jnjfootball

Namn: Gareth Frank Bale
Född: 16 juli 1989. Cardiff, Wales
Position: Vänstermittfältare, vänsterback
Lag: Tottenham Hotspurs

När SJ:s tåg stannar om vartannat finns det allt jämt ett tåg som aldrig står stilla. Pendeltåget från Wales, Gareth Bale, har sprungit förbi alla stationer den här säsongen.

Gareth Bale hade oturen att födas i ett land som Wales, och därmed är han, precis som Ryan Giggs, ytterst otrolig att genomföra några större bedrifter på landslagsnivå. Ändock föddes unge Bale som en idrottsman. Som ung var han bra på precis allt. Han kom tvåa i walesiska mästerskapen på 60 meter, tog skolans landhockeylag till final i nationalsmästerskapen och när han spelade fotboll i skolan fick han inte använda sin vänsterfot – han var för bra.

Att påstå att Gareth Bale är en född idrottsman är ingen överdrift. Redan som nioåring började han tillsammans med familjen pendla över gränsen till England där han tränade med Southampton’s satellite academy, samtidigt som han höll på med rugby, långdistanslöpning och hockey hemma i Wales. När det gällde val av sport var det dock inga svårigheter, och fotbollen var tydligt det han satsade på. Tillsammans med rumskamraten i Southampton, Theo Walcott, uträttade de under. Walcott var dock den första att debutera för Southampton, och Bale blev således bara den näst yngsta debutanten med sina 16 år och 275 dagar i en match mot Millwall i april 2006. Han höll till i Southamptons a-lag i drygt ett år och hann med att spela 40 matcher och göra 5 mål. Bara 40 dagar efter debuten för Southampton gjorde han också debut för det walesiska landslaget, den yngsta debutanten någonsin.

Flera klubbar ryktades vara intresserad av att värva den walesiska supertalangen, men valet föll till slut på Tottenham och en deal som kunde uppgå till £10 miljoner gjorde att en nu 17-årig Gareth Bale flyttade till London. Första tävlingsmatchen för Spurs kom redan i augusti samma år i en match mot Manchester United. Första målet kom matchen efter, i 3-3-matchen mot Fulham, framspelad av Robbie Keane. Trots en hel del speltid så var ynglingen något av en otursamulett för Tottenham. Man kunde helt enkelt inte vinna med walesaren på planen. 24 matcher hade Gareth Bale spelat utan att vinna en match. Över två år sedan han skrev på för Tottenham, och han hade fortfarande inte vunnit. Den negativa siffran skapade huvudbry hos den så vidskeplige tränaren Harry Redknapp, som knappt vågade spela med sin supertalang längre. Men den negativa raden skulle få ett slut, men det satt långt in. Först vid ledning 4-0 mot Burnley och fem återstående minuter vågade Redknapp byta in Gareth Bale.

Trots att den negativa trenden var bruten så var speltiden limiterad för Bale. Benoit Assou-Ekotto hade greppet om vänsterbacksplatsen och höll honom på bänken. Först en skada på kameruniern öppnade upp en lucka för Bale. Och som han tog den. Sedan våren 2009 har Bale presterat fullständigt fantastisk fotboll, först som vänsterback men numera i en liten mer framskjuten, offensivt tiltad position på mittfältet med utrymme för löpningarna han är så stark i.

Våren var otroligt stark, men trots det var det först under hösten denna säsong som Gareth Bales insatser verkligen fick den uppskattning de förtjänade. Han har numera vuxit fram till en absolut världstjärna och under hösten har nästan ingen fått stopp på det walesiska pendeltåget. Flera storartade insatser i ligan har förgyllts med riktiga toppinsatser i Premier League, med en makalös kväll i Milano den 20 oktober som kronan på verket, när han på egen hand nära förde Tottenham tillbaka ur ett 4-0-underläge med tre fantastiska mål. Det blev bara nära den gången.

Under det dryga året som passerat har Gareth Bale knappt tagit ett felsteg. Han har bara forcerat framåt, som en frustande maskin har han tagit Tottenham från ett lag som aldrig kunnat utmana på allvar till ett lag som numera tagit sig förbi första rundan i Champions League och som hänger på topplagen i ligan.

Gareth Bale är världens just nu största och bästa fotbollstalang.

Potential:

När Gareth Bale fixerar blicken, spänner käken och sätter fart – då finns det ingen som har en chans. Maicon, en av världens bästa ytterbackar, är ett levande bevis på det. Bale fullkomligt slaktade honom över två matcher och såg aldrig skuggan av en möjlighet att sätta stopp för honom.

Bale har lärt sig använda sin fysik till sin fördel, ett problem som ofta var en last för honom under hans tidiga Tottenham-år. Han är en relativt högrest man på 183 centimeter med en kroppsbyggnad som är för en löpare. Han använder den abnorma löpstyrkan kombinerat med en fullgod teknik för att forcera fram längs sin vänsterkant och ingen har hittat verktygen för att stoppa honom. Väl där besitter han flera alternativ han kan använda – han kan välja att ta utsidan om försvararen och slå välserverade inlägg med sin vänsterfot eller han kan ta insidan och utmana backlinjen med ett dödligt skott eller fina kombinationer. Det kan låta som en något simpel spelstil, men han utför den numera med dödlig ackuratess. Han är dessutom inte helt oäven på fast situationer vilket han visat upp med frisparksmål för såväl Southampton som för Tottenham.

Ser vi tillbaka på Gareth Bales 2010 så tycker jag inte det finns någon tvekan. Gareth Bale är världens största fotbollstalang, han har varit fullkomligt briljant.

Frågan är hur mycket bättre han kan bli?

Jullistan:

1.   Gareth Bale
2.   Thomas Müller
3.   Javier Pastore
4.   Romelu Lukaku / Alexandre Pato
5.   Theo Walcott / Stevan Jovetic
6.   Mario Balotelli
7.   Neymar
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

I och med det sätter jag punkt för årets julkalender och önskar er alla en riktigt, riktigt God Jul!

/ Jimmy

Namn: Thomas Müller
Född: 13 september 1989.Weilheim, Tyskland
Position: Offensiv mittfältare, yttermittfältare, anfallare
Lag: Bayern München

Få personer har gjort en raketkarriär av samma kaliber som Thomas Müller. Från att inte platsa i det tyska laget som kammade hem guldet i u21-VM i Sverige sommaren 2009 till att nästan exakt ett år senare vinna guldbollen och Young Player of the World Cup när hans Tyskland spelade hem bronset. Det har gått fort.

För en spelare som nu vida anses som ett jättelöfte och som redan tagit hem tunga titlar var han fascinerande okänd för bara något år sedan. Han kom till Bayern Münchens ungdomsakademi som tioåring från TSV Pähl. Väl där spelade han sig upp i juniorlaget som kom tvåa i under 19 Bundesliga 2007. I mars efterföljande år debuterade han för reservlaget, Bayern München II, och under säsongen avancerade han till rollen som nyckelspelare.

Under sommaren fick han också en del speltid i Bayern Münchens a-lag, träningsmatcher förvisso, men när säsongen väl drog igång fick han hoppa in i premiären mot Hamburg. Det blev dock bara skrala fyra inhopp i Bundesliga, samt ett i Champions League mot Sporting CP under säsongen för 19-åringen, men i februari 2009 skrev han på sitt första proffskontrakt med klubben.

Under sommaren fick Thomas Müller sitta hemma i tv-soffan när spelare som Sami Khedira, Mesut Özil och Andreas Beck åkte till natursköna Sverige och skördade guld. Ändå hände någonting speciellt den sommaren. Louis van Gaal tog över posten som manager i Bayern München och under sina holländska vingar tog han två spelare som alltså ansågs för dåliga för spel i U21-landslaget; Holger Badstuber och Thomas Müller.

Müller inledde säsongen som inhoppare, men efter en imponerande vecka i september, där han gjorde två mål i den mäktiga 5-1-segern mot Dortmund, samt ytterligare två mål i Champions League-matchen mot Maccabi Haifa, så startade Müller i stort sett varje match den säsongen. Den makalösa säsongen slutade med 29 matcher från start, fördelat på de flesta offensiva positioner man kan spela på i Bayern München, 13 ligamål , nio assists och två mål och två assists i Champions League. I DFB-pokal, som Bayern München också vann, blev han dess främsta målskytt med sina fyra mål och två assist. Sammanfattningsvis kan man summera Thomas Müllers klubblagssäsong så här: segrare i Bundesliga, segrare i DFB-pokal och finalist i Champions League.

Men framgångssagan hade inte sitt slut där, under sommaren kom ju även ett VM-slutspel i Sydafrika som skulle avverkas. Landslagsdebuten kom så sent som i januari, i en träningsmatch mot Argentina. I genrepet mot Bosnien/Hercegovina fick han hoppa in i halvtid. Men det hindrade inte Joachim ”Jogi” Löw från att göra honom till en integrerad del i hans Tyska natonalmannschaft. Och som han tog chansen.

I det tyska, ungdomliga lag som charmade hela världen var han kanske den allra klarast lysande stjärnan. Han startade alla matcher, utom semifinalen mot Spanien som han missade på grund av avstängning (som slutade med förlust…), gjorde en fullkomligt bländande insats i klassikermötet mot England i åttondelsfinalen där han bidrog ordentligt till 4-1-segern med sina två mål och en assist och han kunde utan att skämmas inkassera priset som matchens lirare. I efterföljande kvartsfinal satte han tonen för den pungkross som komma skulle genom sitt nickmål i tredje minuten. I matchen om tredje pris gjorde han återigen en man of the match-performance och gjorde ledningsmålet även här. Det tyska landslaget lämnade Sydafrika med ett brons i bagaget. Men Thomas Müller var inte nöjd med det, han vann Guldskon med sina fem mål och tre assist och dessutom priset för bästa unga spelare.

Det var en osannolik säsong. Fullkomligt magisk. Thomas Müller gick alltså från petad i ungdomslandslaget till att vinna i stort sett allt på klubblagsnivå, ta ett brons i VM och dessutom kamma hem guldskon. Ändå var han till synes oberörd på planen. Han såg ut som en 30-åring som redan vunnit fyra stora mästerskap. Det är Thomas Müllers storhet.

Potential:

När jag var ganska insatt och inläst på tyska u21-landslaget visste jag faktiskt inte ens vem Thomas Müller var, ännu mindre saknade jag honom i truppen. Ett år senare vet hela världen vem han är.

Han är fullkomligt komplett som fotbollsspelare, och det till synes utan inlärningsperiod. Han bara stod där en dag, knackade på van Gaals dörr och visade sig vara en fullfjädrad världsstjärna. Han är snabb, han kan dribbla, han kan skjuta och han kan dessutom flyttas runt på alla offensiva roller i ett fotbollslag.

Men det som verkligen hänför mig med Thomas Müller är hur fantastiskt klok den unge mannen är. Han har levt 21 år och har ännu inte, under den en och en halv säsong han varit aktiv i toppfotbollen, tagit ett enda steg fel. Han gör precis allt rätt. Han måste ha en överjävlig fotbollshjärna för det finns få spelare som har en sån förståelse för spelet fotboll, som Thomas Müller har. Och de som har det – de har spelat på toppnivå i minst tio år.

Där har vi Thomas Müller i ett nötskal. Han är en 35-åring i en 21-årings kropp. Frågan jag ställer mig är – Hur smart och bra är Thomas Müller om tio år?

Jullistan:

1.   -
2.   Thomas Müller
3.   Javier Pastore
4.   Romelu Lukaku / Alexandre Pato
5.   Theo Walcott / Stevan Jovetic
6.   Mario Balotelli
7.   Neymar
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Javier Matías Pastore
Född: 20 juni, 1989.Córdoba, Argentina
Position: Offensiv mittfältare
Lag: Palermo

Efter en storartad succé under förra, och framför allt, nuvarande säsong har den unge argentinaren tagit plats bland de allra bästa spelarna i Serie A. Utvecklingen har varit explosionsartad för Javier Pastore.

Med Juan Roman Riquelme som sin store ledstjärna i livet växte Javier upp i Córdoba i Argentina. Han spelade i ungdomsåren för Atlético Talleres och hann även med att spela fem seniormatcher i andradivisionen innan flyttlasset bar av till Atletico Huracán i en låndeal. Han slog sig in i startelvan och var tillsammans med jämnårige lagkamraten Matías Defederico framträdande i laget som lyckades vara med och slåss i toppen. Han imponerade så pass mycket att självaste Manchester United lade ett bud på över 100 miljoner, något som Pastore dock sade nej till. 2009 gick i stället flyttlasset till Palermo och Italien, för en deal värd $8 miljoner.

Det stora genombrottet i Italien kom i 2-0-vinsten mot Juventus i oktober, där han assisterade Edinson Cavani till ett mål och kunde inkassera priset som matchens lirare. Säsongen fortgick med en del väldigt imponerande instser och till slut blev det tre mål och fyra assists på 34 framträdanden.

När man påtalar Javier Pastore så är det en speciell historia jag alltid kommer att tänka på. Det gäller hans stora idolisering av Juan Roman Riquelme. Vid ett tillfälle i Huracán fick han chansen att möta hans idol i en match mot Boca. När matchen väl var slut jagade han febrilt efter sin förebild för att byta tröja. Förgäves. Han var helt förstörd. Veckan efter kom ett paket på posten. I den låg en signerad matchtröja från Riquelme.

Men det var först nuvarande säsong som det absoluta genombrottet kom. Han har stundtals varit helt makalös och på egen hand dominerat matcher. På de 17 matcher han startat han producerat sju mål framåt och dessutom fått hela fyra pris som matchens lirare – i rad. Alla storklubbar är villiga att öppna plånboken för Pastore, men den smått galne preisdenten Maurizio Zamparinis prislapp på 60 miljoner euro kan avskräcka även den fetaste plånbok.

Potential:

Sättet Javier Pastore spelat på den här säsongen är helt magiskt. Han har varit fullständigt briljant långa stunder. Med en dansant offensiv lyckas den mångsidige offensive mittfältaren luckra upp de flesta försvar, även om han inte gör så många assists. Desto oftare är han delaktig i anfallen och det är inte helt ovanligt att han dessutom avslutar dessa själv med sitt monstruösa skott. Han har allt som en offensiv mittfältare / trequartista i modern fotboll behöver. Han är snabb som en vessla, har en magisk teknik, en god spelförståelse och fungerar ofta som ett nav i anfallsspelet.

Om vi ska leta på några svagheter gällande Pastore så är han fortfarande lite ojämn, även om han tycks höjt sin lägstanivå under den här säsongen. Problemet med en dålig Pastore är att det ofta för med sig ett dåligt Palermo. Precis så viktig är han. Dessutom tycker jag han kan förbättra sitt huvudspel väsentligt. En så pass lång spelare borda kunna vara ett större hot i luftrummet.

Generellt sett tycker jag att Pastore är en komplett fotbollsspelare. Han har visat upp sin fantastiskt register och en otroligt hög högstanivå. Även om han för tillfället verkar väl tillfreds med tillvaron i Palermo kommer han förr eller senare gå till en storklubb. Lyckas han hyfsa till sin lägstanivå har han potentialen att inom några års tid konkurrera med Messi och Cristiano Ronaldo om titeln världens bästa spelare. Han tillhör redan Serie A:s absolut bästa.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   Javier Pastore
4.   Romelu Lukaku / Alexandre Pato
5.   Theo Walcott / Stevan Jovetic
6.   Mario Balotelli
7.   Neymar
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Alexandre “Pato” Rodriguez da Silva
Född: 2 september, 1989. Pato Branco, Brasilien
Position: Anfallare
Lag: AC Milan

Namn: Romelu Menama Lukaku
Född: 13 maj, 1993. Andwerp, Belgien
Position:, Anfallare
Lag: Anderlecht

De är båda anfallare och otroligt stora talanger. Alexandre Pato har fyllt 21 och har spelat ett åttiotal matcher för sitt Milan. Han börjar dessutom så sakteliga slå sig in i det brasilianska landslaget under Mano Menezes. Romelu Lukaku, å andra sidan, har inte ens fyllt 18, men har både vunnit skytteligan i Belgien samt tagit en plats i landslaget. Det är två unga talanger på väldigt olika platser i karriären.

Son till Roger Lukaku, en kongolesisk anfallare som höll till i Belgien och Turkiet under 80- och 90-talet, växte Romelu upp i Antwerpen. Som tolvåring började han spela fotboll i Anderlechts ungdomsakademi där han hann med att sätta dit 121 mål på 87 matcher innan större uppdrag kallade. I maj 2009 skrev han på sitt första professionella kontrakt, 16 år gammal.

På en annan plats på jorden hade unge Alexandre tagit sitt namn från platsen han var född och går numer under artistnamnet Pato. Han gick genom spel i inomhusfotboll till ett kontrakt med Internacional. Vid elva års ålder bröt han armen, men konsekvenserna kunde blivit betydligt värre. Läkarna som undersökte skadan upptäckte nämligen en tumör i armen och unge Alexandre riskerade att få armen amputerad. Operationen gick dock bra och fotbollskarriären kunde fortgå. Trots att Grémio bland annat ryckte i honom förblev han Internacional troget i Brasilien. I augusti 2007 skrev han på för AC Milan, men fick inte delta i tävlingsmatcher förrän den 3 januari efterföljande år. Succé skulle han dock komma att göra. Första målet kom i debuten, en träningsmatch mot Dinamo Kiev där han nickade till. Det första tävlingsmålet skulle också komma i den officiella tävlingsdebuten, en 5-2-seger mo Napoli. Den första säsongen slutade med 18 framträdanden, 13 från start och han gjorde nio mål.

I Belgien gick Lukaku vidare till att bli den tredje yngsta målskytten i UEFA-turneringar någonsin, bara Nii Lamptey och vår egen Niklas Bärkroth var yngre. Han deltog också i tv-serier á la Klass 6B. Just det, han vann också den belgiska skytteligan. Som 16-åring. Parallellt med klubblagsframgångarna har den storvuxne anfallaren också lyckats slå sig in i det belgiska landslaget. I februari 2010 gjorde han debuten när han fick starta mot Kroatien. Den 17 november skulle de första landslagsmålen komma. Efter en makalöst imponerande uppvisning i styrka och balans gjorde han två mål i träningsmatchen mot Ryssland. Han har nu slagit sig in i det belgiska landslaget på allvar. Han har startat alla matcher utom en i EM-kvalet. Romelu Lukaku är bara 17 år gammal.

Under tiden Lukaku fick folk världen över att tappa hakan över den makalösa talang han besatt, fortsatte Alexandre Pato prestera i Italien. Han har gjort 42 mål på 85 framträdanden i Milan och sågs som det perfekta komplementet till Zlatan Ibrahimovic när han värvades in. Väl där har det dock inte bara varit guld och gröna planer för brassen. Han och den gänglige svensken klickade inte direkt och Zlatan föredrog gamle Filippo ”Super-Pippo” Inzaghi som anfallskamrat. Skador gjorde inte heller saker och ting lättare, och trots långa uppehåll har Pato denna säsong mäktat med sex mål på lika många starter. Han har inte spelat några matcher sedan början på november då han ådrog sig en muskelsträckning. Innan skadorna verkade han dock få se en ljusning på landslagshorisonten och med tre starter under sommaren och hösten framstår ”Ankan” allt mer som Mano Menezes val i anfallslinjen.

Potential:

Jag har aldrig i hela mitt liv sett en sådan råtalang som Romelu Lukaku. Hans fysik är enorm och han har dominerat den belgiska ligan, fysiskt sett, i flera år. Han är 1.91 centimeter lång men besitter ändå en märklig snabbhet för en så bastant kroppshydda. Brittiska tidningar har jämfört hans fysiska färdigheter med Theo Walcott och Micah Richards, som båda två mycket väl kunnat göra en karriär inom friidrotten, men kommit fram till att Lukaku inte är riktigt lik de två engelsmannen. Lukaku har nämligen också väldigt fina tekniska färdigheter och är, förutom det fysiska praktexemplaret, också en ”född” fotbollsspelare.

Det lilla jag sett av Romelu Lukaku har varit otroligt imponerande och jag skulle kunna ösa lovord över hans talang i spaltmeter efter spaltmeter. Det ska jag inte göra. I stället ska jag ta hjälp av historiken. Skytteligavinnare vid 16 års ålder, landslagsdebut vid samma ålder och storklubbar världen över står i kö efter hans namnteckning. Jag har aldrig under min tid som fotbollsmedveten sett ett lika fantastiskt råämne likt Romelu Lukaku. Blir han inte bland världens bästa fotbollsspelare i framtiden lovar jag att äta upp tomtens skägg på julafton.

När det gäller Alexandre Pato är dock förutsättningarna lite annorlunda. Han betraktas nämligen inte som en talang längre, trots att han bara är 21 år gammal. Han är etablerad i världseliten och har visat att han klarar av det. Det enda vi egentligen väntar på är nästa steg. Steget som innebär att Pato tar klivet upp bland världens allra bästa anfallare och en kraftig utmanare till guldbollen. Pato är 21 år gammal, men skulle lika gärna kunna vara 31. Han tas för givet, ändå kan han fortfarande utvecklas mycket.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   Romelu Lukaku / Alexandre Pato
5.   Theo Walcott / Stevan Jovetic
6.   Mario Balotelli
7.   Neymar
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Stevan Jovetic
Född: 2 november, 1989. Titograd, Montenegro
Position: Yttermittfältare, offensiv mittfältare
Lag: Fiorentina

Namn: Theo Walcott
Född: 16 mars, 1989. Stanmore, England
Position:, Yttermittfältare
Lag: Arsenal

Ni läste rätt. När resultatet av en ung mans julkalender börjar utkristalliseras avslöjas också hans brister. Kanske är det ren och skär dumhet, eller bara dåliga räknekunskaper, men i det här fallet skylls ivern att sätta igång för misstaget. Plats 5 i Julkalendern kommer att delas av två 21-åringar, Theo Walcott och Stevan Jovetic.

De båda växte upp på olika platser i världen, men en sak i deras uppväxt hade de gemensamt. En fotbollstalang som blommade tidigt. Vid 16 års ålder hade de båda gjort debut för sina respektive a-lag. Theo Walcott som via spel i Newbury och Swindon kunde göra debut för sitt Southampton i Championship vid 16 års ålder. Lika gammal var Stevan Jovetic när han gjorde debut för sitt Partizan Belgrad dit han anlänt efter ungdomsspel i Mladost Podgorica.

Den sjuttonde födelsedagen kom och våra unga stjärnskott fortsatte att imponera. När Walcott skrev på för Arsenal och sensationellt blev uttagen i Sven-Göran Erikssons VM-trupp 2006 så hade Jovetic gjort sin karriärs första hattrick och ryktats vara på väg till Real Madrid och Manchester United.

2008 var även det ett händelserikt år. I London slog Theo Walcott sig på allvar in i Arséne Wengers lag, fick en hel del speltid och hann dessutom med att hänga dit ett hattrick borta mot Kroatien i ett avgörande VM-kval. I de nyare delarna av Europa hade Stevan Jovetic spelat till sig lagkaptensbindeln i Partizan Belgrad, den yngste i klubbens historia. Han var 18 år gammal.

Så har de bådas karriär fortgått. Walcott har fortsatt vara ständigt kritiserad i media på grund av sin avsaknad av fotbollskunskap, blivit bänkad i Englands u21-landslag, råkat ut för skadeproblem men ändå varvat motgångarna med otroligt imponerande insatser som vittnar om den råtalang han besitter. Stevan Jovetic lämnade tillbaka kaptensbindeln och skrev på för Fiorentina och slog sig snabbt in som en absolut nyckelspelare i ”Viola”. Han gjorde två mål mot både Liverpool och Bayern München i Champions League.

Vid dags datum har båda spelarna drabbats av skadebekymmer. Walcott var borta större delen av september-oktober med en vrickad ankel och har inte lyckats ta någon ordinarie plats denna säsong, men har ändå stått för en man-of-the-match-performance genom att göra tre mål mot Blackpool. Jovetic har det än tyngre och har efter en skada i höger ligament inte kunnat spela en enda match. Han beräknas inte vara tillbaka förrän i mars.

Både Theo Walcott och Stevan Jovetics karriärer står i lite av ett vägskäl. Kan Walcott uppfylla sin råtalang och etablera sig som en världsklass spelare även under längre tid, och inte bara enstaka matcher? Och hur lyckas Jovetic komma tillbaka från sin långa skada?

Det är två otroliga fotbollstalanger. Frågan är hur vi ser tillbaka på dem om tio år.

Potential:

Jag har aldrig varit något större fan av Theo Walcott. Jag tycker han är en för endimensionell fotbollspelare som i allt för hög grad lever på sin snabbhet. Ett allt för uttjatat argument när man talar om den unge engelsmannen gäller hans ”brist på fotbollshjärna”. Det är att hitta en simpel lösning på en komplicerad fråga.

I ärlighetens namn blir jag inte riktigt klok på Theo Walcott. Hans enorma snabbhet borde göra honom till ett hot mot alla försvar, ändå kan han blanda fullständigt bländande insatser med makabra försök. Jag är övertygad om Theo Walcotts talang. Men jag är inte övertygad om att han lyckas fullfölja den. Han kan bli en av de bästa, men han kan samtidigt bli bortglömd som jättetalangen som aldrig blommade ut ordentligt. För tillfället lutar jag mer åt det senare.

När det gäller Jovetic är jag mer positiv. Den mångsidige mittfältaren har forsat fram i sin karriär och har redan etablerat sig själv som den kanske bästa spelaren i Fiorentinas trupp. Nu har han mött sin första egentliga motgång i karriären. Hur lyckas han ta sig tillbaka? Kan han fortsätta att utvecklas explosionsartat? Hade han inte åkt på den här skadan hade jag aldrig tvekat på den frågan.

Det är två exceptionellt talangfulla fotbollsspelare. Frågan är hur de lyckas leva ut talangen.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   Theo Walcott / Stevan Jovetic
6.   Mario Balotelli
7.   Neymar
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Mario Balotelli
Född: 12 augusti, 1990. Palermo, Italien
Position: Anfallare, yttermittfältare, offensiv mittfältare
Lag: Manchester City

Det finns få spelare som berör så mycket som Mario Balotelli. Under sina år i fotbollens rampljus har han slagits hej vilt åt alla håll och kanter. Han har svingat och han har missat. Han har bokstavligen haft hela världen emot sig. Inuti den besvärlige tonåringen finns dock en exceptionell fotbollstalang.

Sagan om ”Super-Mario” är en brokig och intressant historia. Han föddes 1990 i Palermo av två ghananska immigranter vid namn Thomas och Rose Barwuah. Född med ett tarmproblem var dock lille Marios liv i fara och han tvingades till ett flertal operationer. Vigören förbättrades vid två års ålder, men med de medfödda hälsoproblemen föreslog socialnämnden att han skulle flytta till ett fosterhem. Sagt och gjort, Mario Balotelli flyttade vid tre års ålder in hos Silvio och Francesca Balotelli. Det var här den så uppskrivne problemmakaren på allvar föddes. Ständiga problem med temperamentet ställde han ofta till med problem och han påvisade en hyperaktivitet som vittnade om någon sorts bokstavskombination.

Att som svart invandrare växa upp i ett Italien med klara främlingsfientliga drag var ingen dans på rosor för unge Mario. Ändå lyckades han via spel i Lumezzane och ett misslyckat provspel i Barcelona spela till sig ett lånekontrakt i Inter som 16-åring. Lånekontraktet blev en permanent flytt och han började i u17-laget, avancerade via Primavera-laget till en plats i a-truppen. I december 2007 fick han göra debut i en vinstmatch mot Cagliari där han hoppade in som ersättare för David Suazo. Tre dagar senare startade Mario i Coppa Italia och gjorde två mål.

Men som vi vid det här laget är mycket väl medvetna om, så är ingenting med Mario Balotelli okomplicerat, även när fotbollen blomstrar. Hans biologiska föräldrar dök plötsligt upp med en exklusiv story i italiensk tv, iklädda Inter-tröjor. De berättade en sorgehistoria om hur de tvingats ge bort sin sjuka son, hur de försökt hålla kontakten men där deras son glidit längre och längre bort från dem. Det hela var mycket gripande och sorgligt. Om det nu inte hade varit så att Mario själv några veckor senare gått ut och sagt att han absolut inte vill ha något med sina biologiska föräldrar att göra, att han inte kunnat förstå hur de kunde överge honom som treåring och anklagade dem för att vara ”glory-hunters”.

Ingenting med Mario Balotelli är helt enkelt. Han följde upp sin debutsäsong som resulterade i sju starter och tre mål med 15 framträdanden i startelvan, sju från bänken och åtta mål som facit. Mellan alla mål och fina framträdanden fick han återigen känna på den italienska rasismen från läktarna och hamnade i ett antal kontroverser, framför allt med tränaren José Mourinho. Var han inte i bråk eller utsatt för attacker så kunde han synas iklädd AC Milans tröja.

I augusti 2010 lämnade Mario Inter och Italien och flyttade till Manchester City. Men problemen slutade inte här. Bråken fortsatte och vid dags datum pågår spekulationerna för fullt om huruvida Balotelli är på väg att skriva på för Milan.

På landslagnivå har han hunnit med att göra mål på Sverige i u12-EM för att bara 15 minuter senare dra på sig ett rött kort. På grund av ett problem med hans nationalitet (han ansågs fortfarande vara en ghanan på grund av den ofullständiga adoptionen) kunde han inte debutera i Gli Azzurri. Första framträdandet kom mot Elfenbenskusten i augusti.

Att skriva ett reportage om Mario Balotelli baserat på hans problem visade sig inte vara några bekymmer. Men mitt i alla dessa kontroverser och alla bekymmer så gömmer sig en enorm diamant. Den är ännu oslipad, men lyckas han kyla ner sig själv och hitta en tränare som kan förädla honom kan han bli världens bästa fotbollsspelare i framtiden. Det vore fruktansvärt att se en talang som Mario Balotelli gå förlorad.

Potential:

Han har precis allt som en offensiv spelare ska ha. Han är lång, snabb, stark och med en makalös teknik. Dessutom besitter han kunskapen i frisparkskytte.

Fysiskt sett är han ett praktexemplar och det är få spelare som är så byggda för att spela fotboll som Super-Mario är. Med alla dessa kunskaper kombinerade har han allt som krävs för att bli det ultimata offensiva vapnet. Ser man till fysiska förutsättningar är det enbart Cristiano Ronaldo jag kommer att tänka på skulle kunna mäta sig med honom när det gäller naturlig förmåga.

Han är en oslipad diamant. Men lyckas han få ihop alla bitar finns det ingenting som kan stoppa Mario Balotelli. Även om hela världen verkar försöka.

Jullistan:

André Ayew

Namn: Neymar da Silva Santos Júnior
Född: 6 februari, 1992. Mogi das Cruzes, Brasilien
Position: Anfallare, yttermittfältare
Lag: Santos

Jag satt på en pub i centrala Göteborg och laddade upp inför Sverige-Tyskland med att slötitta lite på rivalmötet mellan Brasilien och Argentina. Då ringer plötsligt telefonen och en exalterad kompis vrålar nästan rätt ut, ”vem är nummer elva i Brasilien?!”. Spelaren med tröja nummer 11 hette Neymar, och var 18 år gammal.

Han liknas ofta vid Robinho och kallas även i brasiliansk press för ”den nye Robinho”. De har båda gjort sig ett namn i Santos vita tröja och spelstilen är snarlik. Ser man till statistiken ligger Neymar långt före gällande talang. När Robinho lämnade Santos för Real Madrid som 21-åring hade han hunnit med att spela 142 matcher och gjort 60 mål. Neymar är 18, har spelat 104 matcher och gjort hela 54 mål.

Nyligen fyllda sjutton gjorde han efter ideliga succéer i ungdomslagen debut för Santos i en match mot Oeste i mars 2009. Veckan efter gjorde han sitt första mål mot Mogi Mirim och allt som allt blev det 33 framträdanden, 14 från start och 10 mål under debutsäsongen. I Campionata Paulista 2010:s slutspel hade han stor show när Santos tog hem mästerskapet och Neymar själv plockade hem priset som turneringens bästa spelare,.

Han imponerade väldigt och hans bedrifter gick inte obemärkta. Klubbar världen över ställde sig på kö för att värva den tuppkamsbeprydde brassen. Real Madrid, Juventus, Manchester United, Arsenal, Inter och Chelsea var bland de påstådda intressenterna. Men någon deal gick inte att nå.

I den kommande brasilianska säsongen, som pågår från maj till december, fortsatte han på den inslagna vägen. Han presterade på en sådan nivå att ikoner som Romário och Pelé krävde att Dunga skulle viga en plats i sin 23-mannatrupp till fotboll-VM åt det unge stjärnskottet. Dunga satte sig dock på tvären och det blev inget VM för 18-åringen. Men landslagsdebut skulle det bli; under nye förbundskaptenen Mano Menezes i en vänskapsmatch mot USA, och han gjorde mål efter bara 28:a minuter i debuten.

Säsongen i stort blev även den en stor succé för Neymar och till slut stannade han på 17 mål under 31 framträdanden.

Potential:

Snabb, teknisk och med en näsa för mål. Så skulle man i kortform kunna beskriva Neymars spelstil som fotbollsspelare. Han tycks också ha en förmåga att inte känna någon press, och har trots sin unga ålder imponerat på i stort sett alla scener han kastats ut på.

De senaste månaderna har kantats med rykten om var Neymar ska ta vägen. Real Madrid påstod sig ha en överrenskommelse med hans agent, Chelsea lade ett bud som Santos vägrade acceptera, men ryktas vara villiga att öka på den transfersumman ytterligare för att förmå honom att flytta till de brittiska öarna.

Samtidigt i Brasilien försöker man med näbbar och klor att hålla kvar sin guldklimp i den inhemska fotbollen. Pelé och Robinho gör ständiga uttalanden i frågan och under en presskonferens satte Menezes och Mario Zagallo press på Neymar genom att öppet uttala att han borde stanna.

Neymar själv verkar dock inte ha fullt lika lätt att bestämma sig över sin framtid. Hans agent Wagner Ribeiro säger att han den ena veckan kan bestämt sig för att stanna i Santos, för att nästa vecka säga ”nu drar vi”. Även om Chelsea är det mest frekventa ryktet i media så verkar huvudpersonen själv i fråga vara mer intresserad av en flytt till Italien och ”La vecchia signora”, alltså Juventus.

Om vi åter ska dra parallellen till Robinho, så tror jag Neymar har större chans att lyckas, bättre än vad sin äldre kopia gjort. Jag var övertygad om att Robinho också skulle lyckas, han hade precis all talang som krävdes för det, men han hade aldrig mentaliteten för att bli världens bästa spelare. Han tog förhastade beslut, tjurade och fick helt enkelt aldrig utlopp för all potential han besatt. Ser man det ur det perspektivet tycker jag Neymar verkar vara en mer eftertänksam man. Han har ingen brådska ut i Europa, och det faktum att han ännu är kvar i Brasilien ser hela ligan som en vändpunkt för den inhemska fotbollen. Skulle han gå till exempelvis Chelsea i januari eller i sommar ställs det helt plötsligt helt andra krav på honom. Jag tror hans späda kropp skulle få stora problem mot tunga Premier League-försvarare och att han helt enkelt skulle gå på samma mina som nästan alla brassar i England gjort.

Stanna i Brasilien, bygg på lite muskler och fortsätt utvecklas. Då kan han vara världens bästa om några år.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   Neymar
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Jack Andrew G. Wilshere
Född: 1 januari, 1992. Stevenage, England
Position: Mittfältare
Lag: Arsenal

Han kallas för den näste Paul Scholes. Med tanke på hur han varvar fint passningsspel med stundtals brutala tacklingar är kopplingen till Manchester Uniteds rödhåriga veteran inte svår att göra. Jack Wilshere är dock bara hälften så gammal som spelaren han jämförs med och allt tyder på att han har potentialen att bli lika bra.

Som nioåring började unge Jack spela fotboll i Arsenals ungdomsakademi. Precis som de flesta andra på den här listan steg han snabbt i rankorna och vid 15 års ålder var han lagkapten för u16-laget. Han avancerade, via några matcher i u18-laget, till att debutera för reservlaget i februari 2008. Mötet mot Reading slutade 1-1. Wilshere gjordes Arsenals enda mål.

Inför säsongen 2008-09 fick han chansen i träningsmatcherna. Första a-lagsmatchen gjorde han som ersättare för Henri Lansbury i en match mot Barnet. Han måste gjort ett intryck, för när truppen skulle offentliggöras var en tröja med nummer 19 upptryckt med namnet Wilshere ovanför. Den riktiga debuten skulle inte låta dröja på sig speciellt länge och i september fick han några minuter på sig som ersättare för Robin van Persie i en match mot Blackburn.

Han var då 16 år och 256 dagar gammal och de facto den yngste spelaren att göra ligadebut iklädd Arsenals tröja. Den tidigare rekordinnehavaren hette Francesc Fábregas.

Någon jättesuccé á la Fábregas blev det dock inte och speltiden var minimerad till Ligacupen. 2009/10 blev han utlånad till Bolton Wandarers. Väl där ökade speltiden markant och han hann med 13 starter under de 14 matcher han var där och gjorde bland annat en riktigt bra match i 2-1-segern mot West Ham, där han bidrog med ett mål och blev utsedd till matchens främste aktör.

Sommaren 2010 fick Jack Wilshere även den stora äran att debutera för det engelska landslaget. Vid 18 års ålder i vänskapsmatchen mot Ungern. Han är numera den tionde yngsta debutanten i engelsk landslagsfotboll.

Sedan återkomsten till Arsenal har han verkligen fått Wengérs förtroende och slagit sig in i laget på allvar. 12 starter och två inhopp har det blivit så här långt och han har imponerat stort. Senast fick han chansen från start i stormatchen mot Manchester United. Trots att det blev förlust och att han själv blev utbytt i den 63:e minuten gjorde han inte bort sig på något sätt.

Jack Wilshere är 18 år gammal, ordinarie i ett av världens bästa fotbollslag och har redan debuterat för det engelska landslaget. Han verkar gå en god framtid till mötes.

Potential:

Som spelare är Jack Wilshere väldigt månsidig. Han kan spela på de flesta positioner på mittfältet och jämförelsen mellan Paul Scholes är inte alls tagen ur det blå.

Det är en liten man (1.73) vi har att göra med, men på fotbollsplanen uppträder han med aggressivitet och är förvånansvärt tung i närkampsspelet för sin storlek. Han symboliserar på något sätt den kommande utvecklingen som England så desperat strävar efter. Med en spelskicklighet och ett lugn i passningsspelet tar han rollen på Arsenals mittfält som en inhemsk spelare inte tidigare kunnat göra.

Men allt är inte bara frid och fröjd med den spelartyp som mångsidige Wilshere kan stoltsera med. Han har, precis som Paul Scholes, en råbarkad och ovårdad sida som ibland får sitt utlopp. Vi såg det i den brutala tacklingen på Nikola Zigic i matchen mot Birmingham som resulterade i en direkt utvisning, och Liam Brady, head of youth development i Arsenal konstaterade att den unge Jack hade en hel del problem med att tygla sitt temperament.

Fortsätter han få speltid i Arsenal kan han bli kontinuiteten och aggressiviteten de tidigare saknat.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   Jack Wilshere
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: David de Gea Quintana
Född: 7 november, 1990. Madrid, Spanien.
Position: Målvakt
Lag: Atletico de Madrid

Sommaren 2009 värvade Atletico de Madrid ett av världens största framtidsnamn inom målvaktspositionen. Han var ung, spanjor och hade presterat bra i flera år både på klubb- och landslagsnivå. Problemet var bara att de hade en både bättre och yngre målvakt i de egna leden. Ett par månader in på debutsäsongen var Sergio Asenjo petad, namnet på allas läppar var numera David de Gea.

Uppvuxen i Madrid började David de Gea tio år gammal spela fotboll i Atletico Madrid. Han arbetade sig metodiskt igenom ungdomsleden i klubben. 2007 var han med och tog sitt spanska u17-landslag till guldet i u17-EM efter en seger mot England i finalen. Samma år var han även med i u17-VM där han tillsammans med ett talangfullt lag med spelare som Bojan, Fran Merida, Ignacio Camacho och Dani Aquino tog Spanien till final. Väl där blev det efter en mållös match stopp efter en straffläggning där Spanien bommade samtliga och Nigeria fick alla i nät.

Efterföljande år tog han plats i Atletico B som huserade i den spanska tredjeligan, Segunda B, där det totalt blev 35 matcher fram till 2009. Sergio Asenjo hade som sagt värvats in från Valladolid och sågs som Spaniens nästa storhet och en blivande efterträdare till Iker Casillas. Han fick dock ingen bländande start i sin nya klubb och gjorde en hel del fatala misstag. När han var ute på landslagsuppdrag fick De Gea första gången chansen i truppen.

Men speltiden skulle inte låta vänta på sig. Den 30:e september spelade Atletico en Champions League-match mot Porto när den vikarierande förstamålvakten Roberto tvingades utgå skadad efter 26 minuter. In kom en blott 18-årig, gänglig målvakt med ett pojkaktigt utseende. Han lyckades inte hålla Porto stången och tvingades släppa in två mål från Rolando och Falcao, men David de Gea var nöjd efter matchen och berättade att det var en dröm som gick i uppfylelse.

"It was a dream come true for me to debut with Atlético, especially in a Champions League game.”

Matchen efter fick han chansen från start i ligamatchen mot Real Zaragoza. Men den började inte bättre. Vid Atletico-ledning 1-0 gjorde han vad engelsmännen kallar för ”pulling an Almunia”, alltså orsaka en straff. Men han reparerade sitt misstag på allra bästa sätt och lyckades knipa straffen från Marko Babic.

När Asenjo återände från sina landslagsäventyr var det dock tillbaka till bänken som gällde. Men det skulle inte bli en långvarig väntan på spel.  När Qique Sanchéz Flores tog över tränarsysslan från Abel Resino och Sergio Asenjo var det ett målvaktsbyte som blev lösningen. Han startade alla utom en av de återstående matcherna och kunde inkassera ett pris som matchens bästa spelare efter att ha hållit nollan mot Athletic Bilbao.

Den här säsongen har det inte varit något större snack om posten som förstamålvakt. ”Van der Gea”, som han kallas av lagkamraterna för de uppenbara likheterna med Manchester Uniteds Edwin Van der Sar, är det som vaktar kassen, och han har fortsatt göra det bra.  Trots ett svajigt Atletico Madrid (som vanligt) har de Gea gått bra, bland annat har han två kanoninsatser mot bästa möjliga motstånd, Barcelona och Valencia, i ryggen. I båda matcherna fick han pris som bästa spelare.

Pratar man målvaktstalanger och Spanien är det inte längre Sergio Asenjo som kommer på tal. David de Gea är namnet på allas läppar.

Potential:

Som målvakt är David de Gea extremt mångsidig. Han är lång (1.92), men är förvånansvärt snabb för sin längd och har reflexer som en katt. Han har dessutom en fallenhet, dels för att rädda bollar som tycks ”omöjliga”, men också för att rädda straffar, vilket han visade redan i sin andra match.

Det som gör David de Gea så speciell är dock hans fantastiska koncentrationsförmåga. Han är verkligen närvarande i spelet och lyckas med ett gott självförtroende diktera försvaret på ett sätt som få målvakter runt hans ålder klarar av. Han är dessutom väldigt skicklig i höjdspelet och har inga problem att ta för sig.

Jag tror David de Gea kan bli en otroligt bra målvakt. Han verkar ha precis den rätta mentaliteten för att lyckas ta ytterligare kliv i sin karriär. Han är en klok ung man som är otroligt driven och är villig att arbeta hårt för att nå sina mål. Han beskrivs av sina lagkamreter som en ödmjuk, hårt arbetande pojk som alltid har ett leende på läpparna.

Sir Alex Ferguson har redan ryktats vara intresserad av ynglingen, och har även skymtats på läktaren i Atleticos match mot Valencia i år, även om det hela tonades ner av De Gea själv som påstod att Ferguson helt enkelt var där för att scouta sina kommande CL-motståndare, Valencia. Konkret intresse eller inte, fortsätter han utvecklingen ser vi snart De Geas namn på en tröja i en klubb av Manchester Uniteds kaliber. Det tvekar jag inte en sekund över.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   David de Gea
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Eden Hazard
Född: 27 januari, 1991. La Louviére, Belgien
Position: Offensiv mittfältare, yttermittfältare
Lag: Lille OSC

De belgiska fotbollstalangerna sprids för världen och vittnar om en god framtid. En av de mer uppmärksammade är Eden Hazard, som jagats med blåslampa av storklubbar som Manchester United, Arsenal och Real Madrid under flera års tid. Supertalangen har dock ingen brådska med att lämna sitt Lille.

I belgiska La Louviére föddes Eden Hazard in till ett fotbollsgenetiskt paradis med både föräldrarna som professionella fotbollsspelare. Via Royal Stade Brainois och Tubize, två lokala lag tog han sig som 14-åring 2005 till Frankrike och Lille.

Som 16-åring fick han chansen att debutera efter ett snabbt avancemang i ungdomsleden. Ett inhopp i den 78:e minuten mot Nancy blev det första vi fick se av Eden Hazard i seniorfotbollen. Det blev ytterligare tre inhopp den säsongen. Det riktiga genombrottet skulle dock komma efterföljande säsong. Under nya managern Rudi Garcia tog han direkt en plats i a-truppen och gjorde ett stort avtryck. Under Garcias vingar växte Hazard från en yngling till ett underbarn. Han gjorde fyra mål under de 30 matcher han spelade den säsongen och imponerade så till den milda grad att han som första utländska spelare kunde inkassera det prestigefyllda Young Player of the Year Award.

Kommande sommar skulle vimla av rykten om ”den nya Cristiano Ronaldo” och storklubbarna ställde sig på rad, redo för att öppna upp plånboken och ge belgaren en tröja. Zinedine Zidane sa bland annat att han ”skulle värva Hazard till Real Madrid utan att tveka”. Han blev dock kvar i Lille och byggde på succén ytterligare även under kommande säsong. Han ökade på sin målskörd ytterligare och gjorde fem mål och dessutom åtta assists. Han avgjorde mot Liverpool i Europa League med en vacker frispark, såg sig slagen på målsnöret av Lisandro Lopez i Player of the Year Award men lyckades som första spelare plocka hem Young Player of the Year Award för andra året i rad.

Inte bara på klubblagsnivå har Hazard skördat framgångar. 17 år och 316 dagar. Så gammal var han i debutmatchen för belgiska landslaget genom att byta av Wesley Sonck mot Luxemburg. Inhoppen blev till startplatser och numera är Hazard en vital del i det unga Belgien som bara väntar på att explodera. 17 landskamper har det hunnit bli. Och han har inte ens fyllt 20.

Även om han nått stora framgångar på kort tid och vid en ung ålder så har han ändå lyckats visa upp något som kan liknas vid lojalitet, ett allt för sällsynt inslag i dagens fotboll. Han har flera gånger haft möjligheten att lämna Lille för någon av storklubbarna på kontinenten, men är fast besluten att stanna och fullfölja sitt kontrakt. För mig är det stort agerande av en liten man. Frågan är bara hur stor den lille kan bli.

Potential:

När man pratar om Eden Hazard halkar man allt som oftast in på jämförelser med Cristiano Ronaldo. Jag kan inte annat än att dra samma paralleller. Han har en vindlande snabbhet, en fin teknik i hög fart och ett bra skott med båda fötter. Det är en väldigt kreativ spelare som är involverad i extremt mycket i anfallsväg.

Tyvärr har han också ärvt några av Cristiano Ronaldos lite sämre egenskaper också, vilket innebär att han allt för ofta faller allt för lätt vid minsta tillstymmelse till kontakt. Men det är ingenting som är unikt för Hazard.

Redan vid dags datum håller Hazard en väldigt, väldigt hög standard, vilket inte minst visats genom alls storklubbar som visat sitt intresse. Han lär bli kvar i Lille till 2012, men sedan kan han säkerligen välja och vraka i kommande klubbval. Jag tycker det är ett klokt val att inte stressa vidare i karriären allt för tidigt. Han är Lilles bästa spelare och tillåts växa i sin omgivning, han kommer växa ifrån den, men än så länge utvecklas han stadigt.

Framtida klubb? Jag tror på Real Madrid. Och jag tror han kommer bli en av sin generations allra mest tongivande spelare.

Kombinationen av Thierry och Carina Hazard har skapat en världsstjärna.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. Eden Hazard
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Bojan Krkic Peréz
Född: 28 augusti, 1990. Lleida, Spanien
Position: Anfallare
Lag: Barcelona

Sonen till en gammal Röda Stjärnan-spelare formligen öste in mål i ungdomslagen. Mer än 800 mål gjorde han under sina sju år i de yngre leden i Barcelona. Nyss fyllda 17 år gjorde han debut i La Liga och förutspåddes en lysande framtid. Sedan dess har tre år förflutit och hypen kring Bojan Krkic Peréz har minst sagt stagnerat. Men talangen finns kvar.

Bojan är resultatet av en serbisk fotbollsspelare och en spansk mamma som han älskade djupt. Nästan för djupt. Bojan ses generellt lite som fotbollens variant av en boy-band-stjärna. De unga flickorna utanför Barcelonas träningsanläggning fullkomligt svärmar kring den unge pojken. Och som en pojke, det är just så man ser på Bojan i Spanien. Hans favoritartist är David Bisbal, som beskrivs som något av en spansk Darin och hans älskade mor María Luiza Peréz har gått ut i en intervju tillsammans med sonen och pratade om hur väl hon ammat honom som ung.

Man kan se det som att han är härligt bekväm med sig själv och sin tillvaro, men det är Bojans fotbollsmässiga kvaliteter som vi ska utvärdera. Han rusade som sagt genom Barcelonas ungdomslag på ynka sju år, tog sig via en succéartad säsong i Barcelona B till ett proffskontrakt och en debut som nyss firad 17-åring i en ligamatch mot Osasuna.

Parallellt med klubblagsframgångarna passade han också på att bli skyttekung i u17-EM 2006 i Luxemburg, trots att han var ett år yngre än de flesta andra. De närmaste åren skulle Bojan befästa sin position som den största talangen landet fått fram på många år, och blev hela Spaniens kelgris. Till EM 2008 blev han uttagen i Luis Arágones spanska trupp, som senare skulle komma att lyfta pokalen, men efter överläggande med sin far tackade han nej på grund av utmattning. Det kan ha varit ett ödesdigert val.

Trots att Bojan vid 20 års ålder har spelat nästan 90 matcher för sitt Barcelona så har hans karriär ändå gått lite i stå sedan dess. Han har inte lyckats ta en ordinarie tröja i klubblaget, och samtidigt inte varit nära landslaget igen. I u21-EM 2009 i Sverige var han på förhand utsedd till hela turneringens stora stjärna och spelaren som skulle bringa guld till sitt Spanien. Med facit i hand så blev det inte riktigt så. Spanien var en stor flopp och Bojan var usel turneringen igenom.

När hösten kom hade Barcelona dessutom köpt in en lång svensk som fört Bojan ännu längre ut på avbytarbänken. Hösten visade ingen ljusning på horisonten, men sedan, på våren hände något. Zlatan tappade formen och Pep Guardiolas förtroende och Bojan fick chansen. Han visade precis hur bra han kan vara med en tränares självförtroende i ryggen och slog till med åtta mål på elva matcher vid sluttampen av säsongen som slutade med ligaguld för Barcelona.

Allt var guld och gröna skogar för Bojan återigen. Men det blev inget fotbolls-VM, och det blev inget VM-guld. Dessutom bestämde Barcelona sig för att hämta in David Villa från Valencia, och Bojans roll var precis som föregående säsong. Där står vi än idag. Han har fått agera inhoppare, men precis som vanligt bitit i det sura äpplet och spelat vidare för klubben han älskar. Hans karriär har gått i stå, men potentialen finns kvar, och han kan fortfarande bli hur stor som helst.

Potential:

När Bojan första gången debuterade för Barcelona satt jag hänförd framför Youtube och kollade på målen från hans ungdomsår. Han var så naturlig. Så hal. Så liten. Han var född målskytt, och han gjorde dem på alla möjliga vis. Han besitter en väldig snabbhet och en funktionell teknik när det gäller att både komma till lägen, och att exekutera dem på allra bästa sätt.

Jag har alltid varit väldigt förtjust i Bojan, och alltid varit övertygad om hans talang. Han är valpig, både i sättet och spelstilen, och har vissa stunder haft det ganska tufft som Barcelona-spelare på seniornivå. Men det finns en intressant egenskap hos honom som gör att jag tror han till slut kommer lyckas. Han ger sig verkligen aldrig. Man hör aldrig ett negativt ord från hans mun, ser aldrig en negativ gest när det går honom emot. Han kämpar på, gör sitt och väntar på sin chans.

Ingen kan betvivla att han har presterat när han känt sin tränares stöd i ryggen. Jag hoppas att det kommer någon som ger honom det förtroendet snart. Då kan Bojan slå ut i full blom.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. Bojan Krkic Peréz
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Toni Kroos
Född: 4 januari, 1990. Greifswald, Tyskland
Position: Offensiv mittfältare, yttermittfältare
Lag: Bayern München

Talangfulla familjer verkar vara ett genomgående tema i den här julkalendern. Familjen Kroos är inget undantag. Mamma Birgit var en badminton-spelare i världsklass, pappa Roland är tränare i både fotboll och tennis och därtill också lillebror Felix som numera huserar i Werder Bremen efter att ha lämnat Hansa Rostock inför den här säsongen. I talang kan dock ingen av dem mäta sig med Toni.

Han har under flera år setts som Tysklands stora framtidshopp, även om han på senare tid fått konkurrens på den posten av lille Mario Götze. Toni Kroos började sin fotbollsbana i hemstaden Greifswald i gamla svenska Pommern, under pappa Rolands ledarskap. Som tolvåring flyttade han vidare till Hansa Rostocks ungdomsakademi innan han ytterligare fyra år senare, 2006, skrev på för Bayern München. Han gjorde direkt avtryck i den tyska storklubben och fick självaste Uli Hoeneß att utpeka honom som Bayern Münchens nästa nummer 10. När det väl var dags för debut hade han inga tankar på att stanna och den 27:e September i 5-0-segern mot Energie Cottbus hoppade han in och serverade Miroslav Klose två ganger om.

Parallellt med sina klubblagsframgångar så gav han samtidigt resten av världen chansen att beskåda en stjärna i uppåtgående. Under u17-VM 2007 var Toni Kroos briljant. Iklädd kaptensbindeln spelade han bronset till Tyskland och kammade själv hem Guldbollen som bästa spelare och bronsskon för tredje bästa målskytt med sina fem kassar. Det ska sägas att han dessutom gjorde fyra assist och var klart tongivnde.

Tillbaka i klubblaget Bayern München, som med Sebastian Deislers misslyckade karriär trots en makalös talang i färskt minne, ville sakta matcha in deras unge stjärnskott. Jag vet inte om tre starter och nio inhopp vid 17 års ålder är att ta det lugnt för dåvarande manager Ottmar Hitzfeld, men speltid fick i alla fall Kroos och ett mål hann han också göra.

Säsongen efter var det Jürgen Klinsman som tog över rodret i München och den försiktiga inställningen angående guldklimpen fortsatte, speltiden blev sparsam och han lånades till slut ut till ligakonkurrenten Bayer Leverkusen. Här kom det stora genombrottet.

Kroos anlände till Leverkusen i januari 2009 och under den första säsongen hann han med tio framträdanden och ett mål. Säsongen 2009/10 var det dock han skulle visa upp sitt sanna ansikte för både landslags- och klubblagsledning. Totalt under säsongen gjorde han nio mål och stod för elva assists och blev utsedd till matchens lirare inte mindre än sex gånger. Succén gick inte Joachim Löw obemärkt förbi och i mars 2010 fick han debutera för a-landslaget i träningsmatchen mot Argentina. Han blev även uttagen i det tyska lag som skulle spela till sig ett brons i fotbolls-VM och han fick oväntat mycket speltid. Även om han inte kunde titulera sig själv ordinarie så fick han ändå hoppa in i skarpt läge mot Spanien i semifinalen och även mot Uruguay i bronsmatchen.

Även i München kunde man inte låta den nu 20-årige Kroos stå på tillväxt längre och Karl-Heinz Rummenigge förklarade att han kommande säsong skulle spela i sitt Bayern München. Där är vi vid dags datum. Toni Kroos har spelat till sig en ordinarie tröja i ett gravt underpresterande Bayern München och har startat så gott som alla matcher den här säsongen.

Potential:

Redan för flera år sedan förutspåddes Toni Kroos talang, och även om vi inte sett någon explosionsartad utveckling så går det ändå sakta men säkert framåt för den nu 20-årige tysken.

Han är en offensivt mångsidig spelare. Han är snabb, bra tekniskt sätt, duktig på att utmana och en fin lagspelare. Dessutom är han begåvad med en väldigt bra skotteknik och han får ofta en bra träff på bollen även vid trängda lägen vilket gör honom till ett riktigt bra vapen i lägen från distans, vilket han visat genom ett flertal ml från utanför straffområdet, bland annat efter hörnor.

Just nu är vi inne i ett intressant skede i Kroos karriär, där han måste prestera i sin hemmavarande klubb som ordinarie. Så här långt in på hösten och vintern är det inte riktigt rättvist att bedöma honom, med tanke på hur kapitalt laget underpresterat kollektivt för tillfället. Även på landslagsnivå går vi en intressant framtid till mötes där många unga spelare kommit fram på de offensiva platserna på mittfältet. Just nu återfinns Özil, Podolski och Müller på dessa åtråvärda platser, samtidigt som skickliga spelare som Götze, Grosskreutz, Holtby, Marin och Shürrle knackar på dörren. Benhård konkurrens minst sagt och det ska bli väldigt spännande att se hur den framtida förbundskaptenen agerar när alla dessa spelare börjar komma upp sig än mer i karriären.

Kroos tillhör huvudfavoriterna till en viktig landslagsplats i den närmaste framtiden.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. Toni Kroos
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Rafael Pereira da Silva
Född: 9 juli, 1990. Petrópolis, Brasilien
Position: Högerback
Lag: Manchester United

När två krullhåriga bröder studsade in på Carrington var det bara Fábios vigselring som lät sir Alex Ferguson skilja dem åt. Tre år senare har den Fábio dragits med skadeproblem och inte lyckats etablera sig som vänsterback, samtidigt som Rafael genomgått stora framsteg på sin högerbacksplats.

De båda bröderna växte upp i Petrópolis, en förort till Rio de Janiero. Som femåringar började de sin fotbollskarriär genom five-a-side-spel på stadens gator, där de lyckades fånga viktiga åskådares intresse. Fluminenses representanter blev imponerade så till den milda grad att de erbjöd spel i klubben för tvillingarna. Vid elva års ålder flyttade de in i klubbens träningscenter i Xerém.

Karriären i Fluminenses ungdomslag fortgick smidigt för de två talangfulla bröderna. Under en ungdomsturnering i Hong Kong 2005 var det återigen dags att imponera på de ditresta scouterna. Manchester Uniteds chefsscout Les Kershaw var den som upptäckte brödernas talang och förde nyheterna om Fluminenses guldklimpar vidare till sir Alex Ferguson. Man United var dock inte ensamma om intresset. Arsenal kom med ett konkret erbjudande och även Real Madrid visade intresse. Då satte dock mamma Da Silva ner foten och talade om för sina tvillingar att de minsann skulle visa lite respekt och lojalitet för klubben som upptäckt och fostrat dem.

Ett klubbyte skulle det dock bli, men det dröjde till 2007 innan kontrakten skrevs med Manchester United. På grund av regler för brasilianska fotbollsspelare så tilläts de inte debutera för Man United förrän de fyllt 18. Vid det här laget pratades det mycket om de nya bröderna och spekulationerna om deras potential pågick utan att någon egentligen sett dem spela. Fábio var dock den som omskrevs som den lite mer talangfulle av de två och en bättre offensiv spelare.

Väl i Manchester Uniteds röda tröja kom dock det mesta snacket att handla om Rafael. När Fábio hade skadeproblem fick Rafael debutera i en vänskapsmatch mot Peterborough i augusti 2008. På den vägen fortsatte det. Iklädd tröja nummer 21 debuterade han i tävlingssammanhang genom ett inhopp mot Newcastle. Första starten fick han göra mot Middlesbrough i ligacupen.

Med en offensivlusta, snabbhet och ett mod tog han direkt för sig så fort speltid gavs och han började sätta press på konkurrenterna Wes Brown, John O’Shea och Gary Neville. Han startade mot Ålborg i Champions League och gjorde genom ett sent inhopp i förlustmatchen mot Arsenal sitt första mål för klubben, en kraftfull volley. Säsongen rundade han sedan av med en nominering till PFA Young Player of the Year-award, där han fick se sig besegrad av Aston Villas Ashley Young.

Efterföljande säsong fortsatte i samma spår. Man United fortsatte rotera friskt på sina fyra tillgängliga högerbackar, och även om han fick en hel del speltid så var den ändå begränsad. Fram till säsong 2010-11. Rotationssystemet fortsätter visserligen även här, det kommer det alltid göra i viss mån. Men Rafael har allt mer utkristalliserats som den bäste högerbacken i truppen.

Sommaren 2010 fick han också chansen i landslaget när Mano Menezes kallade upp honom till truppen mot USA. Själv är Rafael dock realistisk om sina chanser att konkurrera ut Maicon och Dani Alves, som anses tillhöra världens bästa ytterbackar, och ser dem snarare som inspirationskällor snarare än rivaler, även om han på sikt har siktet inställt på att ta platsen.

Att som 20-åring spelat nära 50-talet matcher för en storklubb som Manchester United, det är det inte många som har. Sir Alex har uttryckt sin tillit till den unge högerbacken, något som också speglas i den växande speltid han tilldelas. Efter debuten mot Peterborough fick han beröm som inte många kan inkassera från den rödnäsade skotten: "It was a real eye opener for us. He hadn't played for a year but he's played a full 90 minutes today. You know what football is like. Sometimes it turns up some star, a little nugget maybe. On the evidence of tonight I think we've got a good player here."

Rafael är en guldklimp. Han behöver bara putsas till lite.

Potential:

Rafael har en spelstil som kan få hjärtat att åka upp i halsgropen på både egna supportrarna och motståndarnas. Han är rivig, snabb och vågad i sitt spelsätt och sätter gärna fart utmed sin högerkant i offensiva bestyr som inte alltid har den största tanken bakom. Hans största kvaliteter finns i offensiven, han är snabb, teknisk och kan komma med korta, kvicka steg ta sig förbi de flesta motståndarna han kan tänkas möta på kanten. Han har dessutom en inläggsfot som inte helt sällan serverat medspelarna till bra avslutslägen.

Lika bra som han är i offensiven, lika dålig kan han även vara i försvarsspelet. Han har en oortodox spelstil när det kommer till defensiven och försöker ofta göra brytningar mer på improvisation än på rutin. Hans positionsspel var även det under all kritik när han först kom till United, något som dock föll i glömska på grund av de offensiva kvaliteterna.

Det är dock någonting som han verkligen har arbetat på, han har tagit hjälp av sina mer rutinerade lagkamrater där framför allt Gary Neville fungerat som lite av en mentor. Och förbättrats har han verkligen gjort. Han har fortfarande en hel del att jobba på, men det känns betydligt tryggare med Rafael som högerback än det gjorde för två år sedan. Och man ska komma ihåg, han är den enda som fått stopp på pendeltåget från Wales, Gareth Bale, den här säsongen. Det förtjänar ett pris, enbart det.

Det kan låta aningen negativt när man pratar om Rafaels svagheter. Men med de framsteg han tagit så här långt så ska det bli ytterst intressant att se hur bra han kan bli när den europeiska försvarsstilen förefaller sig naturlig för honom. Jag tycker han är den bästa högerbacken i Manchester United, och jag tycker att sir Alex ska fortsätta visa sin tillit och spela honom i matcher som verkligen gäller.

Man ska komma ihåg att Rafael faktiskt bara är 20 år gammal. Han säger själv att han inte kommer vara som allra bäst förrän om kanske sju år. Det finns mycket att arbeta på, och han är villig att göra det. Han är en storback i stundande.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. Rafael da Silva
14. Philippe Coutinho
15. Mario Götze
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Philippe Coutinho Correia
Född: 12 juni, 1992. Rio de Janeiro, Brasilien
Position: Offensiv mittfältare
Lag: Internazionale

Den lille brassen skulle lika gärna kunnat vara den tredje borttappade Da Silva-brodern med Fábio och Rafael. Det är han inte. Men Philippe Coutinho är jäkligt bra för det.

Redan som 16-åring skrev han 2008 på för Inter, sedan Real Madrid misslyckats med att lura över den krullhåriga brassen genom att erbjuda hans far ett arbete. Han fick dock inte spela i Serie A förrän han fyllt 18, enligt brasilianska regler, och lånades i stället ut för spel i sin forna klubb Vasco da Gama. För den europeiska publiken var det dock inte förrän första ligamatchen mot Bologna som Coutinho, efter en imponerande försäsong fick visa upp sig på allvar. Efter några matcher som inhoppare spelade han till sig en starttröja och han har fortsatt att imponera.

Hans spelstil är ytterst lik Mario Götze. Han är en centimeter längre, men är precis som den jämnårige tysken (Coutinho är nio dagar äldre) är han snabb som vinden, tvåfotad och väldigt skicklig i utmaningsspelet. Han har en fin spelförmåga och en talang för att involvera sig själv i det kreativa spelet genom sin fallenhet att hitta ytan mellan motståndarnas backlinje och mittfält.

Han har inte ens spelat en halv säsong i Inter, men i Brasilien är han desto mer välkänd och förbundskapten Mano Menezes lät honom i höstas debutera för a-landslaget när han fick starta till vänster på mittfältet i 3-0-segern mot Irak. Även innan har han iklädd Brasiliens gulblåa ställ gjort sig ett namn, framför allt genom avgörande insatser i det u17-landslag som 2009 vann Sydamerikanska mästerskapen.

Hans tränare i Inter, Rafael Benitez har sagt att han är Inters framtid. Philippe Coutinho har knappt varit i Italien i ett halvår, han är inte fullt acklimatiserad men har ändå hunnit göra intryck. Vägen ligger öppen för den krullhårige brassen.

Potential:

Man har inte tillåtits se allt för myket av Philippe Coutinho. Det kommer bli desto mer av den varan i framtiden. Även om jag är säker på att han har mycket kvar att både ge och bevisa, ändå har jag blivit imponerad av de små smakprov vi bjudits på under hösten. Jag gillar hans sätt att aktivera sig själv i spelet, han söker ofta boll och får den ofta i farliga lägen. Även om han kanske inte alltid haft turen på sin sida ligger han ändå bakom mycket i offensiven och är alltid ett hot med sin snabbhet, teknik och kreativitet.

Jag tycker Philippe Coutinho är en av fotbollseuropas allra intressantaste talanger för tillfället. Just för att han inte är speciellt kartlagd. Man har hört en del om hans talang, men ändå inte bevittnat den med egna ögon. Han har gjort det bra så här långt. Får han det att stämma kan det vara en ny Kaká vi ser i uppåtgående.

Jullistan:

Namn: Mario Götze
Född: 3 juni, 1992. Erkelenz, Tyskland
Position: Offensiv mittfältare
Lag: Borussia Dortmund

Han har vunnit Fritz Walter-trophy de senaste två åren och är vida ansedd som den största fotbollstalangen som Tyskland fått fram på många årtionden. Det är tungt beröm för en spelare som nyss fyllt 18. Mario Götze verkar inte ha några planer på att inte infria förväntningarna.

Sommarpojken från de bördiga områden kring staden Erkelenz har trots den plötsliga framgång som han utsatts för sedan han första gången debuterade för Dortmund som 17-åring mot Mainz i Bundesliga, hållit sig lugn. Han är en jordnära person som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar tillsammans med sina inte helt talanglösa bröder. Lillebror Felix håller till i Dortmunds ungdomslag och storebror Fabian lämnade precis samma akademi för spel i Mainz andralag. Pojken med mest talang, det är dock utan tvekan Mario.

Han är en otroligt mångsidig, offensiv spelare. Han må vara kort med sina 1.71 cm, men det väger han utan tvekan upp med en svindlande, internationell snabbhet som han kombinerar med en en fantastisk spelförståelse, fin bollkontroll och en väldigt bra teknik. Att han dessutom är lika bra med båda fötterna gör honom än mer svårläst. Man kan säga att Mario Götze har alla delar en offensiv spelare behövs för att lyckas.

Han formligen rusade genom Dortmunds ungdomslag, likaså i landslagskarriären där han sedan 2007 gått från u15- till a-landslaget. Jag har aldrig hört ett dåligt ord om den unge tysken, överallt dit han kommit har han lämnat med idel lovord. Matthias Sammer, den forne storspelaren och numera tekniske direktören för landslaget höll inte igen: “He is one of the biggest talents that we have ever had. He is an extraordinary player, has good quickness, is enormously creative and has tremendously technical skills.”. Han verkar även göra intryck snabbt, bade Jürgen Klopp och Joachim “Jogi” Löw blev kvickt så imponerade att de lät speedkulan från Erkelenz göra debut tidigt i bade Dortmund och landslaget. Det senare fick han göra genom ett inhopp i den 78:e minuten i träningsmatchen mot Sverige.

Beröm har östs över Mario Götze, men allt verkar så här lång vara väl befogad. Han kan vara den största talang Tyskland fått fram på flera årtionden. Frågan är hur länge han stannar i Dortmund?

Potential:

Det är ingen vanlig pojke vi pratar om. Förutom att han har en gudabenådad talang för att spela fotboll så är han även hans beteende utanför planen exemplariskt för en ung man som ska lyckas som fotbollsspelare. Lars Ricken, som borde veta mer om hur livet som ung spelare med framgångsord spridda omkring sig och en ljus framtid i blickfånget går till, säger att han inte alls är orolig för hur Mario Götze ska klara sig. Det är det som jag tycker är Götzes allra största kvaliteter. Hans karaktär. Han är mer än en fantastisk fotbollstalang, han är en ung man som är trygg i sig själv och sin tillvaro, och det är just därför han kommer lyckas.

Lille Mario Götze kan bli vansinnigt stor.

Jullistan:

Namn: Lewis Harry Holtby
Född: 18 september, 1990. Erkelenz, Tyskland
Position: Offensiv mittfältare
Lag: Schalke 04 (Utlånad till Mainz 05)

Det finns få spelare som lyckas få mig bli betuttad vid första anblicken. Första gången jag såg Lewis Holtby var jag dock upp över öronen förälskad. Det är en speciell känsla att se den nyblivne tyske landslagsmannen spela fotboll. Han är kvick som en vessla, har ett tillslag på bollen som hade gjort gudarna avundsjuka, en naturlig blick för spelet och en löpvillighet som sprudlar av ungdomlig entusiasm. Det formligen lyser omkring om Lewis Holtby.

Hans far Chris var en brittisk soldat som var stationerad vid en militärbas i Mönchengladbach när han förälskade sig i en tysk flicka vid namn Heidi och fick en liten Lewis som resultat. Redan som fyraåring började han spela för Sparta Gerderath som han lämnade vid elva års ålder för Borussia Mönchengladbach. Där var man dock inte helt övertygade om Holtbys storhet som fotbollsspelare och ansåg honom både för liten och för långsam. Istället flyttade en fjortonårig Holtby till Alemannia Aachen. Efter ett par säsonger i såväl ungomslag som seniorlag för Alemannia Aachen var det återigen dags att vända blicken annorstädes och ett fyraårskontrakt skrevs med tyngdviktarna Schalke 04. Han blev direkt utlånad till Bochum, där han fortsatte utvecklas under Heiko Herrlichs inflytande. Holtby har själv pratat om Herrlichs inblandning i hans utveckling och hur mycket det betytt för hans självförtroende.

Återkomsten till Schalke i maj 2010 innebar ytterligare tvära kast för den nu 19-årige unge mannen med tudelad nationalitet och han lånades återigen ut, denna gång till Mainz 05. Här exploderade det bara. Unga Mainz under Thomas Tuchels ledning chockade hela fotbollsvärlden genom en sagolik inledning på säsongen och de klarast lysande stjärnorna var Lewis Holtby, André Shürrle och Adam Szalai. När de inte lekte rockstjärnor under namnet Mainzer Bruchweg-boys så fortsatte de spela hem segrar genom ungdomlig entusiasm och sin powerfotboll. Även om Mainz vid detta dokuments skrivning har tappat sin ledning i Bundesliga till suveränen Dortmund så är en andraplats otroligt meriterande.

Och samtidigt som Mainz skördat framgångar har Lewis Holtby fortsatt prestera en fotboll som få trodde honom kapabel till. På elva matcher har han stått för tre mål, fem assists och tre utmärkelser som matchens lirare. I Mainz 4-2-seger mot Hoffenheim satt förbundskapten Joachim ”Jogi” Löw på läktaren och var så nöjd med vad han såg att han utbrast: ” Holtby's assist for the first goal of the game was worth the price of admission alone”. Det var inte bara tomma ord från den stilige förbundskaptenen och i efterföljande landskamp mot Sverige i Göteborg var det en blond kille med tröja nummer åtta som spelade från start bakom Mario Gomez på topp.

När Schalke budade ut Holtby till alla intresserade låntagare trodde få att han skulle göra någon större karriär. Idag ber Schalkes fans om att lånetiden hos Mainz ska ta slut så de kan interagera Lewis Holtby i sitt gravt underpresterande lag. Han kan vara precis vad de behöver.

Potential:

Det är en speciell känsla att se Lewis Holtby spela fotboll. Han lyser av lekfullhet och hans spelstil är på något sätt eggande för vad han kan uträtta i en än bättre miljö än den i Mainz. Fast frågan är om det egentligen finns en miljö som är bättre för Holtby än den i Mainz. Han har fått en roll som är skräddarsydd för honom, laget spelar med en ungdomlig entusiasm och han verkar trivas både på och utanför planen med ungtupparna och Thomas Tuchel vid rodret.

Som spelare är Lewis Holtby inte bara snabbare än de flesta, han har en väldigt fin teknik och ett nära tillslag på bollen som gör honom väldigt skicklig 1-mot-1. Han har dessutom en fallenhet och en spelförståelse för att leta upp dessa situationer och utnyttja dem till sin fördel. Han ligger bakom mycket i anfallsväg och är väldigt kreativ, både när det gäller att skapa chanser för andra och för sig själv. Att släppa Holtby utan uppsikt utanför straffområdet är ett ödesdigert misstag. Han är livsfarlig. Han har en finfin känsla i sin vänsterfot och är även ett rejält hot från distans, men vad som är anmärkningsvärt är att han för en vänsterfotad spelare har han en ovanligt bra högerfot.

Jag är väldigt förtjust i Lewis Holtby och han har visat under hösten att han verkligen har potentialen att bli något riktigt stort. Han har ingen lätt position att utmana om i landslaget med spelare som Özil och Müller i vägen, men hans anpassningsförmåga gör att jag verkligen tror han kan bidra på sikt. Jag tror på Lewis Holtby. Och jag brukar inte ha fel när det gäller spelares potential.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. Lewis Holtby
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Simon Thorup Kjaer
Född: 26 mars, 1989. Horsens, Danmark
Position: Mittback
Lag: Wolfsburg

När La Gazetta dello Sport 2009 skulle utnämna de bästa u21-spelarna i Italien föregående säsong så fanns det ett namn som för den mindre initierade fotbollspubliken var överraskande. Placerad tvåa, enbart efter Alexandre Pato och före spelare som Stevan Jovetic och Mario Balotelli fann vi en hårfager dansk. Simon Kjaer är hans namn.

Simon Kjaers fotbollskarrär inleddes i Lund IF, ett litet lag nära Horsens där han växte upp. Som 13-åring lämnade han sedan sin moderklubb för att fortsätta sin utveckling i FC Midtjylland. Två år senare deltog han i en fransk ungdomsturnering och imponerade så i den milda grad att han ådrog sig intresse från Lille, ett bud som dock nobbades av Midtjylland. Under tiden i Danmark passade Kjaer på att 2007 sopa hem priset som största talangen under 19 år, innan han återigen packade sina väskor och drog sig mot Italien och Palermo i juli 2008.

Avtrycket lät inte vänta på sig. Han fick göra debut genom att hoppa in i halvtid mot Fiorentina, och även om det blev en klar förlust med 3-1 så var det ideliga hyllningar för den unge dansken. På den vägen fortsatte det, Kjaer tog en ordinarie plats och det blev till slut 27 framträdanden i den rosa tröjan och tre mål under säsongen 2008/09. Även efterföljande säsong fortsatte succén när han formade ett svårpenetrerat mittbackslås med Cesare Bovo

Vid det här laget hade Simon Kjaers karriär gått spikrakt uppåt, något som också speglades i de klubbar som ställde sig på kö för hans namnteckning. Manchester United, Tottenham, Manchester City, Arsenal och Liverpool rapporterades flitigt vara intresserade. Men den blonde mittbacken hade andra planer och efter en övergång på €12 miljoner hamnade Kjaer till slut i Tyskland och Wolfsburg.

Parallellt med klubblagsframgångarna gjorde han också vidare framsteg på landslagsnivå. Efter att snabbt ha avancerat från u18-landslaget till en kaptenspost i u19-landslaget som 17-åring fullkomligt rusade han genom både u20- och u21-landslaget och tog på allvar plats i Morten Olsens lag som en möjlig ersättare till nyligen pensionerade Martin Laursen. Han tog chansen och spelade bort Per Krøldrup från platsen bredvid Daniel Agger i mittlåset. I sommarens VM spelade han två matcher, var avstängd i den tredje och kunde inkassera mycket gott beröm.

Efter ytterligare en succéartad säsong så var förväntningarna höga på honom i Wolfsburg. Omställningen blev inte smärtfri och Kjaer hade en tung inledning i sin nya klubb med en del fatala misstag. Det ska sägas att hela Wolfsburg har inlett säsongen förvånansvärt tungt och inte alls varit den titelutmanare man från början trott, vilket speglat sig även i Kjaers prestationer.

Simon Kjaer är 21 år gammal och möter nu karriärens kanske första ordentliga motgång. Han kommer ta sig ur den, ingen tvekan om det, och frågan är bara hur pass mycket den hårfagre dansken kan fortsätta utvecklas.

Potential:

Hans mognad slog mig redan under den tidiga tiden i Palermo. Han är en väldigt fysisk mittback som med sina 189 centimeter och 84 kilo är en spelare som är svår att rubba i såväl nickdueller som i tacklingsspelet. Överhuvudtaget så omsvärmas hans försvarsspel av en väldig rutin, trots sin unga ålder. Han för sig väl på planen och behärskar sitt positionsspel med ackuratess.

Hans största svagheter ligger väl i spelet med boll, även om han absolut är duglig, vilket han visat exempelvis genom en millimiterprecis framspelning till Nicklas Bendtners mål mot Kamerun. Det jag menar är att han är en fysisk och atletisk mittback, snarare än en spelförande. Med sin storlek och relativa snabbhet kombinerat med en fin positionsförståelse är han en svårpasserad koloss i såväl landslag som klubblag.

Hur bra kan han bli då? När man talar om Simon Kjaer så hyllar man ofta hans karaktär och mentalitet. Han möter just nu sin karriärs kanske första motgång och det är verkligen ett stålbad för den unge dansken att se hur han tar sig ur det hela. Mognadsmässigt förvånas jag ofta över långt kommen han är, trots sin unga ålder. Mittbackar brukar vara ett släkte som tenderar att blomma ut lite senare och det finns ingenting som talar för att Kjaer inte ska utvecklas än mer. Jag är dock skeptisk till hans val av Wolfsburg som nästa pinnhål på karriärstegen. Jag hade hellre sett honom dominera luftrummet i en vit tröja på White Hart Lane.

Oavsett klubbval så ser jag en stor potential i Simon Kjaer. Han är bara 21 år gammal och spelar på en position där spelare inte brukar ha sin karriärtopp förrän vid 26-27. Lyckas han ta sig själv och Wolfsburg ur denna svårighet så ligger hela världen framför hans fötter. Den blonde dansken vid namn Simon Kjaer kan bli en av de allra bästa.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. Simon Kjaer
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Holger Badstuber
Född: 13 mars, 1989. Memmingen, Tyskland
Position: Mittback, vänsterback
Lag: Bayern München

Den 13 maj 2009 spelade han defensiv mittfältare mot Wacker Burghausen i Bundesliga 3. Drygt ett år senare har han hunnit med att vinna Bundesliga, ta hem DFB-Pokal, spela final i Champions League och spela i ett fotbolls-VM. Det har gått fort för Holger Badstuber.

Som ungdom var Holger Badstuber en kringflackande spelare. Han inledde sin karriär som femåring i TSV Rot, en klubb han sedan lämnade sex år senare för spel i Stuttgart. Där blev det emellertid bara två säsonger innan flyttlasset gick mot en av Tysklands allra äldsta klubbar, SSV Ulm 1846. Inte heller i Badem-Württemberg blev han särskilt långvarig och inför säsongen 2006/07 var det Bayern München som blev ny klubbadress.

Väl i Bayern München hamnade han direkt under Hermann Gerlands beskydd i andralaget. Holger Badstuber är en försvarspelare, han trivs allra bäst som mittback, men är en anpassningsbar ung man som fungerar lika bra till vänster i backlinjen. Gerland hade dock andra tankar om den unge tysken från Memmingen. Han fick ta en plats som defensivt ankare på mitten med motiveringen att han skulle få en bättre spelförståelse och lära sig spela med mer press på sig. Idag är Badstuber tacksam för Gerlands tilltag, och tackar honom mycket för att han blivit den spelare han är idag.

Under u21-EM i Sverige 2009, när Tysklands ungtuppar dansade för en sommar och plockade hem guldet, då satt Holger Badstuber hemma i tv-soffan. Han ansågs vara för dålig för att vara med i truppen. Sedan dess har det gått fort. Han fick starta i den första ligamatchen mot Hoffenheim har sedan dess gått från klarhet till klarhet. Han fick genast Louis van Gaals förtroende och startade alla matcher utom en i Bundesliga och gjorde ett mål, en mäktig frispark mot Borussia Mönchengladbach. Han var bidragande till segern i DFB-pokal och missade endast returen mot Manchester United, på grund av avstängning, i Bayerns Münchens avancemang i Champions League, där Inter till slut blev övermäktiga i finalen.

Men utvecklingen var inte över bara för att klubblagssäsongen tog slut. Han fick göra sin debut för tyska nationalmannschaft genom ett inhopp i den 71:a minuten i 3-0-segern mot Ungern. I det efterföljande genrepet inför VM fick han starta mot Bosnien/Hercegovina. När Joachim ”Jogi” Löw sedan kallade upp sin trupp inför VM i Sydafrika fanns det två skrällar bland de många väletablerade namnen. Den ena var Dennis Aogo från Hamburg, den andra var spelaren som ett år inte tog plats i U21-landslaget. Även om uttagningen sågs som en ”kom-med-och-lär-plats” så visade Jogi Löw att så var minsann inte fallet. Även om han inte var direkt inblandad i Tysklands VM-succé så fick den nyblivne landslagsmannen starta premiären mot Australien och den efterföljande matchen mot Serbien.

Även efterföljande säsong har Badstuber fortsatt imponera och permanent skrivit sitt namn på en plats i försvarslinjen i ett dåligt presterande Bayern München, även om skador har hållit honom borta från spel de senaste matcherna. Även i det tyska landslaget har han efter imponerande insatser mot såväl Belgien som Azerbaijan växt i rollen som en ordentlig utmanare mot Arne Friedrich och Per Mertesacker om en startplats.

Det har gått fort för Holger Badstuber: och han visar inga tecken på att sakta ner.

Potential:

Holger Badstuber är en modern försvarsspelare som är väldigt anpassningsbar och har kvaliteter att bidra även i anfallsspelet i och med offensiva löpningar och en fin vänsterfot.  Han är skicklig i höjdspelet men är ändå trots sin längd förvånansvärt snabb och följsam i spelet längs backen.

Badstuber har Hermann Gerland att tacka för mycket, bland annat den kyla och trygghet han visar upp vid innehav av bollen, vilket gör honom nyttig som spelaförande försvarsspelare, även om jag ibland tycker han kan prova sig på lite väl svåra alternativ i det långa spelet.

Det som är allra mest fascinerande med Holger Badstuber är hur snabbt han har stormat fram på egentligen alla fronter, både nationellt och internationellt. Dilemmat med denna snabba utveckling är dock att det inte blir helt lätt att förutspå hur bra han egentligen kan bli. Kommer raketutvecklingen fortsätta? Det är det ingen som vet. Men en sak kan vi i alla fall med största säkerhet säga, Holger Badstuber är nog ganska tillfreds med de senaste 18 månaderna av hans liv.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. Holger Badstuber
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Sven Bender
Född: 27 april, 1989. Rosenheim, Tyskland
Position: Defensiv mittfältare
Lag: Borussia Dortmund

När lagkapten Sebastian Kehls ljumskar vittnade om att speltiden även denna säsong skulle bli ytterst begränsad trodde många att Dortmund inte hade något att hämta i Bundesliga. Ett par månader senare leder man ligan överlägset, sju poäng före Mainz och spelmässigt hyllas laget av precis alla. Kehls ersättare? En 21-åring från München.

Sven Bender växte upp tillsammans med sin tvillingbror Lars i den bavariska staden Rosenheim i Västtyskland. De båda bröderna är närmast identiska och har också trampat vidare i samma fotspår i karriären. De har alltid spelat i samma lag, de spelar båda centralt på mittfältet och har nästan samma spelstil. De utgjorde hjärtat i det tyska landslag som vann u19-EM 2007/08 och placerade sig båda på pallplats i utmärkelsen Walter Fritz-trophy. Lars tog guldet och Sven bronset samtidigt som Werder Bremens speedkula Marko Marin klämde sig in mellan tvillingarna. Ända till 2009 hade de spelat och vandrat tillsammans i livet, hand i hand. Men sen hände det något.

Kanske berodde det på att de aldrig uppskattades som individer, utan alltid sågs som ”The Benders”. Men samma säsong blev det dags för de båda bröderna att lämna 1860 München och gå skilda vägar. Lars flyttade till Bayer Leverkusen och Sven styrde flyttlasset mot Dortmund. Först vid ankomsten togs Sven emot med lite skeptiska blickar och ansågs vara en lite för begränsad spelare. Nu, snart en och en halv säsong senare är tvivlen som bortblåsta.

Dortmund har överraskat stort i Bundesliga och har så här långt in på säsongen varit överlägsna. Mycket av hyllningarna går till den starka offensiven där Nuri Sahin, Lucas Barrios, Shinji Kagawa (Julkalendern del 2) lyfts till skyarna – med rätta, då man varit fantastiska och är bäst i Bundesliga med 35 mål på 14 matcher. Men inte fullt lika ofta kommer försvarsspelet på tal, ändå har man defensivt varit minst lika bra med endast nio insläppta mål. Det är här vår unge Bender kommer in i bilden.

Även om det i slutändan alltid kommer vara Nuri Sahin eller Shinji Kagawa som kommer få mest beröm eftersom det är de som syns, så kommer vi ändå alltid glömma bort spelare som Sven Bender. I sin tillbakadragna mittfältsroll har han den här säsongen varit exemplarisk. Han läser spelet otroligt bra, ligger alltid rätt och när han tacklar gör han det med ackuratess. Trots sin utsatta roll som det enda existerande skyddet framför backlinjen har unge Bender inte dragit på sig en enda varning. Det är extraordinärt och ett bevis nog på den spelförståelsen han besitter och hur väl han utför sin uppgift.

Sven Bender är en ”midfield-dragon” som suger upp allt som kan tänka hota Dortmund i defensiven. Så länge som Bender fortsätter så här har supportrarna inte en tanke på att Sebastian Kehl sitter skadad på läktaren. Och han visar inga tecken på att sakta in.

Potential:

Sven Bender är en spelare jag skattar otroligt högt. Han är till viss del en begränsad spelare; han kommer aldrig vara den som står för de individuella prestationerna eller gör de fantastiska målen, men han besitter ett enormt kunnande i det defensiva spelet och är till stor del bidragande till Dortmunds succé den här säsongen.

Han har en exceptionell blick för spelet och är taktiskt drillad för att passa perfekt i det 4-2-3-1-systemet som utövas på bred front i tysk fotboll. Han är snabb, stark, uthållig och är med sin relativa längd (1.83) ett genetiskt praktexempel på hur en modern defensiv mittfältare ska se ut.

När man pratar om Sven Benders absoluta styrkor så kommer man ständigt tillbaka till förmågan att läsa spelet. Där hamnar vi även när hans fallenhet för bollerövring kommer på tal. Han kastar sig aldrig in i närkamper ovårdat utan bryter motståndarnas attacker med elegans och ackuratess.

De stora svagheterna finns dock i det offensiva spelet. Genom hans karriär är det inte många gånger Bender är noterad i målprotokollet och han får ofta kritik för sina sidledspassningar. Vill man vara lite elak skulle man kunna kalla honom för Tysklands svar på Sidleds-Danne. Det resonemanget är dock enkelt att vända på med att helt enkelt konstatera att dessa kvaliteter inte tillhör hans roll. Han är skolad som defensiv mittfältare i ett 4-2-3-1-system och han sköter rollen alldeles perfekt.

När vi tar en titt in i framtiden så ser jag ingen anledning till att Sven Bender inte kan ta ytterligare steg. Han är relativt ny som ordinarie i Dortmund och han kommer växa i rollen än mer. Oturligt nog så är det tyska mittfältet en position som är väl ockuperad av spelare som Sami Khedira och mästerlige Bastian Schweinsteiger. Men det finns ingenting som säger att Sven Bender inte kan utmana även där på sikt. Han är ju trots allt en midfield-dragon.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. -
19. Sven Bender
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Jack Christan Rodwell
Född: 11 mars, 1991. Southport, England
Position: Defensiv mittfältare, mittback
Lag: Everton

Hans spelstil har jämförts med Rio Ferdinand och har blivit kallad ”the next big thing in english football” av självaste sir Alex Ferguson, som intensivt jagade ynglingen i våras. Jack Rodwell har nu hunnit bli 19 år men har redan hunnit med att spela över 50 matcher för sitt Everton.

Redan som sexåring i Birkdale United, ett lag hemmavarande i en tätort i staden Southport där spelare som Dominic Matteo, Shaun Teale och Paul Dalglish inledde sina karriärer, upptäcktes den unge engelsmannens talang. Hans mor och far tyckte en övergång var för tidig i den åldern, men ett år senare hamnade han ändå i Everton efter ett provspel och det har varit klubben i hans hjärta sen dess.

Jack Rodwell spelar väldigt moget för sin ålder, vilket resulterat i ett flertal slagna rekod. I Everton-tröjan blev han den yngste spelaren att debutera i både b- och a-lag och med sina 16 år och 284 dagar blev han den yngste spelare att representera The Toffees i Europa-sammanhang. Som spelare är Rodwell väldigt atletisk, han är med sina 188 centimeter ett hot i luften och väldigt duktig i närkampsspelet. Trots att han i grunden är en mittback har han nästan enbart används som ett defensivt ankare på mittfältet i Everton, där hans styrka, lugn och allroundförmåga kommer väl till pass. Även i offensiven har han visat upp ett fruktat skott med båda fötterna.

Trots att Rodwell gått genom juniorlandslagen sedan han var 16 och spelat en avgörande roll i det u21-landslag som tog sig till final i EM i Sverige 2009 har han ännu inte fått göra debut för a-landslaget. Till Englands landskamp mot Frankrike i november bad David Moyes Fabio Capello att inte ta ut hans unge stjärnskott, som då nyss återhämtat sig från skada.

Någon tvekan om att Jack Rodwell kommer spela för England finns dock inte, det är snarare än fråga om när. Redan vid 19 års ålder har han visat upp en fantastisk mognad och potential och kommer säkerligen spela en betydande roll i såväl klubblag som landslag. Den enda egentliga tvekan som finns kring Jack Rodwell rör sig kring vilken position han ska spela i. Kanske kommer han gå i sin förebild Rio Ferdinands fotspår och byta mittfältspositionen mot en plats i mittförsvaret ju längre åren går. Klart är i alla fall att en stor del av England har stora förhoppningar på den atletiske pojken från Birkdale.

Potential:

Jack Rodwell är redan nu en väldigt skicklig fotbollsspelare. Han är mångsidig och väldigt funktionell och det faktum att han är i det närmaste lika bra både som mittback och defensiv mittfältare gör honom oerhört nyttig. Everton kommer få ett jäkla sjå med att behålla den talangfulle ynglingen, och man kommer slåss med näbbar och klor för att undvika en situation likt den med Wayne Rooney. Precis som i det nämnda scenariot är Manchester United och sir Alex Ferguson en av de allra största intressenterna och frågan är om en övergång till en storklubb likt Man United om något år inte vore ett steg som ligger precis rätt i hans utveckling. Tekniskt sett är han begränsad, men att han med nuvarande utvecklingskurva har potentialen att spela i en toppklubb, det tvekar jag inte en sekund över.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. -
19. -
20. Jack Rodwell
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Jordan Brian Henderson
Född: 17 juni, 1990. Sunderland, England
Position: Offensiv mittfältare
Lag: Sunderland

Sedan Jordan Henderson åter var tillbaka i Sunderland efter en låneperiod hos Coventry City har den unga engelsmannen gått från klarhet till klarhet. Under säsongen 2009/10 slog han sig in i laget på en plats till höger på mittfältet, men en skada på Lee Cattermole gav honom chansen att spela på sin favoritposition centralt på mittfältet.

Och som han tog den. Denna säsong har den nyttiga box-till-box-spelaren med den enorma arbetskapaciteten antagit rollen som en av Sunderlands allra viktigaste spelare och har enbart missat 39 minuters speltid. Däremellan har den Sunderland-födde mittfältaren också hunnit med att debutera för sitt England, i landskampen mot Frankrike. Man kan utan att överdriva säga att det går ganska bra nu.

Ser man lite krasst på Jordan Henderson som person så är det lätt att få uppfattningen om honom som lite tråkig. Han dricker inte, röker inte, kollar bara på censurerade Disney-fimer och hans bild av en perfekt lördagskväll innebär att kolla på highlights från dagens Premier League-omgång. Henderson är ändå ett lite udda inslag i fotbollsvärlden bland alla halvstökiga ungdomar med för mycket pengar och självförtroende. När de andra är ute och slåss på krogen så gör Henderson volontärarbete på ett lokalt sjukhus. Men framför allt är han väldigt ambitiös. Han älskar sin fotboll och han är villig att kämpa hårt för att uppnå sina drömmars mål.

Hans manager i Sunderland, Steve Bruce, är aldrig sen att hylla sin yngling. Han värderar honom som engelsk fotbolls största talang, påstår att £20 miljoner inte är närmelsevis nog för att sälja och jämför dessutom hans värde för Sunderland med Ryan Giggs för Manchester United runt samma ålder. Utan tvekan kan man påstå att de senaste 18 månaderna har varit omstörtande för Sunderlands nummer 10 som gått från bänken till landslaget. En utveckling som hade kunnat innebära storhetsvansinne och problem för vilken ungdom som helst, men Jordan Henderson är precis lika lugn som han är på planen, trots att storklubbar som Chelsea, Manchester United och Manchester City redan har anmält sitt intresse. Fortsätter han på den här inslagna vägen kommer intresset garanterat konkretiseras och pengar slängas upp på bordet. Frågan är vad den 20-årige pojken från Sunderland gör då?

Potential:

Jordan Henderson är en väldigt klok fotbollsspelare. Han spelar alltid med ett lugn som inte är helt vanligt att se hos en så pass ung spelare. Han är dessutom så gott som alltid väldigt nyttig för laget med sin enorma löpkapacitet. Även om det inte är något tekniskt geni vi pratar om så är han väldigt funktionell som fotbollsspelare, inte spektakulär på något sätt, men en duktig passningsspelare och överlag väldigt nyttig för laget. På 18 månader har han kommit enormt långt, utan att det verkar stigit honom åt huvudet och vid närmare eftertanke så påminner han inte så lite om Thomas Müller när den kloke tysken slog igenom på bred front. Med den jämförelsen så ser framtiden ljus ut för Henderson. Något han dock måste förbättra för att etablera sig i den absoluta världstoppen är målskyttet. Trots att han har visat upp ett dugligt skott är det allt för sällan hans namn skymtas i målprotokollet, ett problem som han själv är varse om och som han försöker utveckla. Fortsätter han dock på den inslagna vägen är det mycket som talar för att England har hittat Gerrard och Lampards ersättare i Jordan Henderson.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. -
19. -
20. -
21. Jordan Henderson
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
24. André Ayew

Namn: Andrew “Andy” Thomas Carroll
Född: 6 januari, 1989. Gateshead, England.
Position: Anfallare
Lag: Newcastle United

En misshandlad kvinna, krossat ett glas i ansiktet på en man på krogen, brutit käken på lagkamraten Steven Taylor, slagsmål med Charles N’Zogbia, hemskickad från U19-landslaget, misshandlat ex-flickvän och dömd till att bo hos sin kapten Kevin Nolan.

När vi pratar om Andy Carroll är det ofta dessa saker som kommer på tal och man kan snabbt konstatera att det inte är någon duvunge. Han må vara stökig som få utanför planen, men när han drar på sig sin svartvitrandiga tröja med nummer 9 på ryggen är det han som är kungen av St. James’ Park. Med sina nio mål så här långt under säsongen har han bara Dimitar Berbatov framför sig i skytteligan.

I november 2006 blev han den yngste spelaren någonsin att representera Newcastle i europa-sammanhang när han göra ett inhopp mot Palermo. I unga år hade han gjort sig känd som en storvuxen, stark anfallare, men inte som någon speciellt bra målskytt. Han första mål på seniornivå var bakom Gianluigi Buffon i Juventus. Ett halvår på lån i Preston North End befäste ytterligare hans oförmåga att hitta målet och det blev bara ett mål i Championship den gången.

Säsongen 2008/09 fick han chansen från start fem gånger, gjorde nio inhopp och kunde ståta med tre mål. Fortfarande ingen skyttekung. Men plötsligt hände något. När Newcastle åkte ur Premier League och tvingades ladda om batterierna i Championship hittade Andy Carroll någonting inom sig själv som gjorde honom till mer än en funktionell target player. Han startade 33 matcher, gjorde 17 mål (10 på huvudet) och stod därutöver för hela 9 assists. Förvandlingen var gjord och målskytten Andy Carroll var född.

Newcastle tog sig återigen upp i Premier Leagues finrum och Carroll fortsatte göra mål. Där befinner vi oss idag. Newcastle har blandat otroligt fina resultat med några bottennapp, men ligger ändå på en fin niondeplats. 21-åringen har dessutom fått göra debut för England, i förlusten mot Frankrike i oktober, där han fick en hel del beröm.

Han må vara en riktig bråkstake utanför planen. Men på den kan ingen betvivla att

Potential:

När Andy Carroll vecka ut och vecka in tvingades tampas med tunga försvarare som i många fall var både lika tunga och lika starka som honom själv tvingades han förändra sig lite. Och förbättra sig. Han utvecklade sitt rörelsemönster, han blev mer oförutsägbar och kom oftare rätt in i situationer. Framför allt började han göra mål.

I luftrummet finns det få spelare som på allvar kan utmana Carroll. Han ståtar med 1.91 starka centimeter och besitter dessutom en spänst och timing som gör honom i det närmaste ohotbar. Han har också en förmåga att komma rätt till bollen som gör att gör mål på många av de målchanser han får mot huvudet.

Även om man inte kan annat än berömma Andy Carroll för hans senaste en och en halv säsong måste man ändå sätta ett frågetecken till hur bra han faktiskt kan bli. I grund och botten tycker jag han är en ganska begränsad spelare, han tillhör världseliten i huvudspelet, men i spelet längs marken lämnar han en del i övrigt att önska. Att han kan bli en anfallare av bra Premier League-klass är det ingen tvekan om, han är redan där. Dock tror jag inte han kommer kunna konkurrera bland världens bästa, men han är välkommen att bevisa mig fel. Klart är i alla fall att det ska bli oerhört intressant att se om han kan bibehålla sin fina form under en längre tid.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. -
19. -
20. -
21. -
22. Andy Carroll
23. Shinji Kagawa
23. André Ayew

Namn: Shinji Kagawa
Född: 17 mars, 1989. Tarumi-ku, Kobe, Japan.
Position: Offensiv mittfältare
Lag: Borussia Dortmund

€ 350 000. Så mycket kostade det Dortmund när en okänd japan som inte ens var två äpplen hög damp ned på flygplatsen. Förvånade blickar och hånskratt riktades mot Sportdirektör Michael Zorc som gjort värvningen. Några månader senare har hånskrattet fastnat i halsen.

17 år gammal upptäcktes Shinji Kagawas talang av Cerezo Osaka, som då spelade i J-League division 2. Han blev den första japanska spelaren att skriva på ett proffskontrakt när han fortfarande gick i high school. Redan 2007 tog han en startplats och hann under sina 125 matcher i klubben sparka in hela 55 mål från sin position som offensiv mittfältare. 2009 tog han sitt Cerezo Osaka till en andraplats vilket innebar uppflyttning. Han hann dessutom med att göra sju mål på elva framträdanden i högstadivisionen innan Zorc bestämde sig för att köpa loss 21-åringen.

Resten är en modern framgångshistoria. Den unge japanen har blivit en kelgris hos fansen med sina sex mål på 13 ligamatcher, framför allt efter sina två mål i Ruhr-derbyt mot Schalke 04. Han har varit en stor del i Dortmunds fantastiska säsongsinledning, där man efter 13 ligaomgångar redan har sju poäng till godo ner till tvåan Mainz 05.

När Shinji Kagawas namn nämdes som ett av Dortmunds nyförvärv skrattade motståndarna. Idag har skrattet fastnat i halsen och ersatts med en skräck inför vad japanen kan åstadkomma. Frågan är bara hur bra han kan bli?

Potential:

Shinji Kagawa har en exceptionell målnäsa för en offensiv mittfältare och en förmåga att trycka in i straffområdet med löpningar som ofta ställer till stora bekymmer för motståndarna. Det är en väldigt “hal” spelare som är svår att få fatt på. Han kombinerar sin snabbhet och kvickhet med en fin teknik som gör honom otroligt svårfångad. Han är kvick i vändningarna och har en förmåga att tråckla sig förbi sina motståndare på trånga ytor  vilket gör honom till ett stort vapen vid tighta situationer i straffområdet där han är otroligt duktig. Dessutom besitter han ett bra skott från distans vilket säkerligen orsakar huvudbry för sina motståndare, som inte vet hur de ska agera när Kagawa kommer framstörtandes mot dem med ett högt tempo och snabba tillslag på bollen.

Hur bra kan Shinji Kagawa bli då? Jag vet i ärlighetens namn inte. Han har imponerat något enormt så här långt under säsongen, men han måste fortsätta prestera på den här nivån under en längre period för att förtjäna sin plats bland de allra bästa spelarna. Efter den här inledningen och den snabba acklimatiseringen till det europeiska fotbollsklimatet ser jag inte mycket som inte talar för det. Shinji Kagawa är här för att stanna.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. -
19. -
20. -
21. -
22. -
23. Shinji Kagawa
23. André Ayew

Namn: André Morgan Rami Ayew
Född: 17 december, 1989. Seclin, Frankrike.
Position: Yttermittfältare, Anfallare
Lag: Marseille

Den franskfödde ghananen André ”Dedé” Ayew hade de rätta förutsättningarna för att bli en stor fotbollsspelare redan från början. Hans far Abedi Pelé var en av de stora afrikanska pionjärerna i europeisk fotboll. Ghanas kapten höll främst till i den franska ligan, men hann även med äventyr till både Italien, Tyskland och Förenade Arabemiraterna. Dedés ett år äldre bror, Rahim, är även han en duglig fotbollsspelare som debuterat i Ghanas landslag och som till vardags huserar i egyptiska El Zamalek som defensiv fältare. Lillebror Jordan Ayew ses även han som ett jättelöfte och har fått en hel del inhopp för sitt Marseille under den gångna säsongen.

Sprungen ur faderns fotbollsakademi Nania FC följde han som 16-åring sin gamle mans fotspår och tog flyttlasset till sitt födelseland och spel i Marseille. Han inledde med ett trainee-kontrakt men imponerade stort på sin omgivning och steg snabbt i rankorna. 17 år gammal fick han för första gången dra på sig den vita tröjan i a-lagssammanhang i en ligamatch mot Valenciennes. Även om det bara blev 237 minuter ligaspel under debutsäsongen hann Ayew ändå med att delta i 13 matcher i såväl liga, Champions League som Franska Cupen och imponerade så pass att Arsenal ryktades ha lagt ett bud på honom.

De efterföljande säsongerna skulle dock bli något av ett stålbad för den unge ghananens karaktär. Marseille investerade pengar i tunga offensiva pjäser som Hatem Ben Arfa och Sylvan Wiltord vilket resulterade i utlåningar för Ayews del. Under Yoann Gourcuffs far Christian i Lorient var Dedé Ayew tänkt bli en av lagets viktigaste spelare i offensiven. Men trots inledande succé så blev det mestadels på bänken han fick inleda. Säsongen efter blev ytterligare ett steg nedåt i André Ayews karriär när Arles-Avignon, nyligen uppflyttade till Ligue 2 blev ny klubbaddress.

Vid det här laget trodde många att Dedé hade stagnerat och att han nog inte skulle bli den stora fotbollsspelare han förutspåddes till. Han var fast besluten att visa dem fel. Undantaget en period i januari-februari när han tillsammans med sitt Ghana tog hem ett brons i afrikanska mästerskapen, så var han starkt bidragande till Arles Avignons succéartade säsong som slutade med uppflyttning till den franska fotbollens finrum. Däremellan har han också hunnit visa sin potential när han iförd kaptensbindel ledde sitt Black Cats till guld i både de afrikanska ungdomsmästerskapen och U20-VM efter en sprudlande final-seger mot Brasilien. För landslaget gick han från klarhet till klarhet och spelade en betydande roll, dels i de afrikanska mästerskapen, men framför allt i VM 2010 där Ghana charmade världen med sin dansanta offensiv och tog sig ända till kvartsfinal. Förbundskaptenen Milovan Rajevac visade sitt förtroende för ynglingen genom att låta honom spela till vänster på mittfältet och förpassade den rutinerade bråkstaken Sulley Muntari till bänken.

Med ett imponerande år bakom sig återvände Dedé till Marseille med huvudet högt. Hans prestationer hade inte gått Didier Deschamps obemärkt förbi och denna säsong har André Ayew varit en viktig del i Marseille. Han har startat 11 av 14 matcher och redan mäktat med fyra mål, bland annat två mot hans gamla klubb Arles Avignon, samt ett avgörande nickmål i slutminuterna mot Toulouse.

I många fall är det tufft för en ung spelare vars pappa gjort stort avtryck i fotbollsvärlden. Få har varit så stora för den afrikanska fotbollen som Abedi Pelé var, något som inte minst syns i och med hans placering på Fifas 100 bästa fotbollsspelare. André Ayew har visat att har man tillräckligt med karaktär och vilja så går det. Frågan är bara hur bra han kan bli.

Potential:

Det finns ytterst få fotbollsspelare som gör ett intryck på mig vid första anbliken. Första gången jag såg André Ayew i de afrikanska ungdomsmästerskapen blev jag fullständigt trollbunden. Han har en internationell snabbhet och fart som ger honom en enorm fördel. Detta kombinerat med en fin teknik och en väldig kontroll gör honom till ett stort vapen i offensiven. Det är någonting speciellt med Ayews spelstil som inte riktigt går att sätta fingret på. Han har en sorts dansant framtoning när han med lätta steg trippar förbi sina motståndare i en perfekt kontroll.

Kritiken mot Ayew är väl att han ibland haft lite lätt att falla ur matcher han inte riktigt kommit rätt in i från början, samt att han inte varit tillräckligt av en ”poängsspelare”. Det sistnämnda är dock någonting han har bättrat på väsentligt, vilket han visat både i Ghana och för Marseille. Jag tror mycket på Ayew och tycker han besitter egenskaper som kan göra honom till en spelare av hög, hög klass. Psyket kanske har varit lite av ett hinder, men han har visat upp en fantastisk karaktär och vilja som tagit sig tillbaka och tagit en startplats i Marseille efter sina utlåningar. Han spelar redan i ett lag av bra Europa-klass, och fortsätter han den här utvecklingen så ser inte jag något hinder mot att André Dedé Ayew inom några år spelar i ett av Europas bästa lag.

Jullistan:

1.   -
2.   -
3.   -
4.   -
5.   -
6.   -
7.   -
8.   -
9.   -
10. -
11. -
12. -
13. -
14. -
15. -
16. -
17. -
18. -
19. -
20. -
21. -
22. -
23. -
24. André Ayew