska säsongsinledning, där man efter 13 ligaomgångar redan har sju poäng till godo ner till tvåan Mainz 05.

 

När Shinji Kagawas namn nämdes som ett av Dortmunds nyförvärv skrattade motståndarna. Idag har skrattet fastnat i halsen och ersatts med en skräck inför vad japanen kan åstadkomma. Frågan är bara hur bra han kan bli?

Potential:

Shinji Kagawa har en exceptionell målnäsa för en offensiv mittfältare och en förmåga att trycka in i straffområdet med löpningar som ofta ställer till stora bekymmer för motståndarna. Det är en väldigt “hal” spelare som är svår att få fatt på. Han kombinerar sin snabbhet och kvickhet med en fin teknik som gör honom otroligt svårfångad. Han är kvick i vändningarna och har en förmåga att tråckla sig förbi sina motståndare på trånga ytor  vilket gör honom till ett stort vapen vid tighta situationer i straffområdet där han är otroligt duktig. Dessutom besitter han ett bra skott från distans vilket säkerligen orsakar huvudbry för sina motståndare, som inte vet hur de ska agera när Kagawa kommer framstörtandes mot dem med ett högt tempo och snabba tillslag på bollen.

 

Hur bra kan Shinji Kagawa bli då? Jag vet i ärlighetens namn inte. Han har imponerat något enormt så här långt under säsongen, men han måste fortsätta prestera på den här nivån under en längre period för att förtjäna sin plats bland de allra bästa spelarna. Efter den här inledningen och den snabba acklimatiseringen till det europeiska fotbollsklimatet ser jag inte mycket som inte talar för det. Shinji Kagawa är här för att stanna.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. -
19. -
20. -
21. -
22. -
23. Shinji Kagawa
23. André Ayew

När december hänger över oss som ett stort moln av semi-ångest och stress inför årets stora högtid behöver man ibland slappna av och bara släppa alla tankar på städning och presentinköp. I en lite annorlunda nedräkning till julafton rankas de största talangerna ute i fotbollsvärlden.  Listan kommer vara subjektiv, den kommer vara enögd och kanske till och med en aning ambivalent, men framför allt kommer den vara min egen. Så, härmed presenterar jag de 24 största fotbollstalangerna:

Namn: André Morgan Rami Ayew
Född: 17 december, 1989. Seclin, Frankrike.
Position: Yttermittfältare, Anfallare
Lag: Marseille

 

Den franskfödde ghananen André ”Dedé” Ayew hade de rätta förutsättningarna för att bli en stor fotbollsspelare redan från början. Hans far Abedi Pelé var en av de stora afrikanska pionjärerna i europeisk fotboll. Ghanas kapten höll främst till i den franska ligan, men hann även med äventyr till både Italien, Tyskland och Förenade Arabemiraterna. Dedés ett år äldre bror, Rahim, är även han en duglig fotbollsspelare som debuterat i Ghanas landslag och som till vardags huserar i egyptiska El Zamalek som defensiv fältare. Lillebror Jordan Ayew ses även han som ett jättelöfte och har fått en hel del inhopp för sitt Marseille under den gångna säsongen.

 

Sprungen ur faderns fotbollsakademi Nania FC följde han som 16-åring sin gamle mans fotspår och tog flyttlasset till sitt födelseland och spel i Marseille. Han inledde med ett trainee-kontrakt men imponerade stort på sin omgivning och steg snabbt i rankorna. 17 år gammal fick han för första gången dra på sig den vita tröjan i a-lagssammanhang i en ligamatch mot Valenciennes. Även om det bara blev 237 minuter ligaspel under debutsäsongen hann Ayew ändå med att delta i 13 matcher i såväl liga, Champions League som Franska Cupen och imponerade så pass att Arsenal ryktades ha lagt ett bud på honom.

 

De efterföljande säsongerna skulle dock bli något av ett stålbad för den unge ghananens karaktär. Marseille investerade pengar i tunga offensiva pjäser som Hatem Ben Arfa och Sylvan Wiltord vilket resulterade i utlåningar för Ayews del. Under Yoann Gourcuffs far Christian i Lorient var Dedé Ayew tänkt bli en av lagets viktigaste spelare i offensiven. Men trots inledande succé så blev det mestadels på bänken han fick inleda. Säsongen efter blev ytterligare ett steg nedåt i André Ayews karriär när Arles-Avignon, nyligen uppflyttade till Ligue 2 blev ny klubbaddress.

 

Vid det här laget trodde många att Dedé hade stagnerat och att han nog inte skulle bli den stora fotbollsspelare han förutspåddes till. Han var fast besluten att visa dem fel. Undantaget en period i januari-februari när han tillsammans med sitt Ghana tog hem ett brons i afrikanska mästerskapen, så var han starkt bidragande till Arles Avignons succéartade säsong som slutade med uppflyttning till den franska fotbollens finrum. Däremellan har han också hunnit visa sin potential när han iförd kaptensbindel ledde sitt Black Cats till guld i både de afrikanska ungdomsmästerskapen och U20-VM efter en sprudlande final-seger mot Brasilien. För landslaget gick han från klarhet till klarhet och spelade en betydande roll, dels i de afrikanska mästerskapen, men framför allt i VM 2010 där Ghana charmade världen med sin dansanta offensiv och tog sig ända till kvartsfinal. Förbundskaptenen Milovan Rajevac visade sitt förtroende för ynglingen genom att låta honom spela till vänster på mittfältet och förpassade den rutinerade bråkstaken Sulley Muntari till bänken.

 

Med ett imponerande år bakom sig återvände Dedé till Marseille med huvudet högt. Hans prestationer hade inte gått Didier Deschamps obemärkt förbi och denna säsong har André Ayew varit en viktig del i Marseille. Han har startat 11 av 14 matcher och redan mäktat med fyra mål, bland annat två mot hans gamla klubb Arles Avignon, samt ett avgörande nickmål i slutminuterna mot Toulouse.

 

I många fall är det tufft för en ung spelare vars pappa gjort stort avtryck i fotbollsvärlden. Få har varit så stora för den afrikanska fotbollen som Abedi Pelé var, något som inte minst syns i och med hans placering på Fifas 100 bästa fotbollsspelare. André Ayew har visat att har man tillräckligt med karaktär och vilja så går det. Frågan är bara hur bra han kan bli.

Potential:

 

Det finns ytterst få fotbollsspelare som gör ett intryck på mig vid första anbliken. Första gången jag såg André Ayew i de afrikanska ungdomsmästerskapen blev jag fullständigt trollbunden. Han har en internationell snabbhet och fart som ger honom en enorm fördel. Detta kombinerat med en fin teknik och en väldig kontroll gör honom till ett stort vapen i offensiven. Det är någonting speciellt med Ayews spelstil som inte riktigt går att sätta fingret på. Han har en sorts dansant framtoning när han med lätta steg trippar förbi sina motståndare i en perfekt kontroll.

 

Kritiken mot Ayew är väl att han ibland haft lite lätt att falla ur matcher han inte riktigt kommit rätt in i från början, samt att han inte varit tillräckligt av en ”poängsspelare”. Det sistnämnda är dock någonting han har bättrat på väsentligt, vilket han visat både i Ghana och för Marseille. Jag tror mycket på Ayew och tycker han besitter egenskaper som kan göra honom till en spelare av hög, hög klass. Psyket kanske har varit lite av ett hinder, men han har visat upp en fantastisk karaktär och vilja som tagit sig tillbaka och tagit en startplats i Marseille efter sina utlåningar. Han spelar redan i ett lag av bra Europa-klass, och fortsätter han den här utvecklingen så ser inte jag något hinder mot att André Dedé Ayew inom några år spelar i ett av Europas bästa lag.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. -
19. -
20. -
21. -
22. -
23. -
24. André Ayew

Ett par halvtimmars sömn senare lider bussdelen av resan mot sitt slut. Skönt, det har varit lite för kallt på bussen för min smak.

* * *
På de brittiska öarna verkar Milan Mandaric vara on the move, så att säga. Den serbisk-amerikanske affärsmannen som visade sin nuna i fotbollsvärlden i Nice innan han intog den engelska scenen. Han köpte Portsmouth, en klubb som han var inblandad främst innan laget blomstrade som allra mest och var således inte heller med när klubben åkte ur Premier League. Efter äventyret i Portsmouth så köpte han 2006 Leicester City, där vi nuförtiden hittar Sven-Göran Eriksson. Här visade han direkt sin auktoritet genom att sparka managern Rob Kelly och ersatte honom med Nigel Worthington, och på den vägen fortsatte det. Tränare efter tränare fick sparken och till slut halkade man ur Championship under min personlige favorit, Ian Holloways ledarskap. Leicester hann dock ta sig tillbaka till Championship och var även slående nära en uppflyttning till Premier League. Det blev dock hans sista inblandning i Leicester, då han sålde klubben till ett thailändskt konsortium vilket det sedan framkom att Mandaric var inblandad i och utsedd till Ordförande för.

En brokig historia.

Däremallan har han också hunnit med att arresteras för korruption inom fotbollen tillsammans med ett antal personer.

Till poängen då, Mandaric ryktas nu vara nära att ta plats i Sheffield Wednesday. Serb-amerikanen har sagt till BBC att han är 24 timmar ifrån att säkra dealen som alltså kommer rädda krisklubben, men hävdar att han inte kommer inta rollen som ägare, utan snarare som "maintanance man".

Hur som helst kommer det säkert bli en intressant stund med Mandaric inblandad. Hans fickor må vara djupa, men hans facit som ägare för diverse olika klubbar imponerar inte.

* * *
Nu närmar jag mig Karlstad där det alltså blir etappstopp på resan mot Oslo.

Ikväll ryktas det om Harry Potter på bio, vilket jag tycker låter förträffligt men med en viss tveksamhet. Norrmännen har nämligen fått för sig att byta namn på alla karaktärer i filmen. Och då menar jag verkligen alla.

Till exempel heter Dumbledore Humlesnurr och den Gyllene Kvicken heter helt sonika Gullesnoppen. Harry Potters namn har lämnats relativt mycket i fred, även om man slängt in ett Jakob som mellannamn.

Konstigt, men onekligen intressant.

Då sitter jag där igen. I en farkost, i detta fallet en buss, med flera timmar till ankomst. Andra gången den här veckan, känns som jag börjat utforskat världen nu.

Snön ligger tät och hög vid dikeskanten och utanför fönstret badar omgivningen i den bomullsliknande snön. Jag får märkliga återkopplingar till mina resor till det svenska rallyt, även om jag inte ens är i Värmland ännu (tror jag).

Varma termobyxor, korvgrillning, långa promenader och det febrila försöket att få någon lägesrapport via en skral radiomottagning. Jag saknar det.

* * *
Varför är han ute och åker nu igen, var han inte i Stockholm nyss? Har han fått något årskort på resor till Nordens största sevärdheter?

Nä. Så är det inte. Dock masar jag mig mot Karlstad för att (förhoppningsvis) bli upplockad av Fröken Grå och Pizzamannen. Vi ska till Oslo och hälsa på några kamrater som flydde gränsen och trodde de kunde bygga kapital på olja i landet som Gud glömde.

Blir säkerligen en lyckad resa!

* * *
Igår var en stor dag för Bollplanket. I studion hade vi nämligen ingen mindre än självaste Thomas Ravelli, en stor profil och hjälte från VM '94. Otroligt stort!



* * *
Mullsjö är jag tydligen i nu och jag inser att Sveriges geografi inte längre är min starka sida. Som tur var har vi ju busschaufförer som har koll på läget.

För övrigt glömde jag mina hörlurar i radiostudion. Känns inte alls bra. Ska man läsa eller sova är ju då frågan?

Jaa herrejävlar.

Vaknade upp i godan ro vid 06:40. Torkade dåsigheten ur ögonen och hoppade in i duschen. När strålarna sköljdes över kroppen fick jag ännu ett abrupt uppvacknande när medvetenheten om vad klockan egentligen var.

Fan.

Den är inte 05:40. Den är 06:40.

En febril jakt för att få på mig kläder, slängde ner de mest vitala delarna för ett presentabelt utseende (wax, parfym, deo...), ryckte åt mig dator och nycklar och rusade i en fart som hade gett OS-medalj på 400-meter ned mot bussen.

Den var självklart sen. Jag gjorde ett desperat försök att få fatt på en taxi, men 118118 var inte tillmötesgående snabbt nog utan det fick bli buss och tidspress.

Men jag hann.

Och till råga på allt var tåget försenat, så den sista löprundan från bussen till tåget visade sig vara överflödig. Men den kändes bra ändå när man stod där och väntade på perrongen. Adrenalinet sprutandes ur öronen och ett segrande leende som lekte på läpparna.

* * *
Inför kvällens CL-drabbningar tänkte jag bjuda på en liten utvärdering av de som ligger mig allra närmast hjärtat, Manchester United. So, here it goes.

Säsongen så här långt:
Jag ser den som ett stort misslyckande. Sen tittar man i den där tabellen, då ligger vi i delad serieledning i Premier League, leder gruppen klart i Champions League och sitter på en förlustkolumn som gapar med en stor nolla. Ur det hänseendet så ligger vi förstås bra till, men jag kan verkligen inte förstå att det gått så bra när vi spelat så dåligt. För min del så har inledningen av säsongen varit ett famlande i mörker efter det "gamla" United.

Målvakt:
För några veckor sen utsåg jag Van der Sar till världens bästa fotbollsspelare född innan 1977 i Bollplanket. När övriga United har letat efter sig själva har VDS varit precis så stadig som vi lärt känna honom. Med undantag från en tvålhandske mot West Bromwich har han varit solid som en sten, alltid någon att hålla i när det blåser. Dessutom ger han en avlastning för försvaret med sina fina fötter.

Försvaret:
Försvaret har varit direkt dåligt, Evans som så framgångsrikt ersatt Ferdinand vid dennes skador kom inte upp i samma standard, Patrice Evra har varit en skugga av sitt forna jag sedan Frankrikes pinsamma deltagande i VM. Högerbacksplatsen har jag länge ansett som Uniteds akilleshäl. Varken O'Shea eller Brown är några spektakulära världsspelare. De är kompetenta, men begränsade. Framtidshoppet på den positionen, Rafael, har fått en hel del speltid den senaste tiden, vilket jag förespråkat länge. Han har visat gott gry offensivt, som vanligt, samtidigt som han visat att han inte är helt blind defensivt heller genom att fullständigt plocka bort höstens man Gareth Bale.

Mittfält:
Scholes var fullständigt makalös i inledningen. Han såg ut att vara 25 när han med fina, snabba fötter och krossbollar som inte är av denna värld, dikterade Uniteds spel. Men man kan inte lägga all sin tillit till en 36-åring. Fletcher har inte lyckats vara lika överjävlig som under de senaste säsongerna, samtidigt som Michael Carrick bättrat sig något, är han fortfarande en bit ifrån sin sanna potential. Jag undrar om inte förtroendet för Carrick har sinat nu. Anderson har även han haft det tungt när han fått chansen. Även här är det långt till den potentialen han visade när han åt upp Fabregas för någon säsong sedan.

Jag har under silly season gapat om nödvändigheten av en offensiv, kreativ mittfältare. Avsaknaden av en sådan blev extra påtaglig när Valencia gick sönder mot Rangers. Som det är i dagsläget litar vår offensiv på mittfältet till stor del av Nanis påhitt. Han har stundtals visat en fantastisk form, men det räcker inte riktigt till i det långa loppet med enbart en spelare som kan bryta mönstret. Park har inte heller varit i samma gamla form, även om han spottat upp sig betänkligt de senaste veckorna och fått fansen att återigen skandera: "He shoots, he scores, he eats your labradors".

Anfall:

Man United har spelat utan Wayne Rooney en hel säsong. Även när han varit på planen har han inte deltagit. I inledningen av säsongen föll avsaknaden av Rooney i glömska på grund av en monstruöst bra Berbatov. I några veckor var han världens bästa fotbollsspelare. Tänk om han bara kunde hålla den formen under en längre stund? Fullständigt magiska fötter, en fantastisk speluppfattning och han gjorde till och med mål. Så vill vi se kung Berba.

Javier Hernandez har annars varit en en positiv injektion. Alltid pigg och löpvillig, går rakt på mål och med en målskytts näsa är han ständigt ett hot för motståndarna. Riktigt bra redan nu, kommer bli ännu bättre. Bakom dessa tre är det dock lite tunnt, i alla fall i den nuvarande truppen. Macheda hoppade in och räddade poäng mot Aston Villa och är en erkänt duktig målskytt, men har fortfarande inte visat upp något vidare i själva spelsekvenserna. Utanför truppen har Danny Welbeck gjort väldigt bra ifrån sig i Sunderland, framför allt under senare tid. Han satte spiken i kistan i förnedringen på Stamford Bridge och följde upp den prestationen med två mål mot Everton i måndags. Han visar väldigt gott gry; kvick, följsam bollbehandlig och ett riktigt hot i djupled.

Summering:

Manchester United är ett sämre lag idag än de var för två år sen. En långsam stagnation har pågått sedan vi förlorade Cristiano Ronaldo och Tevez och även om vi har en del unga spelare så tycker jag att investeringar är livsnödvändiga om vi ska konkurrera på allra högsta nivå. En offensiv, kreativ mittfältare är prio 1. Annars kan vi skattta oss lyckliga över att vi hänger med så bra på alla fronter. Även om vi kanske inte har de högsta topparna längre så besitter vi ändå en fin bredd, vilket Chelsea visat att de kanske inte har. De blå är när ordinarie elvor ställs mot varandra ett bättre lag, men de har också visat upp en oförmåga att prestera när nyckelspelare som saknas. Man United har sin rutin, de har sin bredd och de kommer plocka sina poäng när december och januaris täta spelschema infinner sig. I år kommer det bli ett jämnt lopp ända till slutet, men ska United kunna utmana på sikt krävs att såväl Sir Alex som Glazers släpper greppet om pengapåsen.

* * *
Och som jag sprang. Jag som i mitt interna regelverk har, som en av grundbultarna, motvilja mot att springa till bussar etc i närhet av andra människor. Som jag rusade.

* * *
Gårdagens Champions League var händelserik. Allra intressantast var Romas mäktiga vändning, Cristiano Ronaldos fortsatt målfabrikation och Sergio Ramos utvisning. Det senare är kanske inte rätt moraliskt, men jag tycker det är okey. Bättre att ta varningen på ett sånt sätt än att gå in och skada någon. Och det har ju hänt förut, minns bara David Beckham

* * *
Apropå Cristiano Ronaldo. Den säsongen han gjorde 42 mål hade han vid det här laget mäktat med 11 mål. Så här långt denna säsong har han sparkat in 20 stycken. Försmak på hur säsongen ska summeras?

* * *
Nu ska jag smita in på toaletten och fixa frisyren som inte hanns med under min stressfyllda morogn. Cirkus en och en halv timme kvar till landning i Stockholm. Tills dess kan ni kolla in hur det går när man sitter i skolan för länge en måndag.

Jag har genom en del ihärdigt arbete och spioneri kommit över topphemlig information om hur Joachim Jogi Löw agerar i omklädningsrummet mellan halvlekarna. Är han inte nöjd med den första halvleken har han nämligen en taktik för att väcka sina spelare som garanterat aldrig slår fel. Enkelheten är slående, resultatet likaså.

Se bara.



Genialt.

Precis som det är sagt. Ullevi, gamla eller nya eller vad den nu må heta, var en kylslagen historia. Kort och gott så var det kallt som i en isbjörns rövhål, som Johan Glans skulle uttryckt sig.

Men ändock, vi fick en härlig dagsutflykt trots att kroppen fick det lite kyligt.

* * *
Matchen då?

Nä.

Jag kom till Ullevi för att få se en färgsprakande tillställning med unga, sugna tyskar som skulle ta sig an ett Sverige som skulle studsa tillbaka från Hollands-debaclet.

Jag kunde inte haft mer fel i mina förväntningar. Underhållning var det då rakt inte.

Men därmed inte sagt att det var en dålig match. Sverige fick visa upp för världen att man minsann visst kan försvara sig som under Lasse Lagos dagar. Det var trångt, ack så trångt mellan svenska backlinjen och det sittande mittfältet som med Wernbloom försökte styra tyskarnas spel. Kongo-Kim och Anders Svensson sköter sig i det närmaste exemplariskt i defensiven och det känns ändå tryggt att man kan hålla tätt mot ett så bra lag som Tyskland.

Den senaste meningen är dock en sanning med modifikation. För det var ju inte vilket Tyskland som helst som ställdes på benen igår, det var ju ungtupparna som fick chansen. Det enda som var ordinarie var den dynamiska mittfältsduon jag lärt mig att älska, Khedira och Schweinsteiger. Mest imponerande i det tyska laget tycker jag Marko Marin och min personlige kelgris Lewis Holtby var. De båda bröt mönstret lite med sin rörlighet och förmåga att utmana ytterbackarna. Även Schmelzer visade upp goda intentioner och var väl den som var närmast att sätta hål på Isaksson.

Sveriges offensiv? Nä, den var obefintlig. Toivonen blev alldeles för isolerad till följd av det lågt liggande mittfältet och lyckades inte hålla fast bollen tillräckligt länge för att laget skulle hinna upp. Chippen hade några momentala stunder där han visade upp varför han fortfarande är kvar i landslaget, när han utmanade från sin vänsterkant. Tunneln på Andreas Beck var en av få saker som gav lite gensvar från publiken.

* * *
Tror ni inte Kvesta drack upp all jäger ? Jo, tametusan.


Det är inte klokt.

* * *
Nani bör be om ursäkt för detta:


Ren och skär stöld, bedrövligt beslut från den egoistiske portugisen.

* * *
Snabb fråga. Hur kunde Chippen, vänstermittfältare i Sverige, och Andreas Beck, högerback i Tyskland bli utsedda till matchens lirare i respektive lag? Klart motsägelsefullt.

* * *
Romelu Lukaku fortsätter att visa upp sin ofantliga talang. Två mål blev det mot Ryssland för 17-åringen. Det ska mycket till om inte den här ynglingen blir något alldeles extra.

* * *
Hur kan man misslyckas att frammana en avbytarbänk till de tyska spelarna? Ren och skär skandal. Sen går det rykten om at varmvattnet tog slut efter matchen också. Hur tror ni de tyska spelarna uppfattade det hela arrangemanget?

Löjeväckande.
* * *
Nu ska jag stoppa i mig en bit mat, sedan fortsätta förberedelserna för kvällens Bollplanket. 19 drar vi igång, som vanligt, på www.radiok.se.

/ Jimmy

Snabbt var ordet, om cirkus 20-25 minuter ska jag rusa mig ner mot Willys, Österängen, sätta mig i en bil med fyra medtvingade pågar och styra våra steg mot Göteborg.

Sverige mot Tyskland är det alltså som gäller. Ingen Z, vilket känns lite tråkigt. I övrigt är jag ytterst intresserad av det tyska laget. Jag har blivit starkt betuttad i tysk fotboll de senaste åren och till denna trupp har Jogi Löw varit så vänlig att ta med en hel drös högintressanta unga spelare. Munnen vattnas redan.

Målvakter:
Manuel Neuer (Schalke)
René Adler (Leverkusen)

Försvarare:
Andreas Beck (Hoffenheim)
Jerome Boateng (Man City)
Mats Hummels (Dortmund)
Per Mertesacker (Bremen)
Sascha Riether (Wolfsburg)
Marcel Schmelzer (Dortmund)
Heiko Westermann (Hamburg)

Mittfältare:
Mario Götze (Dortmund)
Kevin Grosskreutz (Dortmund)
Lewis Holtby (Mainz)
Sami Khedira (Real Madrid)
Toni Kroos (Bayern)
Bastian Schweinsteiger (Bayern)
Marko Marin (Bremen)
Lukas Podolski (Köln)
André Schürrle (Mainz)
Christian Träsch (Stuttgart)

Anfallare:
Mario Gomez (Bayern)
Cacau (Stuttgart)
Patrick Helmes (Leverkusen)

 

Så ser truppen alltså ut. Min personlige favorit Lewis Holtby är alltså med och säkrar sitt tyska nationsskap, håll koll på honom. I övrigt är Holtbys klubbkamrat André Shürrle också högintressant, likt duktige Mats Hummels, Kevin Grosskreutz, Toni Kroos och Marko Marin. Allra mest spännande är dock den 18-årige speedkulan Mario Götze.

Er guide till kvällens ungtuppar, kort och koncist. Hoppas de får mycket speltid nu bara. Annars hoppas jag på en underhållande match och en relativ värme på Gamla Ullevi. Eller var det Nya? Nya Gamla? Ähh, Göteborg!

* * *
Apropå ordet betuttad så hade jag och Bollplanks-Simon en liten diskussion angående detta. Kan man i lite modernare sammanhang i stället säga bepattad? Eller bebröstad? Tåls att tänka på.

* * *
Nu, mot Willys och vidare!

Cirkus fyra-fem gånger per år skriver jag ett inlägg som börjar ungefär enligt följande. Liket lever, vi lyfter på kistlocket, skakar fram respiratorn och väcker bloggeländet till liv.

Senaste inlägget som dök upp när ni klickade er fram till jnjfootball handlade om besvikelsen efter utförandet från Sveriges sida mot Holland, och om Jordan Eberles tunga start i Edmonton.

När bloggen legat på latsidan har fokus legat på andra håll. Det har varit mycket jobb med Bollplanket, ett program som allt mer börjar utkristalliseras. Veckans program var nog det allra bästa hitintills, vi hade lite gästspecial med J-Södras Kristoffer Fagercrantz och HV71:s Daniel Rahimi. Riktigt roligt program att göra med två härliga gäster och människor.

* * *
Annars då? Fotbollsintresset ligger förstås inte på is, däremot har en del av skrivandet placerats till andra platser. Men vi kör igen, efter en hel dels vila.

* * *
Chelsea skakar lite i grundvalarna när oligarken och hans underhuggare visar vilka som bestämmer genom att låta Carlo Ancelottis assisterande Ray Wilkins få gå. Vad som ligger bakom beslutet är ännu höljt i skuggor, men Erik Niva spekulerar i att man vänt blickarna mot Manchester och arbetssättet där, där sir Alex är mer än manager, samtidigt som Mike Phelan sköter träningarna.

Vem vet, hur som helst lär det skaka till lite på Stamford Bridge, där Wilkins var oerhört populär.

* * *
Ikväll är det youtube-fest, helt enkelt en fest där man klär ut sig till en karaktär som gjort sig känd via youtube. Jag har inte bestämt om jag ska gå än, men ska jag dit så ska jag klä ut mig till "Jimmy är glad":


Tror det kan bli succé.

* * *
Nehej, nu börjar det bli dags att lägga ner tangentbordet och fokusera fullt ut på Aston Villa-Man United. Intressant här är att Agbonlahor är tillbaka i startelvan. Dessutom får ungtupparna fortsatt chansen på det centrala mittfältet samtidigt som Stephen Ireland får sitta kvar på bänken.

För Man Uniteds del är det vinst som gäller. Det håller inte att fortsätta spela oavgjort på bortaplan längre om man ska hänga med i toppen. Man mönstrar starkast möjliga lag med både Berbatov och Chicharito från start på topp, och med Park och Nani på flankerna strax bakom. Jag tror United spänner musklerna och tvålar till ett Aston Villa som famlar lite i mörkret med sitt unga lag utan målgörande forwards.

* * *
Avslutningsvis. Alla såg säkert Robbie Savages finfina framträdande i Fotbollskanalen Europa i söndags. Han har precis släppt sin nya singel:



Mycket nöje!

* * *